”Många albaner ser oss som förrädare”

Erik Niva

”Det albanska derbyt” delar publiken & splittrar spelarna

De kallar det för ”Det albanska derbyt”.

Nästan halva det schweiziska landslaget är etniska albaner, medan nästan halva det albanska laget har vuxit upp i Schweiz.

Kvalmatchen väcker känslor och ­frågor kring politik, integration, nationalism – och om hur så många schweizer-­albaner kunnat bli så förbaskat bra.

Vid den schweiziska fotbollsgalan i våras var det de väntade namnen som kammade hem de tyngsta utmärkelserna.

För andra året i rad blev det lilla boll­fenomenet Xherdan Shaqiri utsedd till landets bästa fotbollsspelare, och hans kompis Granit Xhaka vann priset som årets unga spelare.

De två hade mycket gemensamt. De hade­ först form­ats tillsammans i Basel och de schweiziska ungdomslandslagen och nu säkrat stortransfers till toppklubbar i tyska Bundesliga.

Shaqiri skulle till Bayern München, Xhaka hamnade i Borussia Mönchengladbach.

I stora delar av fotbollsvärlden har det blivit tradition att nya spelare ska sjunga en sång för sina lagkamrater, och det var precis den uppgiften som väntade Granit Xhaka under Mönchengladbachs för­säsongsläger.

Han valde då att sjunga nationalsången. Den albanska nationalsången.

Fotbollsbakgrunden är inte det enda som Xhaka och Shaqiri har gemensamt. ­Båda är de födda i Kosovo, precis som landslagskamraten Valon Behrami.

Shaqiri har den ­albanska flaggan fastsydd på sina fotbollsskor, Behrami har den dubbelhövdade albanska örnen tatuerad på ­vaden.

Schweiz ses inte längre som det neutrala landet där gökuren går punktligt och Röda­ korset hjälper alla som behöver det.

Just nu är det schweiziska folkpartiet (SVP) landets klart största, de mest framgångsrika av alla Europas högerkonservativt invandringskritiska missnöjespartier.

Rasistiska strömningar

Inför valet 2007 kampanjade de med en affisch där tre vita får sparkade bort ett svart får från den schweiziska flaggan.

FN:s observatör beskrev den som öppet rasistisk, men väljarna tycktes inte avskräckta. Med 29 procent av rösterna noterade SVP det bästa resultat ett enskilt parti någonsin uppnått i landet.

Sedan dess har de bland annat drivit fram ett förbud mot att bygga nya minareter i landet, samt en lagändring som innebär automatisk utvisning för utländska medborgare som döms för brott.

I ett nytt Europa har Schweiz varit ett av de land som förändrats allra snabbast.

De flesta gamla sanningar har omprövats. Numera är det inte ens någon självklarhet att de är halvkassa på fotboll.

Samma månad som det där kontroversiella minaretsförbudet röstades igenom vann de U17-VM, den första internationella bucklan i den schweiziska fotbollshistorien.

13 av de 20 spelarna hade invandrarbakgrund. Schweiz var plötsligt ett land med fler muslimska världsmästare än minareter.

Samma spelargeneration tog sedan silver i U19-EM ifjol, och har nu slagit sig in på seniorscenen.

För nästan exakt ett år sedan gjorde Xherdan Shaqiri hattrick när Schweiz slog Bulgarien med 3–1 i EM-kvalet. Han gjorde det samma vecka som SVP gått ut med en stor reklamkampanj där budskapet var svårt att misstolka: ”Kosovarer knivskär schweizare – stoppa massinvandringen”.

Att se integrationsfrågan med fotbollsögon är ju verkligen inget nytt för de som har ­intresserat sig för de franska, tyska eller svenska landslagen under de ­senaste årtiondena.

Ändå är kvalmatchen mellan Schweiz och Albanien i kväll unik. Till och med den schweiziska pressen refererar till matchen som ”Det albanska derbyt”.

”Nästan som att spela borta”

Hemmalaget har fem etniska albaner i truppen, och det är fullt möjligt att alla får speltid. När de kommunicerar med varandra brukar de prata albanska.

Gästerna ställer å sin sida upp med fyra spelare som är uppvuxna i Schweiz, bland dem lagkaptenen ­Lorik Cana.

Nyrenoverade Allmend-stadion i Luzern­ tar in ungefär 16 000 åskådare i kväll. Av dem beräknas uppemot hälften hålla på bortalaget.

– Det är nästan som en bortamatch, men det är ändå tur att matchen inte spelas i Basel. Då hade det väl kommit 30 000 ­albaner, pustar Granit Xhaka.

Som flera andra är han en begåvad ung man som har hamnat i kläm mellan världen han kommer ifrån och platsen han hamnat på, mellan lojaliteten till sina ­rötter och sina egna framtidsambitioner.

Både Xhaka och Shaqiri har visserligen öppnat för möjligheten att representera Kosovo den dagen de blir fullvärdiga Fifa-medlemmar, men i nuläget har de valt att spela för landslaget som ligger på 20:e plats på världsrankningen snarare än landslaget på 84:e plats.

Långt ifrån alla uppskattar det beslutet.

– Många albaner ser oss som förrädare eftersom vi inte spelar för dem, och jag kan förstå det. Vi kommer att bli utvisslade, och vi kommer att provoceras av både publiken och motståndarspelarna. Det är bara att hantera.

Egentligen hade Granit Xhaka velat sjunga för båda sina hemländer i kväll, men han har fått lov att inse att världen inte fungerar så.

En effektiv formel

När nationalsångerna spelas tänker han vara helt tyst. Om han skulle göra mål kommer han inte att jubla.

– Jag är schweizare, men ­mina rötter är och kommer alltid att vara en del av mig. Det finns två länder jag älskar med hela mitt hjärta. Själv har jag absolut inga problem med det, men jag har ju förstått att det finns andra som har det. Och är de nu så trångsynta så finns det inget jag kan göra åt det.

Enligt vedertagen fotbollslogik är en stor och fattig befolkning den bästa demografiska grogrunden för snabb utveckling.

Teorin går ut på att ett stort antal desperat ambitiösa talanger ofrånkomligen kommer att generera många skickliga spelare.

Med tiden har det konceptet visat sig ­vara ofullständigt. Om inte ramverket finns på plats – anläggningarna, materialet, tränarna – händer inte heller så mycket.

Kanske är det så att Schweiz snubblat över en mer effektiv formel. Under 1990-talet gjorde de en jättesatsning på fotbollens infrastruktur, parallellt med att krigsflyktingarna från Balkan kom i hundratusental.

Här har det funnits gott om fattiga invånare i ett rikt land.

Xherdan Shaqiri är ett typexempel. När han var liten delade han rum med två av sina syskon i ett hus som saknade el under långa perioder. Samtidigt hade han alltid tillgång till FC Basels faciliteter och utbildning.

Han hade både den offervilliga hungern och förutsättningarna för att maximera sin potential.

Det är ingen slump att dagens schweizer-albaner – som beräknas vara knappt 200 000 stycken – faktiskt tillhör världstoppen vad gäller fotbollsframgång per capita.

– I Gjilan – staden där jag föddes – är det svårt att växa upp. Där ställer livet såna krav att ungdomarna inte har tid eller möjlighet att satsa på fotbollen. Här i Schweiz är det annorlunda. Här tycker många barn att det är enklare att sitta vid ­sina datorer än att kämpa på fotbollsplanen.

I kväll spelar Xherdan Shaqiri med dubbla­ känslor. Erfarenheten är ny, men upplevelsen ändå bekant.

Han har funderat en hel del på sin tudel­ade identitet, och vad den inneburit för honom som fotbollsspelare.

– Ibland har det känts som att jag inte hört hemma någonstans, och när jag var yngre kändes det som att jag var tvungen att anstränga mig dubbelt så mycket som de schweiziska barnen för att accepteras. Då tyckte jag att det var jobbigt, men idag är jag glad för det. Det är konstigt, men som fotbollsspelare har det varit perfekt för mig att växa upp som alban i Schweiz.

Källor: ”Hopp Schwiiz!” (Wolfgang Bortlik), ”Die Albaner in der Schweiz” (Albert Ramaj), Tagez-Anzeiger, Berner Zeitung, Neue Zürcher Zeitung, Blick, Der Sonntag, Sporti Shqiptar, albinfo.ch, 20 Minuten Online.