Milanjubileum – då får politiken vänta

Mitt i den italienska valkampanjen fyller Berlusconis Milan 20 år.

Efter en negativ vecka i politiken, tar Berlusconi skadan igen i fotbollen.

I vår och sommar är det två turneringar som gäller: parlamentsvalet och VM.

Frågan är om han inte gillar fotboll mer än politik, TV-magnaten, premiärministern och klubbpresidenten Silvio Berlusconi. I tisdags förlorade han sin första TV-duell mot oppositionsledaren Romano Prodi, men natten till fredagen tröstade han sig med Milan.

I år är det 20 år sedan han köpte den då ganska nedgångna, luggslitna men anrika Milano-klubben och det måste firas!

Det blev alltså fest för nära 400 personer på Milanos travbana, med hela Milans ”Hall of Fame” vid borden. Den ende av legendarerna som saknades var ”den gamle gentlemannen Nisse Liedholm”, som Berlusconi själv uttryckte saken. Tillställningen lär ha slutat klockan tre på natten med att Clarence Seedorf sjöng ”What a Wonderful World” och ”Sitting on the Dock of the Bay” för en tårögd Berlusca.

Där skulle man ha varit med.

Marco Van Basten och Ruud Gullit satt i högsäte. Gullit var redan en stjärna 1986, men Van Basten var bara ung och lovande. Vilken affär! Det holländska Milan drog fram som en frisk fläkt på de italienska arenorna. Fotboll ska vara skådespel, sade Berlusconi och spelarna lydde.

Fotboll är lättare än politik

Efter en säsong i Berlusconis ägo, vann Milan ligan. 23 troféer och 20 år senare är det bara att konstatera att fotboll är lättare än politik. Talangfulla fotbollsspelare som får ordentligt betalt och fostras i en positiv, vinnande anda, levererar i allmänhet de önskade resultaten och visar dessutom tacksamhet. Det är annat det, än otacksamma väljarna och obstinata politiska allierade.

De vägrar liksom begripa att om de bara hade gjort som Berlusconi sade, så skulle allting ha gått som smort för Italien också.

Italien har flera ödesdigra ”turneringar” framför sig. Först kommer parlamentsvalet den 9 april och lite längre fram presidentvalet. Sedan kommer liga-finalen och Champions League och sist och pirrigast av allt, VM i fotboll. I Italien har allt detta ungefär samma betydelse för medborgarna. Att förlora valet är dock inte riktigt lika allvarligt som att förlora VM.

Eftertänksam Lippi

Den italienska förbundskaptenen Marcello Lippi har lika mycket vinnarinstinkt som Berlusconi, men en helt annan stil. Han suger eftertänksamt på sin toskanska cigarr och använder skrämseltaktiken snarare än Berlusconis välvilliga övertalningsförmåga.

Häromdagen var han på utländska pressklubben i Rom för en informell pratstund. Han verkade ovanligt avspänd. Italienska sporttidningar fortsätter att yvas över ”gli azzurris”4–1-seger i vänskapsmatchen mot Tyskland. Dessutom har ju Juventus och Milan skickat hem både Bremen och Bayern i Champions League.

Den första delen av det italiensk-tyska kriget har alltså italienarna vunnit. Det lovar gott för VM och Lippi är en framtidsorienterad man. Italien har inte vunnit ett världsmästerskap på 24 år, men skam den som ger sig. Brasilien är favorit och Tyskland kan mycket väl komma igen, men Italien är inte att leka med.

Trötta spelare? Får ”gli azzurri” bara vila två veckor före VM, så är det ingen fara.

Spelarna blir trötta av att HÖRA ANDRA SÄGA att de är trötta, slutkörda, stressade.

Ett VM är en sådan kick för en fotbollsspelare att han borde sväva 20 centimeter över markytan under hela turneringen.

Sålunda talade Marcello Lippi. Jag kunde inte låta bli att fråga honom vad han skulle ha gjort om det ringde en shejk och erbjöd honom ett kontrakt. Jag tycker inte om att tala illa om mina kollegor, sade Lippi. En gammal gentleman till.

Eriksson tackar och bockar.

Lippi har aldrig tränat Milan, men han har haft stora framgångar med Juventus. Inter lyckades han inte få någon rätsida på, vilket bara bekräftar teorin att det är omöjligt att vinna med Inter. Medan den arme Roberto Mancini fortsätter att slåss mot väderkvarnarna, är hans klubbdirektör på väg mot ett nytt katastrof-köp. Ronaldo flirtar med Inter och Massimo Moratti är uppenbarligen på väg att nappa.

En liten fråga bara:

Vad kan Ronaldo ha för intresse av att återvända till den eviga förloraren Inter, om inte förhoppningen om en ovanligt guldkantad pensionscheck?