I sångstormens öga
Publicerad 2014-06-12
Sagan om Eduardo da Silva
Visserligen valde han faktiskt landslag - men Eduardo da Silva vägrar fortfarande välja land.
Sportbladets Nemrud Kurt berättar sagan om en brasiliansk pojke och kroatisk man, om ett bultande hjärta och fungerande hjärna, om en fotbollsspelare som i kväll ska sjunga två nationalsånger på två minuter.
Brasilien är på många sätt hemmet för sagor som är fullständigt… sagolika. Varje gång vi bläddrar i böcker om fotbollens fantasivärld fastnar vi för berättelserna om små pojkar som blir stora män.
Vi läser om hur Ronaldo dribblar sig förbi sophögarna hela vägen till världstoppen, hur Pelé stoppar ett träningspass för att gråtfärdig gå fram till en tanig tonåring som kallas Robinho.
I kväll skrivs det kommande kapitlet, och frontfiguren heter Neymar. Men när han kliver ut på planen finns en annan brasse som snor en stor strimma rampljus.
Anledning? Eduardo da Silva är född i Brasilien, men född för Kroatien.
Han ska spela VM-premiär i sitt hemland, men mot sitt hemland. De där sagorna? Han kommer fatta pennan för att göra just den här så sagolik som möjligt. För Kroatien. I Brasilien.
Den 25 februari 1983 föddes Eduardo Alves da Silva i Rio de Janeiro. Knappa året senare kastade pappan av sig ansvarsmanteln, lämnade hustrun Joelma och återvände aldrig till familjen.
Det gjorde mycket i början - det gjorde mindre när ödet sagt sitt.
Långt borta i Europa smiddes stora pengaplaner av knivskarpa kroater. Dinamo Zagreb var en av klubbarna som frestades av konceptet att värva billigt brasilianskt och sedan sälja dyrt. 1999 kontaktade man därför lokalklubben Bangu och frågade efter den där pojken med bollkontroll och fart, målsinne och löpstyrka.
En femtonårig Eduardo packade resväskan, korsade Atlanten och landade i snön.
– Jag kände mig ensam och mådde så dåligt. Jag kunde inte språket och stod inte ut med kylan. Men så tänkte jag på mina landsmän som spelade i Ukraina eller Ryssland. Om de kunde överleva i kallare länder skulle inte Kroatien vara något problem för mig.
Att växa upp utan fadersfigur kan göra dig till ett monster utan moral eller vrak utan värderingar, men lika gärna kan du tvingas kämpa ihop din egen identitet - och njuta av det.
I sin ensamhet lärde sig Eduardo innebörden av ödmjukhet och hårt arbete. När han lånades ut till Inter Zapresic och gjorde 10 mål på 15 matcher var det resultatet av en brasse som vägrat ge upp på kroatisk mark. När han återvände till Zagreb och började demolera motståndarna var det kombinationen av ett hjärta fött i Brasilien och en hjärna formad i Kroatien.
Så när Arsenal visade intresse för mannen som gjort 73 mål på 104 matcher, som avslutat med historiska rekord och hattrick i skållheta derbyn?
Jo, då hade Eduardo byggt en färdig identitet, en övertygelse att han hade blivit den han själv valt att vara. Och så hade han gift sig med en kroatisk kvinna. Och så hade han tackat ja till spel i Kroatiens landslag.
Zlatko Kranjcar kallas "Cico", men den gamle kroatiske förbundskaptenen fick för åtta år sedan ett annat smeknamn. Efter att ha blivit petad ur VM-truppen 2006 gjorde Eduardo mål på rivalen Hajduk Split - och Zagreb-fansens ramsa dånade unisont:
– Cico - pederu! Cico - du är bög!
Ett lekfullt litet löfte hade nobbats en VM-plats, men det gjorde bara mycket i början och mindre när ödet sagt sitt. U21-landslagets store man Slaven Bilic tog Eduardo under sina vingar och blev pappan som pojken aldrig haft. Han visade honom vägen till startelvan. Förtroendet blev självförtroende, chanser blev målchanser - och plötsligt var Eduardo hela nationens skyttekung.
Han kom tvåa i EM-kvalets skytteliga 2008, spottade in totalt tio mål som tog Kroatien till slutspelet. På klubblagsnivå hade han bytt Zagreb mot London och bedyrade genast känslorna för sin kroatiska fotbollsfamilj.
– Jag känner mig som en purger (invånare från Zagreb) och kommer att spela för Dinamo igen, sa Eduardo när han lämnade.
Han bytte Dinamo mot Arsenal - men också de flygande fötterna mot ett brutet ben.
Den 23 februari 2008 åker Arsenal upp till Birmingham för bortamatch. I den tredje minuten får Eduardo bollen på mittplanen och sätter fart mot mål. Då manglas han ner av Martin Taylor - och scenerna är så skrämmande att Sky Sports vägrar visa repriser. Arsene Wenger dundrar att Taylor bör stängas av på livstid och ryktena om en krossad karriär och möjlig amputation florerar fritt.
Gärningsmannen själv talade sedan om att han besökt Eduardo på sjukhuset för att uttrycka sin ånger, men Eduardo själv hade inget minne av något sådant besök. Frugan Andrea var dock där - och chockades av makens positiva inställning.
– Han är lugnare än vi.
Kalla det tro, hopp eller kärlek - men trots ett söndersplittrat vänsterben var Eduardo på banan året därpå. Han flyttade till Shakhtar och lottades mot Arsenal i Champions League. När han hoppade in på Emirates fick han stående ovationer. Sen applåderade Arsenal-fansen när han satte reduceringen. Sen gick han och avgjorde returen. Sen vägrade han fira. Och skadan som lämnat alla möjliga avtryck?
– Självklart var jag förkrossad. Men jag visste att jag skulle kunna spela fotboll igen.
Brassen var övertygad och började överbevisa, smällde in ännu fler mål och blev Kroatiens näst främste målskytt i historien. Han återvände till den stora scenen - och togs ut till landslagstruppen som ska spela fotbolls-VM.
Lagom till kvällens premiär uttalade sig mamma Joelma, hon som fick ta allt ansvar när pojkens pappa stack iväg. Eduardo har ju en underlig uppgift framför sig, Eduardo ska ju möta sitt hemland Brasilien i sitt hemland Brasilien.
Närmare en miljard tittare förväntas blicka mot Sao Paolo - och Joelma vet vad som väntar för sonen som valt landslag men vägrat välja land.
– Han är brasse i hjärtat och kroat på jobbet. Han kommer att sjunga båda nationalsångerna.
Huvudpersonen själv?
– Jag kunde aldrig ha föreställt mig att det här skulle hända. Det kommer bli så konstigt att spela VM i mitt hemland i en annan landslagströja. Men… I fotboll blir det omöjliga möjligt.
Vissa sagor skrivs med ödets penna, den som i kväll är i handen på Neymar. Eduardo da Silva vill nappa åt sig den, skissa sitt kapitel och skriva ett stycke framtidshistoria. För Kroatien. I Brasilien.
Källor: The Independent, Sky Sports, ESPN, The Telegraph, Online Arsenal, Dalje, The Guardian