Solo: ”Använde det för att stänga av mig”
Jagar upprättelse för ”fegis”-skandalen – mot USA
Uppdaterad 2016-12-25 | Publicerad 2016-12-23
Fegisarna fick silvermedaljer, Hope Solo blev arbetslös. Och sedan?
I snart ett halvår har världens bästa målvakt strävat mot en seger som skulle få OS-skandalen att blekna.
Hon är inte ute efter Sverige.
Hon är ute efter USA.
Hope Solo kan med tankekraft styra andra människor. Hon är övertygad om saken. Ta VM-semin 2015, den tyska straffen på slutet, den annars helt nervositetsimmuna Celia Sasics största hjärnsläpp i karriären. Det var USA:s målvakt som telepatiskt fick henne att rulla bollen utanför. Star Wars-älskaren Hope delar, som efternamn med sin hjälte Han Solo, använde vad hon kallar Kraften.
Sommaren 2016 är telepatin försvagad när den behövs som bäst. En straff kvar av OS-kvartsfinalen mot Sverige, mål och USA är ute, så målvakten måste plantera tvivel i Lisa Dahlkvists skalle. Hon sliter sönder handskens spänne, begär ett ersättningspar och tar omsorgsfullt på det, med hjärnan sändande på alla frekvenser för att frammana en snedträff.
Bollen sitter högt. Sverige dansar till semifinal och Hope Solo släntrar av planen. Två OS-guld har 35-åringen redan, något tredje verkar hon inte få.
”Sjutton jävla år...”
Hope är samlad när hon når pressen. Hon tiger om Kraften och ljuger ihop att remmen gått sönder av sig självt, men av detta är inget hågkommet eftersom nästa replik förändrar hennes liv.
– Vi mötte ett gäng fegisar.
Att Hope mildrar sina ord, att hon villigt berömmer Sveriges defensiv, är oväsentligt. Pandoras ask gapar vidöppen, hon har sagt f-ordet framför ett myller av utsträcka reporterhänder och diktafoner.
Två veckor senare, sista torsdagen i augusti, får två spelare hemmahörande i USA sina straff för tidigare synder. Richard Chaplow, mittfältare Orange County Blues, har upprepade gånger väst "bögjävel" till en homosexuell motståndare och bestraffas med två matchers avstängning. Hope Solo har kallat några blivande OS-silvermedaljörer fega och får sex månader.
Några dokumentärfilmare har följt USA:s damer över OS. De fångar den storgråtande målvakten som kramar sin man Jerramy Stevens.
– Sex månaders avstängning, ingen lön och ett upphävt kontrakt med omedelbar verkan. Ett upphävt kontrakt!? Inte bara en avstängning. Det är skitsnack. Sjutton jävla år och nu är det över.
En kontroversiell målvakt
Hope fräser och hulkar. Men är det helt över?
Ni som kan er grekiska mytologi vet vad som händer när Pandora lyfter på locket. Ur asken väller olycka och sorg, kvar på botten finns det enda som kan reda upp allt.
Kvar finns Hoppet.
Fördärvad av beslutet drar sig 35-åringen undan. Hon beviljas ledigt från klubblaget Seattle Reign resten av säsongen. Orken är slut. Hon känner sig förvånad och förråd. Föga hjälper förbundskapten Jill Ellis motivering att straffet är kumulativt.
– Det har varit händelser utanför fotbollsplanen under en längre tid. Förbundet har varje gång gjort klart för henne att man förväntar sig att det var sista gången som man tvingas ta till åtgärder, säger Ellis till det amerikanska fotbollsförbundets hemsida.
Slutnotan är saltad, det är uppenbart, men hur har förbundet kommit fram till sex månader? NFL-stjärnor har kommit lindrigare undan efter att ha slagits och förolämpat poliser. I stillsam ton sa Hope fyra ord – a bunch of cowards – hur kan det vara så illa?
Kanske ska förolämpningen sorteras in bland tidigare kontroverser. Amerikansk damfotboll har länge varit präglad av högerkristna värderingar och hämtat sina spelare ur den hemskolade övre medelklassen som haft råd med privattränare. Hope Solo var i sammanhanget fattig under uppväxten i Richland, Washington. Pappa, en traumatiserad krigsveteran, halkade runt mellan hemlöshet, missbruk och fängelse.
Som 17-åring påträffades Hope berusad i en bil och vrakades ur sitt basketlag. Under VM 2007 smugglade hon in sin av hjärtinfarkt avlidne fars aska och spred i straffområdena. Samma mästerskap öste hon kritik över sin förbundskapten och förminskade sin målvaktskollega, vilket ledde till avstängning. Hon har varit full i en morgonshow, anklagats för misshandel på sin halvsyster och systerson, hamnat i bråk med sin partner i amerikanska versionen av Let's Dance, stoppats av polis då hon och maken kört rattfulla och mött burop av den brasilianska publiken efter att ha skämtat djärvt om zikasmittan före avresan till Rio.
Ett gäng fegisar? Kanske bara en kvist på ett snedväxande träd. Lite trassel av en notorisk trasslare.
Stämde sitt eget förbund
Det finns ett annat sätt att tolka utspelet. Rensa bort bitterheten och du har grunden till ett manifest om sportens och de olympiska spelens anda. Turneringen spelas var fjärde år, så varför inte bjuda på dueller och chanser? Hope ville inte se Lotta Schelins lojala hemjobb, hon ville motta hennes skott. Ingen friidrottare eller simmare håller igen medan elden brinner, så varför gör fotbollsspelarna det?
Hope var inte i affekt när hon pratade med journalisterna. Hon var lugn. Om det fanns en djupare tanke bakom resonemanget så är det i linje med andra storskaliga idéer hon har om sin idrott. Målvakten har i år ifrågasatt de amerikanska damlagens undermåliga anläggningar och rostiga duschrum, men mest har hon klagat på lönerna. Damlandslaget uppges årligen dra in 150 miljoner kronor mer än herrarna, men trots att de vinner fler medaljer och har högre tittarsiffror (30 miljoner amerikaner såg VM-finalen 2015) än sina manliga kollegor tjänar de knappt hälften.
När spelarfacket stämde sitt förbund var Hope Solo talesperson. Samma röst som brukade dirigera världsmästarnas backlinje röt mot sina egna chefer och fick allmänheten på sin sida.
Under hösten medverkar Hope Solo i Skavlan. I SVT:s pratprogram styr hon undan från fega svenskor – "den defensiva spelstilen stämde inte med OS-andan" – till att ondgöra sig över att ha blivit kväst av US Soccer.
– De använde min kommentar för att bli av med mig. Ni känner säkert till att jag har kämpat för jämställda löner. I alla domstolsdokument står det "Hope Solo mot amerikanska fotbollsförbundet". Avtalet går ut 31 december. Vi vill ha bättre pensioner och sjukvård, säger hon och rundar av med en svulstig knorr.
– Det här är värt kampen. Jag kommer att stå på rätt sida när historien skrivs.
Hope Solo hissar upp sin gärning till något större än bara sport, till de kapitel i historieböckerna där det står om Rosa Parks bussprotest och den okände rebellens stridsvagnsblockering.
I fåtöljen tvärsöver nickar supermodellen Tyra Banks. I Hope ser hon en dotter till medborgarrättsrörelsens modiga kämpar.
– Du är damfotbollens svar på Martin Luther King, säger Banks.
”Tjänar tre gånger så mycket”
Ett tag i höstas ryktades Hope Solo vara på väg till damallsvenskan, men så blev det aldrig. I stället har hon opererat axeln, slumrat bort otaliga sovmorgnar ("min man säger att jag är bra på att vara pensionerad") och vilat hjärnan. I februari är halvåret avtjänat och Hope är inne på sitt 36:e levnadsår. Hon står utan kontrakt, är fjärran från landslagets förstavantar och har förvarat Kraften i malpåse så länge att den kan ha tappat udden. Hon verkar ensam.
Vad hände med Hoppet i askbottnen? Blev det kvar där? Fick sorgen fortsätta härja?
I slutet av november 2016 handlar CBS-programmet 60 Minutes om det amerikanska fotbollsförbundets lönegap mellan dam- och herrspelare. Fyra landslagsprofiler är inbjudna till studion och Carli Lloyd, hon som gjorde hattrick i VM-finalen 2015, säger att de känner sig som andra klassens medborgare.
Hope Solo är inte med i landslaget och deltar således inte i gruppintervjun. Men utan att veta om hon någonsin välkomnas tillbaka att representera sitt land så kämpar hon vidare för att ge dem bättre förutsättningar. För programmets skull agerar hon exempel på hur orättvisa hon anser att avtalen är.
2015, då damerna vann VM-guld, spelade Hope Solo tjugotre landskamper och fick 3,3 miljoner kronor. 2014, då herrarna slogs ut i VM:s åttondel, spelade Tim Howard åtta landskamper och fick 3,7 miljoner.
Ojämlikheten förstärks av att herrspelarna har miljoninkomster från sina klubbar medan damerna i stort sett lever på ersättningen från sitt förbund.
– När du bryter ner det per match tjänar de ungefär tre gånger så mycket, säger Solo till 60 Minutes.
Damernas avtal skrev 2005 och förlängdes 2012. Från första januari nästa år är det ersatt av ett nytt. Först då vet vi om Hope Solo vann sin största match 2016.