Djurgården tog ett nytt guld - då kändes det som man var i England

Råkall november med allt tätare dugg-regn, ett fullsatt stadion med två mäktigt sjungande kortsidor, på plan 22 man som är mer krigare än konstnärer, i 99 minuter sjunger det om benpiporna.

Cupfotboll när den är som allra bäst, och visst kändes det ibland som vore man förflyttad till England.

Så går också cupfinalen 2002 - Djurgården-AIK 1-0 efter Lolo Chankos gyllene mål - till historien och inte bara för att publiksiffran var tidernas näst högsta.

Det var en match med mycket hög derbyfaktor.

Med full fart och full kraft från första till sista minut, med mer av kämpa och fränhet på gränsen till våld än skönspel, och när man efteråt kollar sina anteckningar handlar de nästan bara om kapningar, varningar och skadeuppehåll.

Inte någon enda ren målchans inom ordinarie 90 minuter, ytterst få skott.

Som älskare av den sköna fotbollen, av elegans och artisteri, får man därför stöna "Gubevaremej om varje match ser ut så här!" - men för en gångs skull var det riktigt skönt med just en sådan match.

Det var väl den danske 80-talscentern och storrökaren Preben Elkjær som nån gång sa så här:

- Fotboll är en kampsport och tål man inte musten kan man tamejtusan lika gärna spela fia.

AIK borde ha kunnat förhindra målet

Vi var 33727 som tamejtusan avstod fia denna lördag.

Dessutom fick vi ju uppleva ett utomordentligt vackert segermål sen Johan Elmander viljesprungit ifrån sin U21-kompis Per Nilsson och serverat Lolo Chanko en boll att bara slå rakt in i mål.

Fast, nog tycker jag att mål-Daniel Andersson och/eller back-Benjamin Kibebe borde kunnat stoppa den passningen. Förmodligen litade den ene på den andre, och så kom det sig att AIK förlorade sin tredje raka cupfinal.

Nånstans såg jag, att finalen egentligen inte gällde något, eftersom båda lagen redan var klara för europaspel nästa höst.

En ren vänskapsmatch, alltså - men hur fel var inte det...

Prestige är ett bra ord en sån här gång, och att AIK-arna inte accepterat att Djurgården numera är Sveriges bästa lag syntes omedelbart.

Inte visste jag, att man fortfarande serverade taggtråd på Karlberg...

Men det är naturligtvis nån mening med att AIK:s träningsanläggning ligger granne med Krigsskolan på Karlberg, grundad 1792 och därmed numera världens äldsta existerande krigsskola.

Taggade i överkant var dom i alla fall.

Stefan Ishizaki fällde Kim Källström så han flög ut ur ringen, Krister Nordin kapade Babis Stefanidis - och då hade det ännu inte gått tre minuter av matchen.

44 frisparkar - Sju gula kort

Därmed hade domaren Martin Ingvarsson satt nivån, och kanske var det hässleholmarens "förtjänst" att vi fick denna krigsskådeplats.

Till slut 44 frisparkar och sju gula kort men faktiskt ingen utvisning.

Kim Källströms sargade fötter bar ändå syn för det som Marie von Ebner-Eschenbach lärt oss - "Smärtan är människornas store lärare" - men Kim har ju visat sig ha gott läkkött, så det blir full fart igen mot Bordeaux på tisdag.

Djurgårdens första dubbel var också den andra cupvinsten i föreningens femte final.

Lite cup-frågesport därför: nån som minns förra cupguldet? Inte så länge sen faktiskt.

Året var 1990, Djurgården vann finalen med 3-0 och här ytterligare två ledtrådar:

1) en av lördagens spelare fanns med på plan då också, gjorde till och med ett av målen - Mikael Martinsson de båda andra;

2) en annan av lördagens spelare hade den gången sin pappa på plan.

Djurgården mötte alltså i den finalen div 1-klubben BK Häcken med Kim-pappan Mikael Källström på mittfältet, och Djurgårdens 2-0 gjordes av en högermittfältare vid namn Krister Nordin.

Fin gest av Umeå

1990 skrev vi slutet på maj, det var strålande sol men ändå inte mer än 3357 åskådare på Råsunda.

Skillnad det mot 33727 i någon enda plusgrad och en gråtande novemberhimmel.

Hur många blir vi nästa höst?

Till sist: Umeå IK är ett världslag, det var klasskillnad i damfinalen mot Landvetter och inte gör sånt mej nåt, om man spelar sån fotboll som Sofia Eriksson & Co.

29 november slår Umeå Toulouse borta i europacupens kvartsfinalretur, och sen väntar av allt att döma titelförsvararna Frankfurt i semi i april.

Umeå-klubben stod också för helgens finaste gest: man hade chartrat två sovvagnar och bjudit ned klubbens matchfunktionärer till Råsunda.