Bank: Vad ska vi prata om nu? Fotboll?
När padelhallen, spelbolaget och klockorna fått sitt: Zlatan Ibrahimovic är inte aktuell för att spela VM.
Vad i hela världen ska vi prata om nu?
Fotboll?
I tisdags morse rusade jag genom Arlandas avgångshall, på väg mot Liverpool och Champions League, och inom ett spann på fem minuter hann jag springa in i landslagschefen Lasse Richt, på väg på kortsemester, Marcus Allbäck, på väg på fotbollsresa med sonen Rasmus, och Erik Johansson, på väg till Köpenhamn, antar jag, med en ring på fingret efter att ha förlovat sig.
Ett knippe landslagshistoria, där, i väldigt komprimerad form.
Och ett par timmar senare visste alltså Richt att det är i det facket som Zlatan Ibrahimovic alltjämt ser sig själv. Han är historia. Den största vi någonsin haft, den mest osannolika saga vi någonsin skrivit, men fortfarande en historisk landslagsfigur. Imperfekt.
Det lämnar oss med två frågor som kommer att diskuteras, nu när vi äntligen kan sluta prata om för eller emot.
Den där debatten hade ju kunnat vara intressant och underhållande, eftersom den hade så oerhört många bottnar (ledarmässigt, fotbollsmässigt, moraliskt och juridiskt), men det blev mest ytterligare ett bevis på ett diskussionsklimat som blivit debilt, där folk tror att man vinner genom att ta i mest och underkänna alla andras argument.
Det har inte varit snyggt
Men här och nu: Två frågor.
Den första handlar om vad vi egentligen ska tycka om katt-och-råtta-leken som Zlatan Ibrahimovic ägnat sig åt egentligen ända sedan den där bragdkvällen på San Siro.
Han underkände sina gamla lagkamraters prestation (den var ingen bragd, sa han), han underkände den nye förbundskaptenens auktoritet (det var inte upp till honom att ta ut truppen, slog han fast) och han använde hela landslaget och VM-uppladdningen som en fond för att dra intresse till alla sina kommersiella projekt.
Det har inte varit snyggt, det har inte varit charmigt.
Möjligen hade det varit det om han varit tydlig med sitt nej redan i höstas, och bara busat. Kanske hade det varit det om det inte handlat om en miljardindustri som drog nytta av sitt gamla landslag för att blåsa under intresset. Det är den gamla frågan om att slå uppåt eller neråt.
Oändligt många underrubriker
Men innan Zlatan Ibrahimovic själv fått berätta ska vi kanske vila på hanen. I förbundets pressmeddelande konstateras bara faktum, det är ju möjligt (jag tror nu verkligen inte det) att Zlatan Ibrahimovic faktiskt ville komma tillbaka, men kände att han inte riktigt är på den nivå han vill vara.
Den andra frågan att diskutera har oändligt många underrubriker.
Vilka anfallare kommer nu Janne Andersson att ta ut i sin VM-trupp? Kan det här laget hävda sig även i VM, trots att det inte har en enda riktigt stor, internationell forwardsstjärna? Hur ska innermittfältet se ut? Är Albin Ekdal hel? Kommer Jakob Johansson tillbaka? Hur påverkas Emil Forsberg av sin avstängning? Är Ludwig Augustinsson helt självklar som vänsterback fortfarande? Hur ska startelvan se ut mot Sydkorea? Hur påverkar det Sverige att hela Bayern-kontingenten i Tysklands trupp lär kunna ha VM-fokus redan före Champions League-finalen? Hänger vi med Heung-min Son?
Fotboll.
Inte förlorat Zlatan
Zlatan Ibrahimovic har inte snackat sig till rollen som solförmörkelse i svensk fotboll, han har spelat och vunnit sig till den. Intresset för honom är så enormt att det kan slå ut nästan allting annat, och det spelar ingen roll vad du eller jag tycker om det.
Alla läser, alla tittar, så alla skriver och sänder.
Nu vet vi det vi bara trott förut: att Zlatan inte kommer att spela VM för Sverige. Det vore lätt att säga att landslaget blir ett supervapen fattigare, och det vore sant.
Men Janne Anderssons landslag har inte förlorat Zlatan, för de har aldrig haft honom.
Det har gått bra ändå. Nu kan de fortsätta bygga vidare på sitt, medan Zlatan bygger vidare på sitt.
Dimman har lättat nu, det var på tiden.