Wennman: I dag startar den engelska drömmen om ett VM-guld på allvar

Peter Wennman

RUSTENBURG. Den nye brittiske premiärministern David Cameron hävdar att Englands manager Fabio Capello är ”den viktigaste mannen i landet i dag”.

Samtidigt har Cameron tagit det kontroversiella beslutet att plocka ner Union Jack och i stället hissa den engelska flaggan, St Georges Cross, över 10 Downing Street i London.

Känn ingen press, Capello...känn ingen press.

helskärm

Jag satt med det engelska mediadrevet och lyssnade på Capello efter den officiella presskonferensen i Rustenburg i går kväll, och det kändes som...tillbaka till framtiden.

Det kunde lika gärna ha varit Sven-Göran Eriksson inför hans första VM, 2002.

Det kunde varit hälsningarna/förväntningarna från den dåvarande ministern Tony Blair.

Det var samma typ av frågor, samma typ av svar, samma journalister på plats – och i stort sett samma spelare i fokus.

Det allt egentligen gick ut på var att Capello skulle förklara sig stolt och lycklig över att vara engelsk förbundskapten, vilket han gjorde.

Han skulle dessutom hylla den engelska fotbollstraditionen, vilket han gjorde.

Och han skulle dessutom försäkra att laget tänkte spela med pride and glory och kämpa för drottning och fosterland. Vilket han gjorde.

Sen var Drevet nöjt och belåtet.

Använde de väntade flosklerna

Vissa saker är liksom särskilt viktiga att betona om man är utländsk manager för England. Det fattade ju Svennis också.

Drömmen vore ju om en Eriksson eller en Capello en sån här gång skulle säga, med gravallvarlig min:

– Nja, visst, det är VM-premiär...men det är ju inte hela världen. Jag är ju inte engelsman så jag har svårt att hetsa upp mig. Jag håller på Sverige/Italien. Det här jobbet tog jag bara för att det var bra pröjs.

Tänk vilket liv det skulle bli.

I stället levererade Fabio Capello de exakt rätta flosklerna inför kvällens möte med USA, precis som Svennis gjorde inför premiärmatcherna 2002, 2004 och 2006.

Allt har egentligen redan sagts om laget, spelarna och förberedelserna under den drygt veckolånga uppladdningen i Bafokeng, det har i ärlighetens namn varit rätt segt att bara gå och vänta på att det ska bli MATCH nån gång, och jag håller med Eleganten:

– It’s been nine days of kissing your sister. Som att kyssa sin syster i nio dar, alltså.

Men i dag smäller det, i dag startar den engelska drömmen om ett VM-guld på allvar, i dag hissas den engelska flaggan över regeringsbyggnaden och i dag dansar därmed en rätt stor elefant in på scenen.

Och ska vi tala om stora elefanter så handlade gårdagen mycket om det. Jag hamnade själv i nyhetsflödet som en av fredagens snackisar på olika VM-sajter.

Vi åkte nämligen på safari i gryningen, det var Laptop, Eleganten, Schakalen, Mr Först-i-kön, Giancarlo från Gazzettan, Oliver Kay från The Times, Alan Smith (fd Arsenal) och jag.

Vi satt i en öppen bil och höll på att frysa sönder denna iskalla, dimmiga morgon.

Vi såg en lejonhanne kalasa på en halvrutten flodhäst vid vägkanten, vi såg noshörningar, giraffer, zebror, gnuer, impalas och en massa annat, men vi mötte framför allt en väldigt arg elefant.

Två meter från aggressiv elefant

Vi hade varit i farten i mer än tre timmar och det hade börjat bli ljust och varmt när den stora elefanttjuren uppenbarade sig strax till vänster om oss. Guiden lät meddela att bamsingen var i ”must” – alltså testosteronstinn och aggressiv – och varnade oss för en eventuell skrämselattack.

Det blev lite mer än så. Plötsligt vek elefanttjuren av tvärt genom snåren och satte högsta fart mot bilen. Den hade högst två meter kvar till kontakt när guiden fick upp tillräcklig fart på bilen för att slippa undan. De jättelika betarna var bara nån sekund för att dräpas in genom Drevet-folket som satt längst bak: Eleganten, Laptop och Kay från Times.

Det blev en jädra cirkus, ska ni veta. När vi väl sluppit undan kom de nervösa skratten och visande av bilder som blir ett minne för livet. Till och med jag lyckades ta några snäpp med kameran.

När vi var på väg ut från Pilanesberg – en nationalpark som är större än landet Singapore till ytan – hörde vi ett trumpetande strax intill och trodde elefanten förföljt oss. Men det visade sig vara sju unga sydafrikaner med vuvuzelor på ett lastbilsflak. Tutande oavbrutet, rakt ut i meningslösheten.

– Get a life, vrålade Mr Först-i-kön och hytte med näven.