”Visste hela tiden att jag ville till Sverige – till Zlatans land”

Erik Niva

Del 4 i Erik Nivas reportageserie ”Operation: Integration”

De kommer med sina trauman och sina sår, men de kommer också med sina kunskaper och sina drömmar.

I en sluttande samhällsdebatt förvandlas ofta de nyanlända till en belastning.

På en jämn fotbollsplan i Skellefteå får de vara en resurs.

Det känns som att det var väldigt länge sedan, men det har faktiskt bara gått drygt två år sedan artisten Jason ”Timbuktu” Diakité höll ett både kontroversiellt och känslosamt tal i riksdagens lokaler.

Redan då var det uppenbart att migrationsdebatten var på väg in i ett helt nytt läge, och det var även tydligt att Diakité tänkt igenom sitt anförande noga.

Han höll upp sitt svenska pass för mediedramaturgisk effekt, han utgick från de grundläggande rättigheter han krävde som medborgare i det här landet – men han gjorde också en sammanfattande poäng av både sitt eget och andras bidrag till nationen.

– I utbyte ger jag dig mitt liv, Sverige. Dig kommer jag och mina barn alltid hjälpa till att bygga. Jag ger dig min uppfinningsrikedom, jag ger dig min kreativa förmåga och min energi. Jag kommer att älska i Sverige, jag kommer att leva i Sverige och jag kommer att dö i Sverige.

Visste ni förresten att Afrikas bästa fotbollsspelare någonsin är svenska?

Jodå. Perpetua Nkwocha har spelat fyra VM och tre OS. Hon har vunnit de afrikanska mästerskapen fem gånger och blivit utsedd till kontinentens allra främsta spelare vid fyra tillfällen.

Hon har en meritlista som ingen bland Afrikas drygt 500 miljoner kvinnor kan mäta sig mot – och sedan ungefär ett halvår tillbaka är hon även svensk medborgare.

Fotbollen har fört henne hit, och nu är det upp till oss att dra nytta av det. Hon ger oss sin kompetens, sina kvaliteter och sin karisma.

– Hade du berättat för mig hur mitt liv skulle bli när jag var liten hade jag inte trott på dig. Sverige? Varken jag eller någon annan i min familj visste vad Sverige var. Men nu är familjen det enda jag har kvar i Nigeria, allt annat finns här. Sverige är mitt land nu, Skellefteå mitt liv.

Ut i världen med fotbollen

Åtta och ett halvt år har gått sedan Perpetua Nkwocha först landade på flygplatsen i Falmark utanför Skellefteå. Då kom hon närmast från ett par säsonger

i kinesiska Tianjin Huisen, med en växande insikt kring hur vidsträckt fotbollsvärlden verkligen är.

– Om jag inte hade haft fotbollen hade jag förmodligen aldrig kommit utanför Nigeria, inte ens för en enda dag. Då hade jag bott kvar i min hemstad nere i de södra delarna av landet, kanske varit a reverend sister.

Vad är det? En sorts nigeriansk nunna?

– Du kan säga det, ja.

Som nystämplad svenska gör nu Perpetua Nkwocha sin första vinter på de här breddgraderna. Tillsammans med sina landslagskamrater åkte hon tillbaka till

Nigeria efter VM i fjol, men de sommarveckorna innebar både en slutpunkt för den aktiva karriären och en brytpunkt i det civila livet.

Nu är det robusta vinterkängor och fyrdubbla lager kläder som gäller.

– Sverige är ett lätt land att leva i, men jag ska vara ärlig... Vintern har varit hemsk. Nu finns inget mode, nu är kläderna enbart till för att överleva. Jag försökte ta cykeln till hallen för några dagar sedan, men det var omöjligt. Det gjorde alldeles för ont i ansiktet.

För Perpetua Nkwocha kretsar en stor del av tillvaron just nu kring Norvalla bollhall. På kvällarna coachar hon Clemensnäs IF:s pigga division 2-lag, på eftermiddagarna tränar hon ensamkommande flyktingungdomar.

– Jag är glad att de kommit hit, och försöker göra mitt för att de ska känna sig hemma. Jag ber för dem, eftersom jag vet vad de går igenom. På många sätt känner jag igen mig själv i dem, jag är precis som dem.

Men det är väl ändå stor skillnad på att komma till Sverige som välkänd fotbollsstjärna och som ensam flykting?

– Självklart, självklart... Men oavsett vilket är det ändå det här med att finna sig till rätta på en främmande plats. Och första dagen jag träffade dem kändes det som att jag kommit hem. Jag spelade med dem, skrattade, slog någon tunnel... Nigeria, Afghanistan, Sverige... Det spelar ingen roll var jag är i världen – när jag är på fotbollsplanen så känner jag mig hemma. Och jag tror att de här pojkarna känner likadant.

De första ungdomarna är på plats nästan en timme innan träningen egentligen ska börja.

De kör några småmatcher, nöter lite på frisparkar, drar nytta av möjligheterna som en öppnad bollhall erbjuder.

En av dem utmärker sig lite extra mycket på alla sätt och vis. Det är han som har bäst stöt på bollen, det är han som har tydligast blick för spelet och det är därtill han som har en tydlig storebrorsliknande ledarroll i gänget. När några inte lyssnar ser han till att de hör på, när ett par grabbar börjar tjafsa går han emellan och reder ut.

Han heter Mirsaeed Huseini, är 18 år gammal och har hamnat just i Sverige tack vare fotbollen. Nu ger han oss sin beslutsamhet, sitt driv och sin företagsamhet.

– Först och främst vill jag tacka Sverige för möjligheten att komma hit som flykting. Jag har varit här i sex månader nu, och det har varit mycket, mycket bra.

I grova drag har Mirsaeed Huseini ungefär samma bakgrundshistoria som de flesta afghaner som nu kommit till Sverige. Han föddes i Mazar-e Sharif, men eftersom familjen tillhör den förtrycka hazariska minoriteten tvingades de fly när talibanerna tryckte sig in i staden.

Hotad av tvångsrekrytering

Mirsaeed Huseini var bara fyra, fem år gammal när han lämnade Afghanistan, så ung att han knappt ens kommer ihåg sitt hemland. Under hela sin uppväxt har han i stället levt som papperslös i Iran, i en liten by strax utanför storstaden Mashhad.

Livet var svårt, men inte ohållbart. Oron för att deporteras var alltid närvarande, men i byn fanns i alla fall en fotbollsplan att spela på och en tv att se matcher på. Det var den tv:n som först gav Mirsaeed Huseini drömmen om Sverige.

– När jag tänkte på Sverige tänkte jag på skickliga fotbollsspelare. Jag gillade alltid Henrik Larsson, men sen kom Zlatan Ibrahimovic och spelade fotboll som jag aldrig sett någon spela tidigare. Han var otrolig, perfekt. Det målet han gjorde på England och Joe Hart kommer jag aldrig att glömma så länge jag lever.

I takt med att regionen blev allt oroligare blev också tillvaron bistrare för afghanerna i Iran. Unga män och pojkar tvångsrekryterades av armén, skickades som kanonmat till striderna mot talibanerna i Afghanistan och IS i Syrien.

– Jag såg så många vänner i min egen ålder komma tillbaka i kistor, och det blev svårare och svårare att hålla sig undan. På nätterna åkte militärerna ut i byarna och bara pekade ut oss en och en: ”Du, du och du ska följa med”. De som vägrade fick sina halsar avskurna.

Till sist blev Mirsaeed Huseini mer eller mindre beordrad av sin pappa att fly till Europa. Och så fort det beslutet var fattat så följde slutmålet med automatiskt.

– De flesta av mina vänner har stannat i Turkiet eller Grekland, några har fortsatt till Tyskland. Men jag visste hela tiden att jag ville till Sverige. Jag skulle till Zlatan Ibrahimovics land.

Fanns ingen återvändo

Rutten blev den som vi västeuropéer har lärt oss vid det här laget. Nattvandringar över bergen från Iran in i Turkiet, och sedan den livsfarliga båtresan från Izmir över till Grekland. Fängslad i det ena landet, undansmusslad av människosmugglare i det andra. Upp med strömmen av människor genom Balkan, in i Ungern och genom Österrike precis innan taggtrådsstängslen blev för täta.

Sammanlagt tog resan ungefär tre månader, och kostade sisådär 7 500 euro. Någon återvändo finns inte längre – familjen offrade sina gemensamma besparingar för att bekosta resan.

– Hela tiden i Sverige har varit mycket bra, men vet du vilken dag som har varit den allra bästa hittills? När Sverige spelade de där kvalmatcherna mot Danmark, och Zlatan Ibrahimovic avgjorde. Då kände jag bara: ”Därför! Det var därför jag kom just till Sverige!”.

När man kommer till Skellefteå söderifrån kör man Viktoriabron över älven innan man kommer in i centrum. Polishuset ligger precis vid dess norra fäste.

En kväll i november stod tungt beväpnade specialpoliser utanför huvudentrén. En 22-årig irakier hade förts hit efter att ha gripits i Boliden, tre mil inåt landet, misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Det stora, världstäckande medieögat var riktat hit.

– Då var hela samhället på helspänn, det var hotnivå fyra och full beredskap och allt vad det hette... Men så släppte de bara killen och skickade tillbaka honom till Boliden, helt oskyldig. Och vi bara... jaha. Då går vi bara vidare då?!

Tord Marklund jobbar på Clemensnäs IF:s kansli, och är den där typen av allt-i-allo som gör så att det svenska föreningslivet alltjämt fungerar. Han har pratat med fler journalister än vanligt de senaste månaderna, även när rikets säkerhet inte bedömts vara hotad.

Häromveckan var det ett team från BBC:s afrikanska redaktion som fick skjuts in över Skellefteälven. De hade tidigare gjort ett reportage med Perpetua Nkwocha i Namibias öken, och ville nu följa upp det med ett inslag om hennes nya liv i en helt annan klimatzon.

– De var ju mycket såhär att de ville gå ut och stanna vid snödrivorna, och filma av instrumentbrädan för att det stod minus arton på termometern där. Jag hade ett helvete att förklara vad ett älgtorn var.

Nu står vi vid sidlinjen inne i Norrvallahallen och ser hur Perpetua Nkwocha förklarar en passningsövning för en grupp afghanska killar.

– Från början var vi väl lite oroliga för hur de skulle se på hennes auktoritet. Skulle de ens lyssna på en kvinna? 

– Men hon löste det genom att själv vara med på första träningen, och vara ganska tuff mot dem. De ville bara spela tvåmål, men hon liksom knuffade in dem i övningarna. Och när de väl började spela gick hon in stenhårt i närkamperna.

Tord Marklund nickar belåtet.

– Nu är det ju riktigt bra tempo här. Men det är klart, de har varit i gång tre gånger i veckan i fyra månader. De har kört rätt hårt.

Precis som de flesta initiativ med liknande upplägg har det här snabbt vuxit sig mycket större än någon förutsett. Träningsgruppen som deltar i ”Fotboll för alla” har mer än fördubblats, och innehåller i dag drygt 80 ungdomar.

Att både intresse och behov finns är helt uppenbart, men att klara av att möta det är inte alldeles enkelt. Helst skulle Clemensnäs låta projektet expandera – vidga det till Boliden och Bureå och andra mindre orter i kommunen – men för det krävs såklart finansiering.

”Läget är ganska akut”

”Fotboll för alla” bekostas huvudsakligen av Västerbottens Fotbollsförbund, som i sin tur fått pengar genom Riksidrottsförbundet och ”Idrottslyftet”.

Strax före jul meddelade socialdepartementet att det statliga stödet till idrotten skulle öka med 197 miljoner kronor under 2016.

64 miljoner var direkt avsedda att hjälpa nyanlända att etablera sig i det svenska samhället.

– Ändå är läget ganska akut nu. Jag har nyligen varit runt till föreningarna här i Västerbotten, och framför allt i de mindre kommunerna i inlandet har vi väldigt stor inflyttning av nyanlända. Sorsele, Lycksele, Åsele, Dorotea, Stor-uman... Och kommunerna tar ju jättegärna emot människor – men fritiden för de nya förväntar de sig att föreningarna automatiskt ska klara av att ta hand om. Man lämnar bara över den utan att ge någon hjälp alls.

Lasse Lindgren på Västerbottens FF har mött upp inne i sporthallen. Han målar upp en bild av välvilliga men resurssvaga småföreningar, som det plötsligt ställs helt nya krav på.

– De här lagen tränas ju ofta av en förälder utan formell utbildning, som kör direkt från jobbet ner till träningen. Och när han kommer dit står det plötsligt 20, 30, 40 helt nya killar från Syrien, Irak, Uganda och Ukraina och vill vara med. Och det är klart att de ska få spela – men vi måste ju få in fler ledare, fler tolkar, fler människor som kan hjälpa till med logistiken.

Lindgren exemplifierar:

– Vi har hittat ett väldigt bra tänk i Sorsele. Där har kommunen gjort så att personalen på boendet får arbetstid för att åka med killarna till fotbollen, till och med på bortamatcherna. Och då funkar det, då har de löst det där med kommunikationen och logistiken.

Har ni många lag som mer eller mindre enbart består av flyktingar numera?

– Nej, egentligen bara ett, uppe i Dorotea. De har jobbat på det här sättet i fyra, fem år, men det läget är väldigt speciellt. Flera av flyktingkillarna har flyttat till Umeå nu, och då har de valt att öppna en helt ny filial av klubben där, Modig. Det finns alltså en helt ny förening i Umeå, där det mest bara spelar flyktingar som tidigare bott i Dorotea. Och det är väl bra på sitt sätt – men är det integration?

Är det?

– Deras ordförande Anders Ottosson tycker ju det, eftersom han ser det som ett sätt att i alla fall få en kunskap om hur föreningslivet och samhället fungerar. Och han har nog rätt i det. Det viktigaste är ju att vi får in de här ungdomarna i fotbollsrörelsen. Det har hänt att vi har haft glesbygdslag som tränat med sex, sju spelare – samtidigt som femtio flyktingungdomar delat upp och kört egna spontanmatcher på gräsmattorna utanför sina boenden. Det vore ett sånt enormt misslyckande för fotbollsrörelsen ifall det blev på det sättet i framtiden, en så stor möjlighet som bara slösades bort.

Den som ställer frågor om integration och mångfald till Svenska Fotbollförbundet hänvisas i stort sett alltid till en och samma person. Formellt sett är Peter Landström utbildningskonsulent på förbundet, men det senaste året har han i hög utsträckning förvandlats till en sorts inkluderingssamordnare.

Han erkänner utan omsvep att arbetet fortfarande är i uppstartsfasen.

– Just nu är det en hel del famlande. Men nyss var jag och lyssnade på Migrationsverket och de som dagligen jobbar med att hålla koll på flyktingläget. Från början trodde de att det skulle komma 3 000 ensamkommande i fjol – och så blev det visst över 30 000. Så nyckfullt är det och jag tycker nog att vi får lov att vara ödmjuka inför att vi blev tagna lite på sängen, att vi inte haft fungerande strukturer på plats sedan dag ett.

Positiv effekt på brott

I nuläget är Peter Landström delvis lobbyist, delvis informatör. Gentemot fotbollsrörelsen tillhandahåller han information om vilka pengar som finns inom räckhåll – det är distriktsförbunden och kommunerna och länsstyrelserna och arvsfonderna – gentemot det övriga maskineriet framhåller han ihärdigt fotbollens samhällsnytta.

– Ofta är ju såna saker svåra att leda i bevis, men det finns konkreta exempel på hur bra fotbollen verkligen fungerar. För några år sedan fick Bergendahlska IF bidrag för att starta ett fotbollslag riktat mot ett gäng väldigt stökiga ungdomar i ett invandrartätt område i Växjö. Och nästan direkt kom ju rapporterna om hur mycket lugnare det blev i kvarteren. Sånt där blir ofta hörsägen, men nu bestämde sig GIH-forskaren Rolf Carlsson för att verkligen titta på det. Han gick ner i polisanmälningarna och brottsregistren, och mycket riktigt. Skadegörelse, stölder, våldsbrott – allt sånt hade sjunkit hur mycket som helst. Det lilla en kommun lägger på en sån här satsning får den igen tusenfalt.

När det gäller integrationsfrågorna – har ni på förbundet siffror på hur många mer eller mindre nyanlända som spelar fotboll i Sverige i dag?

– Nej, den statistiken finns inte. Det vi vet är att Riksidrottsförbundet gjorde en undersökning bland 4 000 ungdomar häromåret. Utifrån definitionen som fanns visade det sig att 71 procent av killarna med invandrarbakgrund antingen spelade fotboll eller varit aktiva tidigare. Inget annat segment var lika intresserade av någon annan idrott, det var inte ens i närheten.

Att staten och kommunerna satsar pengar är en sak. Borde inte ni på fotbollsförbundet också kunna öronmärka några av EM-miljonerna för såna här ändamål?

– Då ska du ju egentligen prata med generalsekreteraren Håkan Sjöstrand, men jag tror att det fortfarande är några månader för tidigt att ställa de frågorna. Det jag vet är att det finns tankar på speciella fonder, som vi själva kan dela ut pengarna direkt ifrån.

Vad Perpetua Nkwocha ska göra nu när spelarkarriären är över vet hon inte riktigt. Kombinationstjänsten i Clemensnäs är inget hon kan bygga en framtidsbudget på, men några andra erbjudanden har hon egentligen inte fått.

– Jag kan inte se mig själv jobba med något annat än fotboll. Det finns inget annat i livet som jag uppskattar lika mycket. Kanske barnskötare i så fall. Jag älskar barn.

Utvecklingen i Nigeria följer Nkwocha mest genom internet. Läsningen är sällan särskilt upplyftande. Det finns något med det morbida namnet Global Terrorism Index, och när de senaste sammanställningarna gjordes visade det sig att nigerianska Boko Haram var världens allra dödligaste terroristorganisation.

Under det föregående året hade deras attentat kostat 6 644 människor livet, fler än de som mördats av både Islamiska staten och talibanerna.

– Boko Haram finns mest i de norra delarna av landet, och min familj bor i söder. Men även om de stundtals verkar ha lite bättre kontroll på läget slår det alltid tillbaka. Jag tror att det kommer att bli krig. Det är skrämmande.

Skulle du vilja flytta din familj hit?

– Jag vet inte... Tidigare har jag bett min mamma komma och hälsa på, men det är jättesvårt med visum. Hon har inte kunnat få något ens för en kort resa. Men vi får se vad som händer... Om jag gifter mig eller skaffar barn kanske hon kan komma till bröllopet eller dopet. Det var så de sa på ambassaden, det var det enda som skulle kunna ge henne ett visum.

Hans egen träning är slut, men Mirsaeed Huseini har dröjt sig kvar i bollhallen för att titta på när Sunnanås damer kör igenom sitt pass. Dels är han genuint

intresserad, dels ligger resten av dagen tom och innehållslös framför honom.

– Fyra dagar i veckan går jag i Medborgarskolan. Det är mycket bra – mycket bra lärare – men tyvärr bara 30 minuter varje gång. Jag önskar att jag fick gå där mer, jag gillar inte att bara sitta hemma. Helst skulle jag få mer kontakt med svenskar.

Vi står kvar ett tag och småsnackar lite om fotboll. Det afghanska landslaget har precis spelat de sydasiatiska mästerskapen, där de förlorade finalen i förlängningen efter en högdramatisk match mot Indien. Mirsaeed Huseini menar att de blev bortdömda.

– Jag förstår hur det låter, men jag lovar... Alla som såg matchen skulle hålla med. Mot slutet av förlängningen skulle vi haft två straffar, en för hands och en för en fällning.

Förlusten sved lite extra eftersom Afghanistan faktiskt var regerande mästare.

– Det är otroligt hur mycket vår fotboll gått framåt. När vi vann 2013 var alla ute och firade, hela Afghanistan. Det var hazarer, pashtuner, tadzjiker... Ja, alla utom talibanerna då.

Vet du att det är en svenskafghansk kille med i landslaget?

– Ja, Norlla Amiri. Han är väldigt uppskattad av oss alla.

Det kanske blir du framöver?

– Vi får se, haha. Egentligen hoppas jag fortfarande bli nästa Zlatan Ibrahimovic och spela för Sverige, men det kanske är mer realistiskt att bli nästa Norlla Amiri och spela för Afghanistan.

Perpetua Nkwocha håller på att packa ihop sina saker, och gör ett försök att förklara konceptet med tigerbalsam för en förbryllad Mirsaeed Huseini.

En nigeriansk legendar, en målmedveten afghan – två ambitiösa svenskar. De ger oss sin glädje, sin arbetsvilja och sin framtidstro.

Fotbollen förde dem hit, och nu ska fotbollen föra dem vidare.