Bank: Vad känner Thierry Henry?
S:T PETERSBURG. Frankrike vinner, Frankrike ska till VM-final, men Thierry Henry förlorar och är utslagen.
Känns det där konstigt?
Det borde det inte göra längre.
Han reser sig direkt från bänken, går varvet runt bänken och delar ut high-fives; tack för ett bra jobb, tack för den här drömmen. Sedan fortsätter Thierry Henry ut mot planen för att trösta Belgiens slagna spelare, han lägger armen om Kevin De Bruyne, ger Romelu Lukaku en klapp på axeln.
Sedan kommer Hugo Lloris fram – och så blir det en lång, varm kram.
Det hade gjorts mycket av att Thierry Henry, en av fransk landslagsfotbolls fyra-fem främsta någonsin, plötsligt skulle stå på andra sidan den här gången.
Hur skulle han känna när han hörde Marseljäsen? Vad skulle han tänka när han gick och satte sig på bänken med en belgisk flagga på taket?
Jo, jag hade väl kunnat ge en rubel eller två för att få veta exakt vad Thierry Henry tänkte då.
Men det jag verkligen undrar är ju vad han känner när han sedan ser Kylian Mbappé, 19, sätta fart och springa rakt igenom ljudvallen.
Det är nästan på dagen tjugo år sedan en tjugoårig Henry, hela Frankrikes Titi, blev världsmästare. Han såg ut precis sådär då.
– Det är inte klokt vad lika de är, som Robert Pirès sa till Le Parisien i veckan.
Och han borde ju veta.
Till ingen nytta för den belgiska generationen
Det här är ett VM när det fotbollsprotektionistiska Rysslands stora genombrott gjordes av en kille som är född och uppväxt i Spanien, när deras sista mål gjordes av en spelare med brasilianskt pass. I den här semifinalen hade mer än hälften av spelarna kunnat spela för andra landslag. Belgiens största stjärna fostrades i Lille, Frankrikes största stjärna blev vuxen i Spanien och säger att han känner sig halvt uruguayansk. Världen 2018, VM 2018.
Thierry Henry är fortfarande en ikon i Frankrike, men han är tv-expert i England och anfallstränare i Belgien, och det är inget märkligt med det.
Vore det inte för Martin Hansson hade han kanske till och med kunnat sitta på den andra bänken. När Titi tog med sig bollen med handen i VM-kvalet mot Irland 2009 – och Hansson var den ende i världen som inte såg det – var det början på en komplicerad relation mellan Henry och Frankrike.
Sedan kom Knysna, strejken, skammen och kvartssamtalen med Sarkozy i Élyséepalatset. Ett avstånd.
Och nu satt han alltså på andra sidan och såg en tjugo år yngre variant av sig själv vikta den här matchen till Frankrikes fördel.
Det är ju inte som att jag inte visste att vi skulle få se ett gäng hyfsat habila fotbollsjobbare spela den här matchen, någon hade räknat ut att det, mätt i marknadsvärde, var i runda slängar arton miljarder kronor som sprang runt i startelvorna. Men ändå häpnade jag av och till.
Herregud, är Mbappé en SÅ otrolig spelare redan nu! Är Eden Hazard SÅ snabb i sina riktningsförändringar! Har Antoine Griezmann DEN sortens geniala drag när han ritar sina geometriska former med fötterna!
Så mycket fin fotboll. Till ingen nytta för den här belgiska generationen.
Griezmanns bästa match hittills
Vad de föll på?
Mousa Dembélé och Axel Witsel lät sig styras bort av Frankrikes mjukjobbande tre anfallare i uppspelen, så Belgien fick spela runt och runt igen. Frankrike klarade att sköta sitt försvarsspel i stort sett med åtta spelare (Matuidi och Kanté rör sig i och för sig för sju-åtta man), och de hade konstant det där hotet i Mbappé.
Där fanns grunden till matchbilden: ett grundkontrollerat Frankrike, ett skickligt Belgien som spelade runt.
Resten handlade om det som toppfotboll ofta handlar om. Fasta situationer – och undantagsspelare.
Belgiens bäste huvudspelare (Fellaini) hann inte fram till bollen när Samuel Umtiti nickade in 1–0. Och Frankrikes superspelare var mer super än Belgiens. Mbappé Gourcuff-klackade, lekte fotboll och spurtade sönder Vertonghen. Griezmann fortsätter göra poäng och gjorde sin bästa match hittills i VM.
I Belgien var det bara Eden Hazard av de offensiva hjältarna som hade en bra dag, och när Martinez skickade allt han hade offensivt sista halvtimmen var det som att han offrade balansen i laget. Det blev inte mycket till tryck, och när allt var över gick Thierry Henry runt och kramade franska finalister.
För tre år sedan fick han, i sin roll som tv-expert, frågan om han trodde att Arsenal kunde bli mästare med Olivier Giroud som toppanfallare.
– Nej, sa Henry. Jag tror inte det.
Giroud fick en kram i kväll, han också. Han gjorde aldrig Arsenal till mästare, det får väl duga att vinna VM med Frankrike.