HAMRÉNS KRASCH
Bank: Missarna sänkte oss – det är klart att det finns ett mönster
En hästsvans fanns på rätt plats, spelare visste vad de skulle göra, en tränare gjorde allt rätt.
Deras. Inte vår.
Idag fortsätter EM-sommaren, det kommer bli ett fantastiskt äventyr.
Deras. Inte vårt.
Olof Mellberg är först av planen, med ögon som svarta hål rakt in i skallen. Anders Svensson släpar sig av sist av alla, förkrossad och tröstad av alla och ingen. Det är så mycket som är över, och från läktarna rullar en engelsk sång om att fotbollen kommer hem.
Det tog fyra år för Sverige att ta sig tillbaka hit, till de stora festerna. När vi väl var här så sa vi hej till värden, gjorde bort oss, vände och gick hem igen. Erik Hamrén samlade ihop spillrorna, gick en trappa upp, och försökte förklara vad som hänt.
– Operationen lyckades, patienten dog.
Och jo, så var det ju.
Sverige åker inte hem från EM för att de gjorde en dålig match mot England i går. De åker hem för att de gjorde en bra match med dåliga inslag, men framför allt åker de hem eftersom de inte ens gav sig själva chansen i det totala premiärhaveriet mot Ukraina.
Igår vällde 20 000, kanske ännu fler, svenska fans in för att ta över Olympiastadion i Kiev. För första gången i historien drog Sverige utomlands och vann en läktarkamp mot England, och den här gången hade supportrarna ett lag som var värt att följa.
Rätt lag stod på planen.
Rätt spelare, som spelade på rätt sätt.
Direkt på avspark tog Anders Svensson bollen och stötte rakt framåt.
20 bästa minuterna
Jag vet inte om det var en markering eller en signal, men det sa en del om vad Sverige hade tänkt. De spelade 4-4-2, pressade högt, och öppnade matchen med att spela de kanske tjugo bästa minuter ett svenskt landslag spelat under Erik Hamrén.
De spelade med kontroll, varierade kort och långt, spelade ett Svensson-orkestrerat tiqui-taco-spel i sina mittfältstrianglar och hittade fram till Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic med begåvade bollar.
England – och detta är verkligen ett mediokert England – blev passivt. Planen de hade var att låta Welbeck möta lite och Ashley Young stöta framåt, att låta Milner flyta inåt i planen medan Glen Johnson tog hand om högerkorridoren.
Men i början klarade de inte det. När de vann boll sänkte de tempot, för att över huvud taget få andas.
Gjorde det svåra rätt
Det här var det Sverige vi hoppats på, det Sverige vi borde kunna få. Inte Lagerbäcks riskminimerade försiktighetskollektiv, inte Hamréns obalanserade naivoffensiv – utan en slags svensk syntes, en klok organisation men med duktiga, offensiva spelare.
Den engelska kurvan försökte trumma igång sitt Rule Britannia, men inte ens de trodde ju på det.
Här styrdes ingenting. Här vajade bara blågula flaggor.
Sverige gjorde allt det svåra rätt, men efter ett år då de gjort det väldigt svårt för sig med de lätta bitarna så räckte det ändå ingenstans.
Zlatan Ibrahimovic slarvade med sitt defensiva ansvar, Steven Gerrard kunde skjuta in ett inlägg i straffområdet, och en flygande ardennerhingst som heter Andy Carroll piskade in 1–0, med huvud och hästsvans och allt.
Någonstans var det som att Sverige slutade tro redan där (även om de glömt att tala om det för Olof Mellberg).
Ett lag som släpper in mål från ingenstans måste hämta sin övertygelse någonstans.
I tio år var Sverige ett lag som kunde göra svaga eller dåliga matcher, men alltid veta att de var svåra att slå.
Nu har vi ett lag som gör bra eller hyfsade matcher, men förlorar ändå.
Det är klart att det går att peka på de tre mål Sverige släppte in igår och kalla dem för enskildheter: En monsternick på ett perfekt inlägg, ett märkligt andrabollsskott, ett av EM-historiens vackraste klackmål.
Hattat med backlinjen
Men om vi skrapar lite på ytan? En ovan högerback (Granqvist) missar i positionsspelet, en andraboll får dimpa ner hos en ensam motståndare, en långsam kontring får komma hela vägen fram med tio minuter kvar av en avgörande EM-match.
Det är klart att det finns ett mönster. Det är klart att det inte är en slump att det här är ett lag som läcker som ett såll.
Om tillräckligt många operationer lyckas, med tillräckligt många döda patienter som följd, kommer någon förr eller senare undra om inte kirurgen är en bluff.
Erik Hamrén har hattat runt med sin backlinje till förbannelse. Han har skiftat balans och spelidé oftare än en ukrainsk taxichaufför byter fil. Han har spelat ut många idéer, utan att lita fullt ut på en enda av dem. Vem litar på en tränare som inte litar på sig själv?
Dessutom: han har gett Zlatan Ibrahimovic en roll som stjälper mer än den hjälper.
Zlatan var fantastisk mot Ukraina, han var inte dålig igår. Han gjorde okej saker där Sverige behövde bra, bra saker där Sverige behövde fantastiska – men framför allt gjorde han det mesta från en position fyrtio meter för långt ner i planen.
Hamrén såg sorgsen ut
När Sverige skulle kontra i andra halvlek stod en felvänd Zlatan vitt mittlinjen och krävde in bollen med den auktoritet han har. Han fick bollen, anfallen stannade av. Sveriges farligaste anfallsvapen var 30 meter från mål, och Johan Elmander var ensam som en dumpad astronaut längst fram.
Roy Hogdson, den elegante världsmannen, fick fullt betalt för sin försvarsorganisation, sin satsning på Carroll, sitt Walcott-byte.
Erik Hamrén stod sorgsen vid sidan och såg en sommar ta slut.
Danny Welbeck snurrade in ett underbart, fruktansvärt 3–2-mål, varken desperation eller Olof Mellberg kunde rädda Sverige.
Det fanns ingen stadga, ingen fast idé, ingen organisation som bar det här bygget. Det kunde rasa ihop till och med en vacker kväll i Kiev. 20 000 svenska fans sjönk ihop som ett gulnat blåmärke, och från läktarna rullade en engelsk sång om att fotbollen kommer hem.
Det gör vi också.