SLÅSS FÖR SITT LAND
Publicerad 2012-06-27
Niva: Spaniens kris är avgrundsdjup – nu ska landslaget återupprätta nationens ära
En EM-semifinal bleknar i reflektionen av barn på svältgränsen och vänner som blir av med sina arbeten.
Men en EM-semifinal hamnar samtidigt i ett annat ljus när man förväntas vinna den just för att hjälpa de där barnen och de där vännerna.
Spanien befinner sig i kris.
Vad kan fotbollslandslaget göra åt saken?
I kväll spelar Xavi Hernández EM- semifinal i östra Ukraina.
Det betyder inte att hans lägenhet hemma i Katalonien står tom. Sedan några månader tillbaka har han nämligen en inneboende.
Han kallas ”El Cholo”, och försöker hanka sig fram som musikproducent. För stunden är han så gott som pank.
– Krisen, suckar Xavi, när han berättar om sin kamrats situation.
– Det är krisen.
Den 10 juni spelade Spanien sin EM-premiär mot Italien i Gdansk.
Premiärministern Mariano Rajoy satt på läktaren. Dagen innan hade han förhandlat med eurogruppen om ett nödlån på 100 miljarder euro.
– I realiteten talar vi om en av de största finansiella räddningsaktionerna som världen har sett. Spanien är det enskilt tyngsta problemet för Europa att hantera, ett större bekymmer än Grekland, konstaterade en bekymrad Fredrik Reinfeldt.
Det var en av de värsta veckorna i Spaniens ekonomiska historia. Deras kreditbetyg sänktes till samma nivå som Kazakstan och Panama. Statsskuldens andel av bruttonationalprodukten skenade iväg till 72,1 procent, den högsta siffran på 99 år.
Och mitt uppe i allt detta flög alltså premiärministern till Polen och såg på fotboll.
– ”La Roja” förtjänar det, motiverade Mariano Rajoy.
Det var inte första gången han använt landslaget som andningshål under krisen. Han hade redan varit ute vid förbunds- högkvarteret och låtit sig fotograferas med spelarna inför avresan.
– Det spanska folket behöver glädje i dessa komplicerade tider. En triumf i EM skulle innebära ett väldigt viktigt uppsving för moralen i landet.
När Vicente del Bosque blev ombedd att kommentera premiärministerns uppfordrande lyckönskningar så tvinnade han fundersamt ändarna på sin mustasch.
– Vi har stor press på oss, förväntningar som kanske är överdrivna. Även om vi vinner EM så löser inte det Spaniens problem.
Sammanlagt har 368 spelare varit inskrivna i någon av EM-trupperna, och om du ansträngde dig skulle du förmodligen kunna få samtliga 368 att haspla ur sig några klyschor om en vilja att glädja folket därhemma.
Det är inget unikt med fotbollsspelare som säger såna saker, men det har faktiskt funnits något mer innerligt över de resonemang som de spanska spelarna har haft om landets ekonomiska kris.
Även om de inte själva är drabbade så har de sett konsekvenserna. Deras jämnåriga vänner är några av de som har fått ta den värsta smällen. Den spanska ungdoms- arbetslösheten har pendlat kring 50- procentsstrecket hela året.
Xavi är inte den enda som har haft sällskap under våren. Uppe i London har Juan Mata hållit öppet hus för de kompisar som tappat tron på sitt hemland och helt enkelt lämnat det bakom sig.
– De har kommit för att starta ett nytt liv, eftersom de inte har några möjligheter i Spanien. De börjar med att lära sig engelska, och sedan försöker de bygga upp sina liv igen, bit för bit.
Mata har gjort en poäng av att både följa den politiska utvecklingen och att ha åsikter om den. Han har formulerat kritik mot reformer som gjort det lättare för arbetsgivare att säga upp sina anställda, och uppmanat folk att protestera ännu mer högljutt mot det han ser som regeringens tendens att prioritera bankernas behov framför medborgarnas.
– Det är saker jag tycker behöver sägas. Hade det inte varit för fotbollen hade jag säkert varit i exakt samma situation som mina vänner. De flesta är både ambitiösa och välutbildade, men ändå helt chanslösa på arbetsmarknaden.
Xabi Alonso är en annan spelare som engagerat sig i debatten. Han har bekanta som varit inblandade i den så kallade 15M-rörelsen – protesterna som samlat hundratusentals indignerade på torgen runtom i Spanien – och uttryckt sitt stöd för den.
– Med tanke på den socioekonomiska situation som landet befinner sig i så tycker jag att det är väldigt hälsosamt för samhället att det finns den här sortens rörelse. Många trodde inte att dagens unga hade den här sortens sociala medvetenhet, men nu har de sett motsatsen.
Ett fotbollslandslag kan inte rädda en sjunkande nation, det förstår även önsketänkande politiker.
Men kan ett fotbollslandslag göra skillnad?
För några månader sedan lanserade utrikesministern José Manuel García-Margallo tanken på en sorts spanskt varumärkesdepartement.
I en tid då då yta är allt går idén ut på att förändra bilden av Spanien ute i världen. Förhoppningen är att ett lyckat image-lyft ska kunna hjälpa till att häva den negativa spiralen. I stället för att förknippas med halvfärdiga byggen, överfulla stränder och tomma bankvalv ska nationen framöver signalera konkurrenskraft, innovationsförmåga, i effektivtet och professionalism.
Och det låter ju bra i teorin, men ganska svårgenomfört i praktiken. Ett globalt imagelyft är ingenting man skissar fram bakom ett skrivbord.
Faktum är att det egentligen bara finns en kategori spanjorer som symboliserar den här sortens värden, och det är de framgångsrika idrottarna. Rafa Nadal, Pau Gasol – och framförallt det rödgula fotbollslandslaget.
Och det var dem García-Margallo hade tänkt bygga sitt nya projekt runt.
Det är visserligen svårt att mäta fotbollsspelares betydelse i euros eller pesetas, men det finns akademiker som menar att den ekonomiska krisen hade varit märkbart djupare utan dem.
En av dem heter Fernando Urías, och studerar just relationen mellan Spanien och omvärlden.
– Hade det inte varit för fotbollsframgångarna tror jag att vi spanjorer hade haft samma rykte som grekerna dras med just nu. Alla hade sett på oss som lata, slarviga, inkompetenta. Landslaget upprätthåller bilden av ett annat Spanien, och jag skulle på fullaste allvar hävda att det är en av våra allra viktigaste tillgångar just nu.
Andrés Iniesta har berättat om hur han plötsligt började känna rädsla inför att låta sin ettåriga dotter växa upp i morgondagens Spanien.
Det var efter att han hade pratat med Xavi, som berättat att det fanns barn i hans egen hemstad som levde på svältgränsen.
– Det är inte vanligt, men det finns barn i Katalonien som ibland inte äter på flera dagar.
Xavis förra flickvän jobbar som hjälp- arbetare, och hon brukade alltid uppmana honom att engagera sig, att använda sitt kändisskap på ett positivt sätt. På den tiden blev det aldrig av, men så kom den ekonomiska krisen och fick perspektiven att förändras.
– Jag tittar mig omkring och ser folk – vänner – som har problem med sina arbeten, som har det ekonomiskt jobbigt. Tidigare har jag väl mest förknippat hjälp- arbete med afrikanska länder, men nu har det visat sig att det finns människor som behöver hjälp här hemma, runt hörnet. Människor som står mig nära.
Sedan några månader tillbaka är Xavi socialambassadör för den ideella katalanska bankjätten Caixa. Han tittade sig omkring, pratade med folk och fick en allt tydligare bild av vad det faktiskt innebar för vanligt folk när pengarna rann ut ur landet.
– Jag har dåligt samvete. Själv lever jag ett spektakulärt liv, men bredvid mig finns det många som inte mår bra. Jag vill göra något.
Numera kallar Xavi sig själv för ”un fútbolista solidario” och har täckning för det. En solidarisk fotbollsspelare. Han har fattiga kompisar inneboende, han finansierar sociala satsningar i sitt närområde och han utnyttjar sin ställning för att göra skillnad.
Kan ett EM-guld hjälpa den spanska ekonomin? Kan landslaget putsa till Spaniens globala image?
Vem vet.
Xavi Hernández vet att han är fotbollsspelare. Och att han vill försöka hjälpa till att göra världen omkring honom lite bättre. Det kanske inte är så mycket, men det är i alla fall mer än ingenting.
– Jag blir fortfarande arg när jag spelar dåligt eller blir utbytt, men det är ju inga riktiga problem. När man ser livet från den andra sidan – det som händer bara några kilometer bort – inser man att man har ett privilegierat drömliv. Men det är inte bara fotbollsspelare som fastnar i sin egen värld. Samhället i allmänhet är väldigt själviskt. Jag tycker att vi behöver lite mer empati, folk som ser varandras problem och försöker hjälpa till med dem.
Källor: El País, La Vanguarida, El Economista, La Opinión, El Tiempo, Panenka, El Mundo Magazine, Expansión, La Razón.
”Hade det inte varit för fotbolls- framgångarna tror jag att vi spanjorer hade haft samma rykte som grekerna dras med just nu”
– Fernando Urías.