Hoppa till innehållSportbladet

Allhelgonadagen (ingen namnsdag)

Han lyfter inte ett lag i nackhåren– men det här kan nog bli bra ändå

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-15

MESSINA

Jag har förstått att Christian Wilhelmssons italienska ordförråd är begränsat.

Dagens glosa, Chippen: Congratulazioni.

Det betyder ”grattis”.

Du kan ringa och säga det till Zlatan nu.

Jag åkte taxi, flyg, ett flyg till, buss, båt, buss igen och taxi en gång till för att komma från Piemontes dimma till sicilianska apelsinträd, fiskargubbar och brända mandlar.

I Messina möts man av en gigantisk guldstaty i hamninloppet, det är jungfru Maria som hälsar välkommen på latin: Vos et ipsam civitatem benedicimus, ”vi välsignar er och er stad”.

Välsignelsen behövs. Dagen börjar med att jag blir förbisprungen av Messina-supportrar som slungar tegelstenar genom rutan på en Rom-registrerad bil med tre passagerare i.

Hårt folk som bor här, de har jordbävningar och vulkaner i kroppen.

Om det någonsin funnits en grundkurs i il calcio så var det det som Christian Wilhelmsson fick i går. Efter två timmar av kaos, filmningar, usel fotboll på en vind- pinad plan, publikprotester mot domare och klubbledning, en sen straff och en alldeles ljuvlig Totti-passning kom en ensam svensk ut från Romas omklädningsrum.

Mancini stod en bit till höger, Luciano Spalletti haltade förbi som om han fått en granatskärva i benet, Totti såg plågad ut.

Och så mitt i allt: Christian Wiilhelmsson från Mjällby.

Tionde svensken i Italien

Han klev in i ett rymdskepp vid Atlantkusten och landade på en helt annan planet i går blev han den tionde svensk som spelat fotboll i AS Roma.

– Allt är perfekt, sa han och log lite snett.

Undantaget allt som hände i Messina så stämmer det säkert. Det räcker med att titta på Roma i en kvart för att se att det är en väldigt speciell grupp spelare under en väldigt speciell tränare.

I veckan har allt snack handlat om en 18 månader gammal konflikt mellan Mancini och Totti som aldrig riktigt blivit löst. Så kom en sådan där typisk romersk spelvändning där Totti möter, mittfältstrion (Taddei-Perrotta-Mancini) sticker, Totti vänder upp och fördelar.

Klapp-klapp-klapp, den sista passningen från Totti till Mancini – som förstås gör mål, och som förstås får en å-så-värdeladdad kram av il capitano.

Fred. Problemet löst.

Chippen fick också en kram, av konkurrenten Rodrigo Taddei när de bytte.

Det säger en del om harmonin i årets Roma. Däremot säger det inget om hur matchen såg ut på Stadio San Filippo i går.

FC Messina är på väg att implodera, sedan skyttekungen Christian Riganó skadade sig före jul har de tagit två poäng på fem matcher, och fansen är vansinniga på Pietro Franza och Massimo Valentini i klubbledningen, som inte förstärkt anfallet. De hade inget anfall alls mot Roma, bara ett ängsligt 4–5-1 utan fart och tanke.

Halvvägs in på andra halvleken, medan ett gäng våldspojkar försökte storma hedersläktaren nedanför oss, satt radioreportrarna bakom och skrek i falsett om ”TjiPPPen”.

Han kom in till slut, i ett lag som sett kriminellt blekt ut i 80 minuter. Wilhelmsson berättade att det var svårt att spela, att det gick fåror längs med planen och att vinden studsade hårt mellan berg och hav.

Matchen var svårt att spela, men lätt att analysera – Romas passningsspel var helt enkelt för svagt, till slut brydde sig ingen om att springa längre eftersom passningarna ändå inte gick fram. Den ende som behärskade planen var lille Pizarro, men det räckte inte.

Wilhelmsson fick totalt 16 minuter. När han kom in spelade han i ett högre tempo än de 21 övriga spelarna, vilket inte alltid är en fördel. Vid något tillfälle sprang han så snabbt och rätt att Totti började leta efter en snyggare lösning någon annanstans.

Spring, Christian, spring...

Chivus idiottackling i slutsekunderna visade till slut varför Roma inte kommer att bli mästare i vår. De (väldigt sällan Chivu, i och för sig) har det där lite svajiga draget som stjäl poäng här och var. Inter har inte haft det.

Chippen, då?

Det går inte att säga särskilt mycket om hans inhopp, mer än han såg pigg ut och att det var förtjusande att han försökte göra mål med en Totti-cucchiaio, alltså… – en chip.

Han hamnade illa till i Nantes, men det berodde inte på dålig moral. Han sprang mest av alla på träningarna, men hamnade i kläm mellan en president, en pressad tränare och ett lag i poängnöd.

Christian Wilhelmsson är kanske inte spelaren som går in och lyfter ett lag i nackhåren. Men det behövs inte i Roma, de behöver bara skickliga spelare som gillar att springa.

Så spring, Christian, spring. Det kan nog bli bra, det här.

Simon Bank

Följ ämnen i artikeln