”Det är fruktansvärt illa – jag har gett upp...”
Sportbladet avslöjar: Storbråket lamslår svensk damfotboll
Publicerad 2023-01-11
Ett infekterat bråk lamslår svensk damfotboll.
Hårdast drabbas de spelare som exempelvis drar av korsbandet nu på försäsongen.
– Det är en katastrof, säger Kristianstads Mia Carlsson.
Det är dags för försäsong igen. 28 elitlag i fotboll ska i januari börja förbereda sig inför damallsvenskan och elitettan.
Men årets vinterträning är mer riskabel än vanligt. En frostig konflikt har lett till att det saknas kollektivavtal i svensk elitfotboll för damer, vilket kan göra en allvarlig skada extra smärtsam.
PLUS: Lönelista 2022: Så mycket tjänar spelarna i damallsvenskan
– Om det händer någonting nu när tjejerna börjar träna och tävla – och det kommer att komma skador, för det gör det alltid – så är inte de personerna försäkrade. Det är fruktansvärt illa, säger Tomas Hoszek, generalsekreterare för Elitfotboll Dam (EFD).
De vägrar sätta sig vid bordet
Det underliga med situationen är att alla inblandade i princip vill samma sak. Ett nytt kollektivavtal måste genast tas fram för att skydda framför allt unga spelare. Ändå tycks det omöjligt att få på plats.
– Jag har gett upp dialogen med Spelarföreningen nu. Vi hade ett förslag om ett okej avtal på plats för ett år sedan, men efter det har allt havererat. Jag orkar inte med det här längre, säger Hoszek.
Det är snårigt att reda ut alla turer, men följande har hänt:
2013 tecknades ett kollektivavtal mellan klubbar (EFD) och spelare (genom spelarföreningen SFS). Bland annat reglerades arbetsvillkor, försäkringar och pensioner, så att inte varje enskild spelare skulle behöva tröska igenom de bitarna varje gång hon skrev nytt kontrakt.
Avtalet löpte snart ut men förlängdes 14 dagar i taget i flera år, tills det slutligen ansågs omodernt och behövde skrivas om. Klubbarna (EFD) lämnade ett förslag förra våren, men enligt spelarna (SFS) var det en försämring av villkoren från 2013.
I stället för att mötas på mitten gled parterna allt längre isär.
Klubbarna ville inte förhandla på egen hand utan tog hjälp av Arbetsgivaralliansen, som bland annat varit inblandade i hockeyns och handbollens kollektivavtal. Men Arbetsgivaralliansen vägrade förhandla med spelarna, utan ville att fackförbundet Unionen satte sig på andra sidan bordet. Det gick inte spelarna med på.
Ingen ruckar en tum
Rörigt?
Följden är inte bara att förhandlingen har kraschat – utan att den inte ens har dragit igång. I december 2022 sa klubbarna (EFD) upp det gällande avtalet och nu har spelarna (SFS) stått utan avtal i ett par veckor.
– EFD tar inte ansvar. Vi skulle aldrig lägga oss i vilka som förhandlar på deras sida och förstår inte varför de lägger sig i vilka som förhandlar för arbetstagarna, säger Magnus Erlingmark, generalsekreterare på Spelarföreningen, och lägger till att hans sida varit den drivande parten hela vägen.
Varför låter ni inte bara Unionen förhandla för er?
– För att våra medlemmar vill att vi sköter det. Våra spelare är inte medlemmar i Unionen. Det är vi som har bäst kunskap om det här, så självklart ska vi företräda spelarna.
Positionerna tycks fastfrusna. Hur mycket Sportbladet än frågar så vill varken EFD eller SFS rucka en tum på sina principer. Och förloraren är den mittfältare eller ytterback som kliver snett eller hör knäet knaka under en närkamp i januari.
För ett kollektivavtal har mängder av punkter, exempelvis ska troligtvis en gemensam policy för graviditeter och barnafödande skrivas in, men den mest kritiska gäller skador.
Den som blir borta en längre period får ofta stöd av Försäkringskassan. Men om hon är student eller har ett civilt jobb, vilket är vanligt i de två toppserierna, så blir hon snart utförsäkrad och måste försörja sig på andra vis.
”Inte kommit längre på tio år...”
I det tidigare avtalet förband sig klubbarna att garantera att en arbetsskadad spelare fick behålla 90 procent av sin lön tills hon var återhämtad eller kontraktet tog slut. Den tryggheten saknas nu. Så om inte föreningen har specifika förmåner så blir den rehabiliterande och utförsäkrade spelaren utan pengar.
Kristianstads trotjänare Mia Carlsson är ledamot i Spelarföreningen och skakar på huvudet åt vad hon uppfattar som tjurskallighet från EFD.
– Det är bara tråkigt att man inte har kommit längre på tio år. Just nu känns läget väldigt osäkert som spelare. Alla måste ta eget ansvar och kolla med sin kubb så att de betalar sina försäkringar ändå. Och nu blir det en oönskad konkurrenssituation mellan klubbarna där du vill tillhöra den med bäst stöd. Allt känns väldigt onödigt år 2023, säger hon.
Brukar spelare tänka på pensionsspar och försäkringar när de väljer klubb?
– Nej, för man förväntar sig att det ska finnas. EFD säger att damallsvenskan är till för unga talanger, men det är framför allt unga tjejer som jobbar och pluggar vid sidan av. Den gruppen är helt oskyddad nu.
Mia Carlsson lägger ingen värdering i att EFD tagit hjälp av Arbetsgivaralliansen. Avtal är komplicerade och det viktiga är att allt blir rätt. Men just det beslutet är vad som hindrar förhandlingarna från att inledas, anser hon, så det är upp till EFD att backa och sätta sig vid bordet.
– EFD:s retorik är en katastrof. De vill absolut inte prata med oss. Förstår klubbarna vilka risker det medför? säger hon.