Home is where your heart is

Historien om Steven Beitashour

helskärm

När han skulle välja planhalva valde han faktiskt planen.

Sportbladets Nemrud Kurt berättar historien om Steven Beitashour, om amerikanska klagomål och iranska fotbollsvrål, om två hemländer som fick stå i skuggan av det där hemmet med stolpar, ribbor och gräsmattor.

Hon är inte där.

Mamma Pari får inte komma in på arenan av den svårbegripliga, enkla anledningen att hon är kvinna. Sådan är fotbollen i hennes hemland. Vill en kvinna titta på fotboll måste hon maskera sig, klä ut sig till man, smyga in på stadion utan att kunna känna någon trygghet.

Pari Beitashour är inte där. Mitt i matchen mullrar ändå hennes efternamn mot skyn.

– Beitashour bezar too! Byt in Beitashour!

På bänken sitter hennes son, en iransk amerikan som äntligen står på tröskeln till landslagsfotboll. Vägen dit har varit lång och lurig – med en kvart kvar att spela är den värd precis allt.

Steven Beitashour hoppar in.

När han skulle välja landslag valde han egentligen fotbollen. När han skulle dra den politiska gränsen rullade han iväg en boll i stället. När han skulle välja planhalva valde han faktiskt planen.

Den 1 februari 1987 föddes Steven Mehrdad Beitashour i San José, Kalifornien. När pappa Edward lät bygga en liten undermålig plan på bakgården serverade han en spelarkarriär på silverfat. Steven utvecklade genast ett fotbollsintresse, varvade den amerikanska disciplinen från skollaget med spontana parkmatcher med äldre iranier. Han blev bra en-mot-en, formade en fin högerfot.

2005 gick han ut Leland High School och fick sin tröja nummer tre pensionerad. San Diego State University välkomnade honom med öppna armar och ett stipendium i handen, innan Beitashour hamnade i först San José Frogs och sedan Earthquakes på andra sidan stan.

Det gick fort, så där svindlande fort som det kan gå i fotboll. Redan här började Steven reflektera över landslagsframtiden.

– Jag ser det som en fördel att ha två alternativ, att kunna välja mellan USA och Iran. Men just nu fokuserar jag på att spela bra i klubblaget.

Två alternativ? USA och Iran?

Två alternativ.

USA och Iran.

Ibland förstår vi oss bäst på framtiden genom att snegla på historien. I november 1979 bröt sig hundratals militära iranska studenter in i den amerikanska ambassaden i Iran. De tog 66 amerikaner som gisslan och släppte inte taget om dem förrän 444 dagar senare.

När Edward Beitashour kom till USA som utbytesstudent och elektroingenjör blev han därför en iransk katt bland de amerikanska hermelinerna. Företagspamparna tittade snett och såg honom som en slags symbol för tillfångatagandet, som en bit av den islamistiska revolutionen i hans hemland. Ingen brydde sig om att betrakta honom som den kristna assyrier han var, ingen talade om hans kompetens mot bakgrund av bakgrunden. Ingen utom Steve Jobs.

Edward fick jobb på Apple, frugan Pari log så stort hon kunde. Att uppfostra sönerna blev plötsligt mycket enklare, att beskriva sitt blandade blod är ännu enklare för bollsparkande Steven.

– Min pappa är assyrier och min mamma iranier. De som ser mitt efternamn ser att det är assyriskt och stöttar mig på så sätt, och de som känner mig och vet att jag är lika mycket iranier stöttar mig precis lika mycket.

Så mycket det assyriska, men inte det iranska.

Så långt en grund att stå på, men inte en fotbollshimmel att tindra på.

Karriären började ta fart först i San José Earthquakes. På tre år svepte högerbacken iväg 16 assist och togs ut i det glittrande All-star-lag som mötte Chelsea och vann med 3-2. Trots att han aldrig kallades till några ungdomslandslag blev Beitashour plötsligt ett namn för två förbundskaptener att ta med i beräkningarna. USA-bossen Jurgen Klinsmann var först ut.

– Steven kommer att känna sig hemma, bekväm och välkommen hos oss. Han kommer smälta in utan problem.

Den 15 augusti 2012 togs Beitashour ut till träningsmatchen mot Mexiko. Han fick inte hoppa in. Fyra månader senare kontaktades han för att delta i ett träningsläger. Han blev skadad innan det hann börja. En friskförklaring senare drog Klinsmann på smilbanden.

– Good to see you back, sa han.

Sedan blev det knäpptyst. Kontakten bröts utan anledning, Beitashour begrep ingenting.

– Klinsmann hörde inte av sig och jag ville bara spela. Jag var tvungen att fatta ett beslut, så jag gjorde det.

Beslutet? Carlos Queiroz är Irans förbundskapten och gick på upptäcktsfärd över hela världen för att dammsuga iranska talanger i diasporan. Han fann några guldkorn, slipade några diamanter. En av dem debuterade mot Thailand och hoppade in med en kvart kvar. Hans mamma var inte där, men hjärtat var på plats.

– Jag spelade för hela landet, för fansen som är så passionerade. De får mig att känna mig så välkommen.

Å ena sidan, ja. Å andra? Han gjorde ett val utan att egentligen välja. Han fick spela fotboll, han fick sparka boll för en nation. Ingeting annat räknades egentligen, ingenting annat än stolpar, ribbor och den grönglänsande gräsmattan.

I de förenta staterna var åsikterna delade. Vissa menade att Beitashour sålt sin själ genom att spela för ett land som USA inte ville veta av. Andra skulle lika gärna kunna utse Sunil Gulati till talesman.

Han är ordförande för det amerikanska fotbollförbundet och pekade på Giuseppe Rossi, den italienske illern som föddes i New Jersey men som i en globaliserad värld valde Italien.

– Alla tar sina egna beslut. Du kan inte styra över någons känslor, du kan inte säga åt dem hur de ska känna.

De följande månaderna blev hektiska för Steven Beitashour. Övergången till Vancouver Whitecaps innebar middagsinbjudningar från alla möjliga iranier i staden, och olika intervjuare undrade vilket lag han egentligen hållit på som elvaåring när Iran och USA drabbat samman i VM -98.

Om åsikterna var delade fanns åtminstone en skara snillen som hittade en tredje väg. De ville hellre tala om en fotbollsspelare som bevisat att idrotten kan limma ihop det som politiken smular sönder.

USA och Iran har regeringar som knappt ens pratat med varandra på 35 år, men har i samma veva fotbollförbund med goda relationer. Länderna var på vippen att arrangera en träningsmatch - och bidrog tillsammans till att återinföra brottning i de olympiska spelen.

Marie Harf är talesperson för utrikesdepartementet.

– Vi har alltid sagt att vi är öppna för direkta förhandlingar med iranierna, så vilken ände passar bättre att börja i än på fotbollsplanen?

När Steven Beitashour var ung hette förbilden Ronaldo.

En halv karriär senare glider hans brasilianske barndomshjälte runt i hemlandet och njuter av att världens största turnering spelas just där. Han lär inte ha en susning vad Irans högerback heter, medan  Beitashour klivit in på atmosfäriska arenor och satt tänderna i VM-tårtan. I första omgången skulle han - om Queiroz tagit ut honom i startelvan - ha markerat Lionel Messi.

Han hade inte haft något val.

Inte den gången.

Nära vännen Mahan Borgonzia blickar tillbaka mot tiden då Beitashour faktiskt fick välja. Visserligen behövde ju Steven inte genomgå samma diskriminering som pappa Edward, men ett lyxproblem är fortfarande ett problem.

– Din bakgrund och kultur är iransk, det är från Iran dina föräldrar kommer. Samtidigt växte du inte upp i det landet. Du växte upp i USA. Du gick i skolan med amerikaner, du växte upp med engelskan som språk. Du känner ett band till Iran, men ett exakt likadant till USA. Du stöttar båda länderna, omfamnar båda sidorna. Du vet hur båda folkslagen funkar. Så när folk ber dig välja? Då är frågan hur du ska kunna göra det.

Steven Beitashour lyssnade intensivt, funderade över sina två hemländer som kan ställas mot varandra i kvartsfinalen. Sedan ryckte han på axlarna.

– Jag vill bara spela. Om du fick chansen att spela VM, skulle du tacka nej? Inget är större än VM. Inget.

Källor: New York Times, Go Aztecs, VM utan gränser, The Telegraph, San Jose Earthquakes hemsida, The Province