När fotbollen kom hem – i tandläkarstol

Marcus Leifby

1996 – ENGLAND

30 år efter VM-guldet på hemmaplan var det återigen dags för England att arrangera ett stort mästerskap – den här gången EM med kaxiga ”Football Comes Home" som slogan.

Schweiz och Turkiet tog EM-platserna före Sverige som missade slutspelet vilket givetvis var en stor besvikelse efter framgångssagan i USA bara två år tidigare.

För första gången i EM-sammanhang deltog 16 lag – uppdelade på fyra grupper – där ettan och tvåan gick till kvartsfinal. Schweiz, Turkiet och Bulgarien gjorde sitt första EM-slutspel precis som de nya nationerna Kroatien, Tjeckien och Ryssland.

England sågat efter premiärmatchen

EM-slutspelet blev en stor fest med det högsta publiksnittet i turneringens historia – och bjöd på flera oförglömliga möten. Och det var England, som inte helt oväntat stod för de största rubrikerna och blev turneringens snackis (ni kan läsa om det längre ned) och laget spelade samtliga sina gruppspelsmatcher på Wembley.

Efter inledande 1-1 mot Schweiz blev laget både sågat och klyvt av pressen och relationen mellan spelare, ledare och media var spänd.

Rubrikerna funkade alldeles utmärkt som tändvätska för "Three Lions" och pressen gav så småningom vika.

Gascoignes mål en klassiker

Mötet med Skottland i den andra gruppspelsmatchen, Gascoignes 2-0-mål och den efterföljande målgesten är och förblir en klassiker.

Vinden vände för det engelska landslaget som, under ledning av Terry Venables, körde över Holland med 4-1 i den sista gruppspelsmatchen av bara farten och tog sig vidare från gruppen precis som just Holland, Frankrike, Spanien, överraskningen Tjeckien (slog ut Italien), Tyskland, Portugal och Kroatien (på bekostnad av Danmark).

Osmakliga kopplingar till andra världskriget

I kvartsfinalen lyckades England – hör och häpna – slå ut Spanien på straffar. I semin väntade Tyskland – tungviktsmötet av alla tungviktsmöten.

Pressen gick i taket, tryckte löpsedlar och förstasidor med osmakliga kopplingar till andra världskriget.

Matchen är en klassiker:

Alan Shearer, hårt kritiserad inför EM efter över 20 mållösa månader i landslaget, gjorde 1-0 efter bara tre minuter inför 75 000 galningar på Wembley men Kuntz tystade det nordvästra London med sin kvittering efter en kvart. Trots mängder med målchanser under ordinarie tid och under förlängningen gick matchen till straffar där Gareth Southgate blev hela Englands olycksfågel när han brände straff nummer sex samtidigt som Andreas Möller dunkade in den efterföljande.

Bierhoff bakom Tysklands seger

På den andra halvan virvlade Tjeckien fram som en frisk fläkt och bjöd på en underhållande anfallsfotboll. Portugal besegrades i kvarten efter en läcker lobb av Pavel Poborsky och i semin lyckades Nedved, Berger och de andra slå ut Frankrike men första efter ett dramatiskt straffavgörande.

Finalen blev inte mindre dramatisk den.

Patrik Berger gav Tjeckien ledningen på straff och precis när funderingen om det nya, lilla landet skulle slå till med en praktskräll i sitt första mästerskap fick Oliver Bierhoff hoppa in – och vända matchen.

1-1 kom på nick med kvarten kvar och segermålet, det första någonsin på Golden Goal, fyra minuter in på förlängningen.

Och det var säkerligen inte bara tjecker som fällde en tår när Bierhoffs lösa, förfärligt mesiga skott, till slut rullade över linjen efter en touch på Petr Kouba och avgjorde EM-finalen på Wembley.

Tyskarna tog därmed revansch efter finalförlusten mot Danmark i Göteborg fyra år tidigare.

Antonín Panenkas iskalla straffchip i finalen 1976.

Marco Van Bastens drömmål mot Sovjet 1988.

Jugoslaviens uteslutning ur slutspelet 1992.

Eller Sveriges bittra strafförlust i kvartsfinalen mot Holland 2004.

EM-historien är full med både magiska och tragiska ögonblick.

Sportbladet.se bjuder på en stor portion fotbollsnostalgi – här är alla EM-slutspel sedan 1960.