Vilahamn om Tottenhams mål: ”Ange också extremt tydlig”

Tottenhams tränare Robert Vilahamn om livet i London, kravet från Postecoglou och mediala uppmärksamheten

Frida Fagerlund

LONDON. För inte särskilt längesedan var han (enligt honom själv) en anonym huvudtränare i BK Häcken.

Som tränare i storklubben Tottenham måste Robert Vilahamn plötsligt tänka på vad han säger:

– Man är mycket mer intressant helt plötsligt. I Sverige var det ju ingen som pratade med mig!

Förra säsongen inledde Tottenham två nya kapitel.

Dels anställdes en 58-årig före detta australisk landslagsspelare, Ange Postecoglou, som tränare för herrlaget.

I samma veva fick Robert Vilahamn, då i BK Häcken, erbjudandet att leda storklubbens damlag.

– Nu kände inte jag Ange, jag kunde inte Tottenham-fotboll, men när de rekryterade mig och jag presenterade vad jag spelar för fotboll sa de ”det är dig vi vill ha”, förklarade Vilahamn när vi möttes upp för drygt ett år sedan.

Sedan dess har de båda projekten successivt tagits framåt. Medan herrlaget slutade femma i Premier League förra säsongen, landade damerna på en lovande sjätteplats i WSL.

Framför allt har livet i London fallit på plats för Vilahamn med familj.

– Det känns som att det har varit så många faser man gått igenom, konstaterar han när vi återigen ses på Tottenhams träningsanläggning i norra delen av huvudstaden.

– Nu är vi inne på detaljer, i stället för själva grundspelet. Vi har värvat spelare som är precis vad vi behöver, i stället för att bara värva spelare som passar det sättet vi vill spela.

helskärm

”Ange är extremt tydlig”

Känner du att förväntningarna har höjts?

– Nej... alla har ju förväntningar men vi ska hålla oss till vår plan. Att jag fick ett treårskontrakt var ett ganska tydligt tecken på att vi har gjort första året bra, men att vi ska göra detta stegvis.

Vilahamn menar att Tottenham gärna vill konkurrera om Champions League redan i år.

– Men det absolut viktigaste är att vi fortsätter utvecklingen av klubbens damverksamhet, hur vi spelar. Att hålla fokus på det i stället för på resultaten.

Det är intressant att både herrlaget och damlaget är inne i samma process.

– Ja, det är vi verkligen. Sen är pressen på herr så mycket större och när de fick några förluster i början gick det fort på sociala medier och med kritiken.

I motsats till Postecoglou är Robert Vilahamn fortfarande aktiv på sociala medier. Detta trots att ”vissa användare kan vara oförskämda snarare än respektfulla” även mot honom.

– Men Ange är också extremt tydlig med att vi ska vinna på vårt sätt, precis som mig. Vi kommer inte ge vika där, eftersom Tottenham Hotspur går ut på det. Sen måste vi så klart vinna, vi kan inte bara spela fin fotboll och förlora. Så balansen är viktig, säger Vilahamn.

”Inget intresse för tränaren i Sverige”

En av de största skillnaderna mellan att jobba med damfotboll i England respektive Sverige är annars den mediala bevakningen.

Under presskonferensen inför mötet med Aston Villa ställer ett tiotal journalister från olika tidningar och plattformar frågor till svensken, både fysiskt och via zoom.

– Jag läser inte allt de skriver men det känns som att alla är väldigt ambitiösa, säger Vilahamn och jämför med tiden i Häcken:

– I Sverige var det oftast Göteborgsposten som kom ibland. Aftonbladet när de hade rättigheterna, eller råkade vara i rätt stad. Sen är ju Tottenham så globalt. Jag sitter med nån typ av podd från någon del av världen varje vecka. Så man är mycket mer intressant helt plötsligt. I Sverige var det ju ingen som pratade med mig.

Det låter hårt.

– Haha, men det fanns inget intresse för djupet på tränaren! Jag gillade i och för sig att det var mycket fokus på spelarna, för det ska det vara. Men om jag tänker på mig själv och hur mycket mitt ledarskap har utvecklats här så är det också för att jag får stimulans av att jag får vara med i poddar, träffa folk i olika forum och prata och diskutera. Jag har mina möten med Ange och så där. För min egen utveckling är det fantastiskt.

Reaktioner efter uttalandet

Det ökade intresset innebär att Vilahamns uttalanden synas hårdare.

En del reagerade exempelvis starkt när svensken för någon månad sedan beskrev nyförvärvet Hayley Raso som ”lite av en uppgradering” till norskan Celin Bizet, på lån från Manchester United förra säsongen (tränaren betonar att båda är duktiga, men att han alltid kommer lyfta fram sina egna spelare).

– Damfotbollen har varit lite snällare på det sättet, men det har jag märkt några gånger nu, svarar Vilahamn på frågan om engagemanget utifrån är på gott och ont.

– Jag har valt en väg där jag är extremt öppen, extremt ärlig. Och jag kommer säga ganska många saker som feltolkas när jag säger för mycket. Då får jag stå mitt kast. Men det är mitt sätt att tro att det är så jag vill vara som ledare, så jag vill skapa ett intresse. Så jag får bara gilla läget när det blir fel och hålla upp handen.

En annan förändring som Robert Vilahamn har märkt av det senaste året är att han är ”väldigt mycket mindre fotbollstränare” nuförtiden.

”Får inte bli för självkritiska”

I stället handlar hans jobb betydligt mer om att leda människor.

– Ännu mer i år jämfört med förra året. I en engelsk klubb har jag lärt mig att man ska ha ett bra team. Jag ska ha experter inom varje område, förklarar Vilahamn.

– Och jag ska leda inom alla områden, men jag ska inte vara mikro-manager. Utan jag ska få hela grejen att funka och sen fokusera på spelarnas välmående och prestationer och kunna hitta rätt motivation för dem. Så det är väldigt annorlunda mot Sverige.

Hans lag, som inkluderar svenskorna Amanda Nildén och Matilda Vinberg, ställer höga krav på sig själva. Det gäller dock att spelarna inte blir destruktiva, eller alldeles för självkritiska, anser Vilahamn.

– Det är ganska härligt att en grupp är så driven och vill bli bättre trots att man förlorar, för då är man mycket mer mottaglig för feedback och kritik också. Och det är mycket lättare att ge kritik eller feedback när man har vunnit än när man har förlorat, säger han.

– Sen får det inte bli för negativt när man har förlorat, man får inte bli ännu hårdare mot sig själv. De måste hålla samma sunda syn.

Tar hjälp av psykolog

Det är där Vilahamns roll kommer in, att hjälpa spelarna hitta rätt balans.

– Om Amanda flyger fram nu är det kanske lättare att vara ännu rakare med henne. Samtidigt fick Matilda inte spela förra matchen, då måste jag försöka hitta rätt väg att motivera henne. Så det är ju mitt jobb.

En gång i veckan anländer en yogainstruktör till Tottenhams träningsanläggning för att köra ett pass med spelarna, med större fokus på mindfulness snarare än stretchning.

Dessutom nämner Vilahamn vikten av att ha en idrottspsykolog anställd på heltid.

– Jag kan prata med spelare, men har inte djupkunskapen kring det. Så varje gång jag har ett samtal med en spelare och jag upplever att jag inte når fram till dem helt, då har jag en idrottspsykolog som är med oss dagtid hela tiden. Hon är en del av teamet, säger han.

– Då kan jag lätt säga ”kan du snappa upp henne i dag för mötet blev känslosamt...” det underlättar otroligt mycket för mig att ha expertis inom det mentala och psykologiska.

”Aldrig tråkigt... men aldrig roligt”

Förra året testade tränaren även att ta hjälp av en visualiseringscoach.

– Jag gillar att se vad man kan ta vägen med allt det här. Sen får det inte bli för mycket, allt får ta sin takt. Jag tror väldigt mycket på att prestation hänger ihop med hur du mår, drivkraft och att du klarar pressen.

Robert Vilahamn lever å ena sidan drömmen, med de bästa förutsättningarna man kan tänka sig och en ambitiös spelargrupp som vill ta kliv.

Samtidigt är fotbollstränare ett yrke med ytterst korta perioder av total tillfredställelse.

– Det blir aldrig tråkigt... men det blir aldrig roligt heller, för du måste hela tiden vara skarp.

Du hinner aldrig njuta.

– Nej, för du vinner en match och har en skön känsla, men sen tänker man, okej, vilka fick inte spela? Vilka ska jag prata med nu? Vad var bra i spelet? Sen är det en ny dag på jobbet och måste fokusera på nästa match. Det är en konstig bransch, det är det.