Fem punkter: Elfsborg-Djurgården

Per Bohman

helskärm

Menlös startelva, Isakssons skada och Jon Jönssons floppmatch.

Här är Per Bohmans fem punkter från Elfsborg-Djurgården.

1. Ett frågetecken i Djurgården...
... men elva i Elfsborg

Kerim Mrabtis aviga bollmötande och förmåga att tack vare en kontinental touch ta sig ur trånga ytor är något Djurgården förstås aldrig vill gå miste om.
Kunde ojämne Tino Kadewere, som enligt sportchefen Bosse Andersson "kan bli en av de största i Djurgårdens historia", verkligen ersätta?
Ett jävla lyxproblem ansåg nog Elfsborgs supportrar. Skador och avstängningar fick den som redan på förhand var orolig att verkligen begrava ansiktet i händerna när Magnus Haglund presenterade sin elva.
Emir Bajrami på topp? Anders Randrup på innermittfältet? Snabba men defensivt darriga ytterbackar mot Magnus Eriksson och Othman El Kabir? Ett av allsvenskans trögaste mittbackspar mot Gustav Engvall? Viktor Prodell och Alex Dyer på bänken?

Det här var en av Elfsborgs mest menlösa startelvor på många, många år.

2. Hänger han med längre?

Det känns egentligen orättvist att leta enskilda syndabockar, för hela Elfsborg såg horribla ut under de första tio minuterna.
Ändå är det värt att uppehålla sig vid veteranen Jon Jönssons insats i inledningen av matchen. 34-åringen ska vara ledaren i den här rekordbräckliga upplagan av Elfsborg. Men den gamle tuffingen förlorade närkamper mot späde Kadewere, lät konstant Gustav Engvall löpa in bakom ryggen och missade nicken som ledde till Magnus Erikssons ledningsmål.
Att han fortfarande är ett massförstörelsevapen i offensivt straffområde – mannen hade ändå allsvenskans bästa spänst när han slog igenom – ursäktar inte faktumet att lagpappan till en början spred minst lika mycket osäkerhet som för kvällen svaga backkollegorna Jörgen Horn och Jesper Manns.

3. Kanske gick det FÖR lätt

– Vi måste lugna ner oss lite, sa en bekymrad Özcan Melkemichel i pausen.

För Djurgården bara matar på just nu. Som fångade i en slags positiv psykos är de argsint aggressiva i den offensiva pressen och bjuder på en sprudlande spelglädje som bara pågår, pågår och pågår.

Det är mänskligt att Blåränderna oavbrutet vill köra på. Inledningsvis såg de oemotståndligt ostoppbara ut mot Elfsborg och förtjänade en 3-0-ledning halvtimmen in i matchen. Men Özcan Melkemichel var ändå irriterad eftersom Djurgården väl i ledning inte försökte kontrollera tempot, lugna ner och vila med bollen i stället för attack, attack, attack.

4. Onödigt, Djurgården

Elfsborg förtjänade egentligen inte en matchbild där lagen bjöd varandra på omställningslägen, men när det okontrollerade spelet väl etablerats från den 35:e minuten så tackade förstås hemmalaget och tog emot. Med Issam Jebali och Simon Lundevall i laget har Elfsborg alltid goda chanser när matcherna liksom blir... holländska.

1-1 Viktor Prodell, 2-1 Kim Källström och 2-2 Issam Jebali.

Slutresultatet var kanske inte rättvist, men det var på något plan logiskt. Elfsborgs är värda beröm då de inte kapsejsade när det såg som värst ut. Särskilt unge Simon Olsson stod upp bra så länge han orkade.

Djurgården?

Det går inte att skaka av sig känslan av att det här var en onödig – kanske till och med naiv – poängförlust. Och då återstår det bara att avmätt förklara guldstriden (för vilken gång i ordningen?) stendöd igen.

5. Håller Vaiho i derbyt?

Tommi Vaiho är den perfekta andremålvakten. Meriterad med matchrutin, men inte mätt. Ambitiös, men inte äregirig. För Vaiho sparrar Andreas Isaksson på träning utan att han någonsin tror sig kunna utmana om målvaktsposten och därmed skapa onödig friktion i truppen.

Samtidigt går det inte att bortse från att den där klumpiga tavlan hemma mot Halmstad i augusti sått ett och annat tvivel. Mot Elfsborg kunde han inte lastas för något av baklängesmålen sedan han hoppat in. Derbyt mot Hammarby blir dock något helt annat.

För när allsvenskans bästa målvakt Andreas Isaksson återigen får kliva ut på grund av skada ställs frågan på sin spets. Klarar Vaiho den dubbla derbypressen: stormatch och spöke?