En EM-turnering i den ryska björnens skugga

Erik Niva

Från Leninstatyn i spökstaden till ett överhettat Warszawa – Erik Niva om en annorlunda resa

Sverige spelade alla sina tre matcher på Olympiastadion i Kiev.

EM 2012 är större än så.

Sportbladets Erik Niva har rest från ­Charkiv i nordöstra Ukraina till Wroclaw i sydvästra Polen.

Det här är hans summering av ett ovanligt gruppspel, av det största idrottsevenemang som någonsin arrangerats i det nya Östeuropa.

Efter nästan 21 år som självständig nation var det så dags. Ett av hela världens största evenemang hade nått Ukraina.

Det var en historisk dag, i ordets rätta bemärkelse.

Själv hade jag hackat mig igenom en snårskog av flygplansbyten för att få vara med. Dagen innan hade jag varit i ett festskrudat Warszawa och omfamnats av en smått euforisk premiärdagsentusiasm. Nu kom jag till ett Charkiv som kändes ödsligt och övergivet.

Det var som att landa i en kuliss. Den nybyggda flygplatsterminalen var helt tom, och en blick på ankomsttavlan förklarade varför. Vårt plan från Wien var det enda ­reguljärplanet från västra Europa på hela dagen. Lite senare skulle det komma in några maskiner från Moskva, men fler var inte utlandsfligherna.

Solstekt asfalt och betong

EM hade nått Ukraina, men det var som om ingen hade kommit ihåg att berätta det för Charkiv.

Utanför flygplatsstillheten öppnade sig en storvuxen, myllrig och smutsig stad, genompräglad av byggnaderna och arkitekturen från Sovjet-tiden. Det var minst 30 grader varmt, men ändå stod svartklädda tanter i hucklen och sålde grönsaker vid motorvägskanterna. Vardagen hade inte tagit paus bara för att det skulle spelas lite fotboll i södra delarna av staden.

Inne i centrum åkte jag förbi det enorma Frihetstorget, dominerat av en 20 meter hög Lenin-staty. Den fanns inte med på reklamfilmerna som lanserade Charkiv som värdstad. Reklambyrån från Kiev hade helt enkelt redigerat bort den.

Framme vid arenan var ett halvmilsstort område avspärrat. Den zonen var rena spökstaden. Några enstaka grupper med holländska och danska fans letade förbryllat efter någonstans att ta vägen, men hittade mest bara solstekt asfalt och betong.

Vid avspark var arenan max två-tredjedelsfull. Holländarna var kanske 3 000, danskarna knappast fler än 1 000.

Resten av publiken bestod av tämligen ointresserad lokalbefolkning.

Matchen inleddes under nästan total tystnad. Så hördes plötsligt ett muller från ena kurvan, som snabbt spred sig till alla fyra läktare.

– Rossiya! Rossiya! Ryssland! Ryssland!

Det här var inte den västvänliga delen av Ukraina. Det här var inte folk som var sådär överdrivet intresserade av mästerskapets potential som genväg till EU.

Inga västerländska ögon

Fotbolls-EM 2012 är det största evenemang som arrangerats i östra Europa sedan Berlinmuren föll i slutet av 1980-talet.

Vad har det egentligen inneburit?

Frågar du folk som har varit här och tittat på fotboll kommer du med all säkerhet få höra historier om försenade flygplan, ointresserad serveringspersonal, obegripliga vägskyltar och gästfria människor som gärna fyller på vodkaglaset.

Och jo, allt det där är EM 2012 – men sett ur det stora, övergripande omvärldsperspektivet är det en annan berättelse som träder fram.

Sett med västeuropeiska ögon är ju det här mästerskapet som spelas mitt i en euro­kris, men i Poznan eller Donetsk är det inte­ särskilt många som tittar med västerländska ögon.

Polackerna är bekväma med sitt förhållande till euron. Ukrainarna struntar fullständigt i den.

På plats har det här istället varit en påminnelse om att det inte är sådär alldeles självklart att Bryssel ligger mitt i Europa, att det finns fler maktcenter att förhålla sig till.

Det har varit en turnering som spelats i den ryska björnens skugga.

Symbolladdat på olika nivåer

På den femte speldagen var jag tillbaka i Warszawa, lagom till EM:s dittills mest laddade match.

När den ryska sektionen vecklade ut sin ofantliga ”This is Russia”-flagga på den polska nationalarenan var det symbolladdat på så många olika nivåer.

I första hand innebar flaggan såklart en provocerande pekning tillbaka till tiden då Warszawa stod under indirekt sovjetisk ockupation, men i nästan lika hög utsträckning var den en hånfull gliring om de hierarkiska realiteter som gäller här och nu.

Polen har ett färskt EU-medlemskap, men samma gamla geografiska läge. De förblir beroende av rysk olja, rysk gas och rysk välvilja.

När USA planerade att anlägga missil­baser här förkunnade Rysslands dåvarande president Dmitrij Medvedev att det i så fall förvandlade Polen till ett legitimt militärt mål.

Det blev inget missilförsvar.

Däremot blev det ju gatustrider över hela centrala Warszawa under en lång, överhettad junitisdag, då det stundtals kändes tveksamt ifall det överhuvudtaget skulle bli någon avspark i den där EM-matchen som skulle spelas på kvällen.

Kravallerna var inte oväntade, snarare oundvikliga. Hela veckan före matchen hade färgats av krafter som aktivt ville utnyttja fotbollen för sina politiska syften.

Löfte om repris

Det var de stora demonstrationerna utanför gästernas spelarhotell, arrangerade av de som hävdar att det var en rysk konspiration som fick det polska presidentplanet att störta i Smolensk.

Det var den välregisserade manifestationen på match­dagen, då nästan tiotusen ryssar uppmanades att markera sin nationaldag genom att marschera genom Warszawa.

Tidningen Newsweek profiterade på känsloläget, och gjorde en förstasida med förbundskaptenen Franciszek Smuda i 1920-talsuniform. Det var en referens till det förra slaget vid Warszawa – då de polska styrkorna slog tillbaka Röda Armén – och ett uttryckligt löfte om en repris.

Timmarna före den stora marschen gick jag förbi den stora bron över floden Wisla, den som ryssarna skulle tåga över på vägen mot arenan.

Ett av brofästena var täckt av färskt klotter: ”Welcome to Warsaw, brother Russians. Fuck politics. Let’s drink wódka tonight!!”.

Sent den kvällen gick jag tillbaka samma väg. Då hade någon målat över budskapet med tjock vit färg.

Ingenstans att sova

När jag flög tillbaka till östra Ukraina tog jag med mig frågor från kollegor som inte lyckats ta sig dit.

Varför spelades det överhuvudtaget EM-matcher i den delen av landet? Det var smått omöjligt att ta sig dit. Det fanns ingenstans att sova för de som ändå lyckades. Och folket som bodde i arrangörsstäderna verkade ju inte bry sig.

Det var tomma stolar till och med när Ukraina spelade. Och även under de matcherna hördes klart och tydligt talkörerna som skanderade sitt: ”Rossiya! Rossiya!”.

Alla som följt något av nyhetsrapporteringen från Ukraina de senaste sju, åtta åren vet ju att det är ett djupt splittrat land. Förenklat uttryckt: I de västra delarna av landet drömmer man om Europa, öster om Kiev känner man samhörighet med Ryssland.

EM-sommaren 2012 är Ukraina ett land vars politiska liv fullständigt domineras av män från landets östra delar.

Landets mäktigaste man är den oändligt rika oligarken Rinat Achmetov, som äger Sjaktar Donetsk. Näst mäktigast är presidenten Viktor Janukovitj, som varit Sjaktar supporter sedan han var fem år gammal. EM-generalen heter Boris Kolesnikov, och han har en Sjaktar-vimpel på sitt turneringskontor.

Alla är de uppvuxna tillsammans. Alla är de fotbollstokiga. Och alla pratar de ukrainska med stark brytning, eftersom ryska är deras förstaspråk.

Det här är deras turnering, satt efter deras agenda. Det är de som har format den ukrainska halvan av EM 2012.

– Jag tycker överhuvudtaget inte att folk i väst verkar förstå dem och deras intentioner. Ni tycks tro att de utgår från samma idéer som ni gör.

Sergej Zjadan är journalist och författare. Hans kontor i Charkiv ligger ungefär mitt emellan fotbollsarenan och fängelset där oppositionsledaren Julia Tymosjenko sitter inspärrad.

– Omvärlden säger att Ukraina har missat en stor möjlighet att närma sig väst. Vem säger att de vill närma sig väst? Tvärtom. Den politiska ledningen här är allierad med Putin och Ryssland. Donetsk-klanen fick ärva EM, fick turneringen i knät när de tog tillbaka makten. De var tvungna att komma på ett sätt att utnyttja turneringen för sina egna syften, och de hittade det. För dem är det bra att de stora supportermassorna inte kommer förbi Kiev. För dem är det bra att EU-politiker bojkottar turneringen på grund av Tymosjenko.

Störst fest i Wroclaw

Svenskarna har dansat på gatorna i Kiev och irländarna har sjungit på torgen i Poznan – men EM:s största folkfest hölls i Wroclaw.

Det var den nionde speldagen, och Polen skulle vinna sig fram till kvartsfinal.

Wroclaw är ingen liten stad, men inte heller en huvudstad med flera miljoner invånare. När den rödvita fotbollsfebern sköljde in över staden så blev all normalitet och allt vardagsliv fullständigt bortspolat.

Solen sken, bollarna studsade och hundratusentals människor hade bestämt sig för att det här var dagen som var dagen.

Den bästa parallellen jag kan dra är den till en gigantisk rockfestival, men den svenska socialstyrelsen hade i och för sig aldrig tillåtit detta. Sångerna som dånade i Wroclaw hade sprängt deras decibelgränser sönder och samman.

Några timmar senare satt jag på Miejski-stadion och såg hur klungor av polska fans plötsligt uppmanade sitt lag att inte anfalla, att acceptera en förlust mot Tjeckien. När ändå en jättechans dök upp i slutminuterna såg de smått panikslagna ut.

Nu ville de att deras älskade hemmalag skulle förlora.

Jag anade vad det handlade om, men frågade ändå en av supportrarna för bekräftelsens skull.

– Polen hade åkt ut ändå, så mot slutet var det viktigaste att Ryssland också skulle göra det. Vi vill inte att deras lag ska vinna – och vi vill att alla ryssar som kommit hit ska åka hem nu. Vi vill inte ha dem i Polen.

I kväll spelas den första kvartsfinalen i Warszawa. Där finns det en symbolisk vägskylt som gör en poäng av att den står nästan exakt lika långt ifrån Moskva som Bryssel.

Det är ett sätt att se på den europeiska geografin. Det finns fler.

I morgon spelas den andra kvarten i Gdansk. Därifrån är det bara fem mil till den ryska gränsen, till den undanskymda enklaven Kaliningrad.

Jag pilade mellan ryska och polska huliganer i Warszawa, men den mest aggressiva människan jag hittills stött på var en taxi­chaufför i västra Ukraina.

Obetänksamt frågade jag hur namnet på hans stad egentligen uttalades, eftersom jag hört prov på två olika varianter. Var det Lvov eller var det...

– ...Lviv! Lviv! Om du säger Lvov en gång till så åker du ut ur bilen.

Ja, okej, jag menade inte att...

– Det är ryssarna som säger så, och vi har ett väldigt stort problem med ryssarna. Väldigt stort problem. Vi hatar dem.

I flera generationer har Lviv varit ett centrum för den ukrainska självständighetsrörelsen. Det var härifrån som gerillan utgick under andra världskriget, och det var här som stödet för den orangea revolutionen var som allra mest cementerat för sju år sedan.

Nu är det här som EM-turneringens allra märkligaste spelplats ligger.

En knapp mil söder om staden ligger Arena Lviv utslängd på en sorts ödsligt kärr. I horisonten skymtar ett kluster med gamla Sovjet-skrapor. I närheten finns absolut ingenting alls.

”Stadion bara ett problem”

På vägen ut passerade vi två andra fullstora arenor, så jag frågade taxichauffören varför man inte renoverat någon av dem istället. Precis som många andra i västra Ukraina pratade han bra engelska, och när han hade ruskat av sig sin värsta russofobi hade han sin teori klar.

– För att straffa Lviv. Det var politiskt omöjligt för dem att inte lägga några matcher här, men på sikt kommer den här stadion bara att innebära stora problem för staden. De enda som tjänar pengar på den är oligarkerna. Vi betalar.

Arenabygget kostade drygt 1,5 miljarder svenska kronor. Ett företag från Donetsk-trakten i andra änden av landet fick kontraktet.

Vad arenan ska användas till i framtiden är det ingen som vet. Bara underhållet kommer kosta nästan 20 miljoner kronor om året, och det lokala elitlaget Karpaty Lviv vill spela kvar på sin egen 30 000-platsersstadion inne i centrum.

I nuläget går det knappt ens att ta sig ut till den nybyggda arenan. Under en period gick det trådbussar hit, men linjen lades ner eftersom ingen nyttjade den.

Taxichauffören – som hette Kolja – trummade på ratten.

– Det har varit roligt med EM, visst, men efter en vecka är det slut. Och vem kommer att komma ihåg Lviv då? Vi har ju alltid sett oss som européer här, men konstigt nog har den känslan bara blivit svagare i samband med EM. Inte sedan självständigheten har det känts så tydligt att vi styrs österifrån, från Moskva.