Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

Eldsjälarna bär damfotbollen

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-04-21

Why Not! Ett enkelt motto ligger bakom Tyresös klättring genom seriesystemet.

Tyresö FF:s sportchef heter Hasse, Hasse Löfgren. För honom är inget omöjligt. Inget läggs på hög. Allt kan fixas. Och till alla tvivlare svarar han: Why not! Inte med ett frågetecken, utan med ett utropstecken. För i hans värld finns inga tvivel.

Sportbladets krönikör Elin Ekblom Bak.

Det mottot har tagit klubben och laget Tyresö från division 3 till allsvenskan på fyra år. Snacka om Åshöjdens BK. Fattas bara att man skulle vara med och kriga om guldet. Why not! skulle Hasse säga. Om ett par år i alla fall. För Hasse är en eldsjäl. Med massa positivt tänkande. Och en outömlig mängd med Why not! Why not?

En lyckad Percy Nilegård

Hasse är affärsman också. En av oss spelare lyckades sälja en reklamplats på Bollmoravallen till ett politiskt parti. Hasse lyfte luren och ringde övriga partier i kommunen och frågade var han skulle skicka fakturan. En verklighetens Percy Nilegård. Fast utan underbett och med framgång.

Allt går – inget är omöjligt

Varenda klubb runtom i Sverige har sin egen Hasse. Det är jag övertygad om. Eldsjälen som gör det omöjliga möjligt. Oftast bara med en inställning som många spelare skulle vara avundsjuka på. Och hårt jobb såklart. Tyresös Hasse är nog dock den första som summerat eldsjäleriet i ett motto: Why not! Allt går. Inget är omöjligt. Det är deras arbete som lägger grunden för hela verksamheten, men som så ofta tas förgivet. Och glöms bort.

Så när ni läst detta, ta en funderare på vem som är just er Hasse. Och ge honom eller henne en extra uppmuntrande klapp på ryggen. Det får ni igen. Tusen gånger om. Det lovar jag.

För damfotbollen har dessa eldsjälar varit och är fortfarande oumbärliga. Precis som så många andra sporter, är damfotbollen ingen som puttrar på av egen maskin. Den bärs framåt av ett genuint hårt arbete. Av eldsjälen, men självklart även av andra. Materialaren, massören, mattanten, you name it. Ofta lågt avlönade. Som möjliggör att jag och alla andra spelare får hålla på med vi tycker är roligast, att spela boll. Hur kan man inte vara tacksam? Så från botten av mitt hjärta, tack för att ni finns, ni är ovärdeliga!

Och till er som inte riktigt är där ännu; nästa gång något känns orubbligt, tänk Why not! Why not?