"Enda vi visste var att en av våra spelare hade försvunnit"

AIK-talangerna inblandade i mordutredningar – nu berättar klubben om sitt arbete för mångfald och tolerans

Erik Niva

helskärm

Det är akademin som fostrat den dyraste allsvenska spelaren någonsin – men det är också akademin som sett två av sina största talanger fastna i olika mordutredningar.

Runt Råsunda IP finns inte de tydliga framgångsformlerna eller de enkla svaren.

Men här finns drömmar, här finns mångfald och för de som verkligen vill lyssna finns här en historia om en vanlig, extraordinär svensk fotbollsverklighet.

helskärm

Det är inte Manchester United, det är inte ens Malmö FF.

Vid ingången till Råsunda IP – anläggningen som de invigda kallar ”Rippen” – står en trasig läskkyl och ett par stora säckar med grovsopor. Inne i den nedgångna gamla skolbyggnaden är det som om de spruckna väggarna sänder ut svettlukt. Ålderstigna ventilationstrummor av plåt hänger visserligen från taken, men de verkar inte fungera riktigt som det är tänkt. För att förbättra cirkulationen har någon rätt och slätt dragit upp ett runt hål rakt ut genom väggen precis vid ytterdörren.

Det är vare sig modernt eller bekvämt, men det är miljön som fostrat den dyraste allsvenska spelaren någonsin och Peter Wennberg tycker att det är viktigt att begripa det.

– När Alexander Isak såldes till Borussia Dortmund dök det plötsligt upp folk från både höger och vänster som skulle berätta om hur AIK Ungdomsakademi jobbade. Jag kände inte igen mig i någonting av det. Ingen av dem som yttrade sig hade suttit med killarna när de gråtit på McDonald's, ingen av dem som skrev hade ens varit här på Råsunda IP. Det var en massa snack miljoner hit och dit, men det var ingen jävel som pratade om människor.

Och den rättvisa bilden, den sanna berättelsen? Från början var Peter Wennberg väldigt tveksam till att överhuvudtaget lyfta på locket till den, eftersom den är både komplex och känslig.

helskärm

Ingenting är svartvitt, ingenting är förutbestämt. Det var aldrig givet att just Alexander Isak och Robin Quaison skulle bli Bundesliga-spelare. Det har funnits andra talangfulla tonåringar här som erbjudits samma resurser och samma vägvisning – men som ändå hamnat på helt andra platser i livet.

Ett av AIK:s allra mest löftesrika akademilag innehöll två spelare som tycktes vara på rak kurs uppåt. Båda gjorde juniorlandskamper, båda var med i några av a-lagets matchtrupper. Men båda kom de även från verkligheter där ljudet av skottlossningar allt oftare ekade mellan fasaderna.

Med ett par års mellanrum greps de, misstänkta för delaktighet i två separata mord i Stockholms förorter. Ingen av dem har dömts – den ena släpptes utan rättegång, medan den andra fortfarande sitter häktad – men ingen av dem har heller förverkligat sin potential som fotbollsspelare.

Nu sitter Peter Wennberg och i det lilla tränarrummet på Råsunda IP och tar någon typ av mental ansats. Innan han börjar prata sitter han tyst länge. Trots allt tänker han berätta – eftersom han tror att det finns andra som kan lära sig av erfarenheterna härifrån – men det är så mycket som är så svårt att sortera och formulera.

– Vi i AIK valde att ta ansvar för de här två individerna, vi valde att leva nära deras drömmar. Och de här två grabbarna... Jag har sett båda gråta, och jag har sett båda euforiskt lyckliga. Som de har drömt, och som vi har jobbat ihop och som vi har upplevt saker tillsammans. Och som det sedan har blivit...

Mitt i huvudbyggnaden på ”Rippen” ligger en trappa mellan omklädningsrummen i källaren och konstgräsplanen på marknivå. Där hänger porträtt av spelarna som gått hela vägen från AIK:s ungdomsmiljö till a-laget.

Går det att säga att den där trappan enbart leder i en riktning? Går det att titta upp på bilden av Alexander Isak utan att samtidigt väga in de lagkamrater han har spelat med och de ledare han vägletts av? Peter Wennberg tror i varje fall inte på de smala, enkla svaren.

– Jag tror inte att något av barnen som kommer hit är sänt av vare sig himlen eller djävulen. De kommer hit med en dröm och en vilja, och sedan handlar det för oss att ta hand om dem och vara deras guide i den här världen. Och här spelar vi banne mig för beteenden, för tolerans och för gemenskap, inte för resultattavlan. Här ska vi odla så betydelsefulla syften att de vare sig kan antastas eller förloras.

Det här är allt annat än en enmansshow, men ända sedan AIK sjösatte sin ungdomsakademi 2009 har Peter Wennberg varit en av centralfigurerna som verksamheten byggts runt.

Formellt sett har han varit utvecklings- och utbildningsansvarig – samt tränare för U19-laget – men i praktiken har han varit både lite av varje och det mesta av allt. Numera är han assisterande tränare för a-laget, men har fortfarande en sorts paraplyfunktion över akademiverksamheten

– Tidigare höll vi till nere i källaren under den västra läktaren på Råsundastadion, men när de rev den hittade vi det här. Den vintern sket jag i att ta ledigt och flyttade verksamheten hit istället. Jag och materialaren gick fram och tillbaka, släpade två lags material på en vagn trots att det var hur mycket snö som helst. Nästan allt du ser är från gamla Råsunda, bänkarna nere i omklädningsrummet är de som a-laget satt på guldåret 2009. Nu kniper det i hjärtat bara någon flyttar på en kaffekokare här. Det är jag som har burit hit den.

När Peter Wennberg ska förklara vad som kännetecknar AIK Ungdomsakademi gör han en poäng av att inte fastna i spelmodeller och träningsmetodik.

Sånt är viktigt, men inte definierande. Det är något annat som utgör miljöns själva kärna.

– Bara igår pratade jag med James Vaughan, en nyazeeländare som nyligen anställts inom AIK Ungdomsakademi och som gjort en studie på Barcelona, tittat på staden både historiskt och kulturellt. Oerhört intressant. Bara en sådan sak som att deras kyrkor är byggda på bredden för att människor ska vara på samma våglängd och bli träffad av budskapet samtidigt...

Wennberg överför resonemanget till sin egen verklighet.

– Jag är helt övertygad om att trakten runt Solna präglar AIK på så sätt att det är väldigt mycket människor på en och samma plats här, människor med väldigt olika bakgrund. Det måste skapas någon form av tolerans här, ett mod i att möta människor och ett ansvarstagande för det vi har gemensamt. Det går rätt igenom verksamheten hela vägen in i vårt a-lag.

Innan han rekryterades till AIK jobbade Peter Wennberg med Svenska Fotbollsakademin. En av ledarna där var Björn Andersson, som var sportchef för Bayern Münchens akademiverksamhet under perioden då de fostrade Lahm, Schweinsteiger, Müller, Alaba, Hummels och Kroos.

– Efter en träning på Bosön var det en ivrig pappa som stövlade fram till Björn och frågade om sin 14-åring: ”Vad är det pojken ska träna på för att bli bäst?”. Jag märkte att Björn var obekväm med att svara, men till slut suckade han bara: ”Inte fan vet jag – men spela fotboll”.

Wennberg skrattar gott åt hur poängen illustreras. Det här med talangutveckling är ingen vetenskap som går att kvantifiera utifrån givna parametrar.

– Hur blir man bra i fotboll? Det hade gått att säga att vi egentligen inte har en aning, men efter alla år hade jag ändå inte själv givit samma svar som Björn gjorde. Jag har fått en övertygelse om vad som gör skillnaden – och det är att jobba med beteenden. Det är nyckeln till undergång eller till framgång, där någonstans avgörs alltihop.

• Vilka beteenden?

– Såhär kan jag säga: Det som är gemensamt för de som lyckats härifrån – de som fått a-kontrakt – är att de lyckats fokusera, samla sig och koncentrera sig på det de själva kan påverka för stunden. Och så återkommer jag till det här med mod, tolerans och ansvar.

Vi börjar prata om ett specifikt akademilag, en årskull som tidigt omgavs av både framgångar och förväntningar.

– Spelmässigt var de enormt långt framme, hade extrema framgångar. De var i final i nästan allt de deltog i, och vann vissa finaler med helt overkliga siffror. En väldigt segerrik grupp, med fin gemenskap.

• Vad mer kännetecknade dem?

– Det fanns en kraftsamling runt det här laget, de fick mycket med sig. Det var en grupp med väldigt mycket fokus och resurser omkring sig, en jätteskillnad jämfört med en del andra lag i akademin. Intresserade, hängivna, viljestarka föräldrar och många kompetenta ledare under väldigt många år. Det var ett propert, välkammat lag som syntes. Många av dem spelade samtidigt i stadslaget, och jag minns hur tränaren för det laget brukade ringa: ”Det är så härliga grabbar.. De påverkar och driver miljön, har sån humor och sånt mod när de spelar”. På många sätt var de flaggskeppet för hela ungdomsakademin.

Och individuellt? Peter Wennberg nämner fyra spelare som utmärkte och särskiljde sig. Två av dem har allsvenska a-kontrakt idag. De två andra är de som fastnade i mordutredningar snarare än motståndarförsvar.

helskärm

Den 24 mars 2015 sköts en 19-åring ihjäl med åtta skott i Vårby Gård, södra Stockholm. Mordet skakade om AIK, då offret hade band till spelare i både a-laget och akademiverksamheten.

Ändå återstod den verkliga prövningen för klubbens ledare. Drygt två månader senare greps en av de mest framstående spelarna i ett av akademilagen, och häktades sedermera på sannolika skäl misstänkt för mordet.

Peter Wennberg vet egentligen inte var han ska börja nu, precis som han inte var säker på var han skulle börja då.

Utan omsvep beskriver han det som den svåraste utmaningen i hans ledarliv, men trots att han saknade manual att utgå ifrån så föll sig ändå det mesta naturligt. Inte på så sätt att han handlade på instinkt, utan snarare i och med att prioriteringarna på något sätt skötte sig själva.

Skulle han fokusera på den som saknades och osäkerheten som det förde med sig? Nej, tvärtom skulle han utgå ifrån de som fortfarande var kvar och övertygelsen runt det de hade tillsammans.

– Det enda vi egentligen var säkra på att var att en av våra spelare hade försvunnit mitt under vårt seriespel. Allt annat var rykten, hörsägen, osäker information... Det var vad vi hade. Och frågorna runt det fick inte ta över, stämningsläget fick inte växla till osäkerhet. Det vi gjorde var att ta ännu tydligare ansvar för är gemenskapen, för känslan tillsammans, för det vi kunde påverka. De här grabbarna ska ses i ögonen och tas hand om, de ska ha en tydlig träning att genomföra. Vi tryckte ännu mer på glädjen att vara ihop, och på så sätt bäddade vi även för en längtan efter att spelaren skulle komma tillbaka. Det blev ett väldigt fokus på det: ”Han kommer tillbaka”. Det var nästan så att man kunde ta i känslan.

• Men ni pratade aldrig öppet om den faktiska anledningen till att han var borta?

– Nej. Och det var aldrig någon som ställde sig upp och krävde något: ”Nu vill vi veta”. Däremot pratade vi om att ha respekt för var och ens situation i livet.

• Jag tror att många reflexmässigt hade hävdat att en annan typ av öppenhet hade varit det naturliga. Inga rökridåer, allt upp på bordet...

– I så fall får man lov att ha säkra fakta att redogöra för, och det hade inte vi. Därför handlar det om att ta ansvar för det som angår oss, det vi kan påverka, de människor som ska utföra ett uppdrag här.

• Det blev inte omöjligt då ni hade spelare som varit väldigt goda vänner med mordoffret?

– Nej. Alla bär ju på en inbyggd oro, ställer sig frågor om hur och varför. Men har man lagt en grund utifrån en struktur och en övertygelse så blir allt mycket lättare även i ett såhär skarpt läge, och idén om vad Råsunda IP står för var så jäkla djupt rotad. Verksamheten var så solid, så ansvarstagande och så tolerant att det inte fanns en tanke på att sitta och älta något som vi ändå inte kunde påverka. Jag är inte polis. Jag är fotbollstränare. Ingen mår bättre av att jag leker något annat, och min uppgift i samhället är att skapa en fantastiskt jävla härlig miljö där de här grabbarna kan ta hand om sin dröm. Och det är också en respekt.

En av ledstjärnorna som Peter Wennberg arbetar utifrån har han tagit från USA:s marinkår. Där räcker det inte med att ta ansvar för sig själv, utan där ska man även vara beredd att ta ansvar för sina kamraters handlingar.

Det är så han ser på sina lagbyggen, det är det han kräver av sina spelare – och ibland är det en väldigt stor förpliktelse att svara upp mot.

– Den ringen på vattnet är enorm, ja, men den föder även en uppriktig vilja att hjälpa varandra.

Efter knappt 50 dygn släpptes plötsligt den mordmisstänkte spelaren ur häktet. Mindre än 24 timmar senare var han tillbaka på Råsunda IP.

– Han får sin naturliga plats på en gång. Det är ingen som har lånat hans grejer, det är ingen som har antastat hans tillhörighet. Han har hela tiden funnits där nere i sitt hörn, det har gått att känna att han suttit där fast han varit borta.

AIK var givetvis delaktiga i en avstämningsprocess gentemot samhällets övriga institutioner, men de höll inte i någon egen variant av debriefing.

– Det jag kunde göra för honom var att se till att hans pastplupp med initialer fanns här på taktiktavlan. Det var inte att sätta sig med pannan i djupa veck: ”Jadu... Hur gick det här till?”.

• Han pratade aldrig om hur han upplevde allt?

– Det gjorde han. Men det var inte jag som frågade. Efter den första dagen tillbaka körde jag hem honom personligen, så att jag kunde se honom i ögonen och fånga upp känslan efter en dag som naturligtvis var omtumlande. Sedan fortsatte jag göra det ibland, och under våra resor tillsammans berättade han... Hur det är att vara tonåring och ligga på en gummibrits i 50 dygn utan att ha kontakt med någon, utan att veta vad världen utanför tycker eller tänker eller känner... Och det är något som aldrig kommer att lämna mig.

Runt en ungdomsakademi finns flera olika mått på framgång. Är det bucklorna som räknas? Spelarna som går vidare till proffsfotboll?

Det kan vara hur det vill med de sakerna. Under några intensiva veckor fick i alla fall Peter Wennberg de kvitton han själv värdesätter mest. På andra sidan en uppslitande mordutredning höll både lag och grupp ihop, samtidigt som en individ reste sig och kom på kurs igen.

– Det kommer alltid att vara en av de starkaste perioderna i mitt liv. I den första matchen som killen är tillgänglig igen sätter jag honom på bänken. Med en kvart kvar går jag fram till honom och frågar: ”Är du redo?”. Och han har den här fantastiska blicken, det här spjuverleendet. ”Absolut”. Och han går in...

Även såhär flera år senare är det som om något släpper. Peter Wennberg börjar skratta, och kan inte sluta.

helskärm

– ...och på en kvart hänger han tre mål! När han gör det sista målet så är det sådan euforisk glädje så att det påverkar alla runt planen. Även de åskådare som inte hade en aning om vad som hade hänt kände att det fanns något i luften, något som vidrörde själen. Idag har jag glömt nästan alla detaljer från själva matchen, men jag kommer ihåg känslan exakt.

• Går det att sätta ord på den?

– Den andades hopp, medmänsklighet, befrielse, revansch... Det hade kunnat vara såhär: ”Vad är det för jävla stökpelle? Vad har han gjort egentligen? Det spelar ingen roll om han bedömts som oskyldig, han bor där ute i förorten så något har han säkert gjort”. Men han fick en chans, och för mig kommer det alltid att vara framgång. Det finns ett läge då fotbollen vi utövar tillsammans har ett högre syfte än resultattavlan någonsin kan tala om eller beskriva. Dit kom vi den där dagen, och jag tror att vi alla kommer att bära det med oss genom våra liv.

Det finns flera framgångsrika spelare som skulle kunna berätta om hur de påverkades av upplevelsen. AIK ställde upp med mixade årskullar. Alexander Isak spelade. Oscar Linnér, Christos Gravius och Rickson Mansiamina också.

– Under hela den här perioden råder det sedan någon slags kärleksberusning här på Råsunda IP, och en vecka senare åker vi iväg för en bortamatch. Spelaren låg ju fortfarande efter med träningen, men för mig var det så jävla viktigt att han ändå skulle följa med och känna av gemenskapen. När vi kommer fram till arenan så möts vi av en AIK-supporter med alla attiraljer, en kille som vi snabbt inser har en... unik personlighet. Han hade väl någon typ av utvecklingsstörning, men förklarade att han alltid var på plats när AIK kom till staden. Alla kramade om honom, tog hand om honom, men när matchen sedan börjar så står han helt ensam på ståplatsläktaren bakom det ena målet.

Wennberg gör ett snabbreferat av matchen utan att någonsin nämna ställningen. Det är liksom inte grejen här.

– Någonstans när det återstår en kvart så vänder jag mig om på bänken: ”Kör vi igen?”. Och spelaren: ”Peter, jag kommer att göra mål. Ge mig en chans bara”. Naturligtvis tar det inte lång tid innan han hänger ett mål, och då springer han upp på läktaren till den här ensamma killen. Hela laget följer efter, och det blir en stor hög av kram. Sedan går matchen igång igen, och spelaren hänger en till. Efteråt står vi några meter innanför sidlinjen, och det är enda gången jag har gråtit som tränare. Tårarna kommer i axeln på den här spelaren, och det är så jävla skönt. Bästa upplevelsen. Inte den här euforiska glädjen, utan snarare den innerliga lyckan.

• Om den första matchen symboliserade värdet av att ge någon en andra chans så förkroppsligade den här styrkan i att låta alla vara med? Allmänna Idrottsklubben.

– Exakt. Och den känslan, den tanken om sin omgivning – jag hoppas att den präglar alla de människorna som var där genom hela livet, för den kommer innebära så mycket gott för dem i alla deras roller och funktioner. Att tro på allas inneboende potential och på människans kraft. Att inte döma, utan att ta hand om varandra, sitt här och sitt nu. Det är i alla fall den ådran som alltid, alltid kommer att löpa genom mitt ledarskap.

Natten mot julafton 2015 mördades ytterligare en ung man i södra Stockholm. En 20-åring knivskars till döds utanför tunnelbanestationen i Alby. Han var den tidigare mordmisstänkte AIK-spelarens bästa vän.

Allmänna Idrottsklubben har existerat i 126 år, och otroligt nog har Leif Karlsson funnits med i klubben nästan halva den tiden.

Han gjorde sin första pojklagsmatch som 12-åring, 1964, och har sedan dess varit både allsvensk spelare och långvarig målvaktstränare. De senaste 20 åren har han varit sportchef för AIK Ungdomsfotboll, och därmed gått i täten för ett utvecklingsarbete som faktiskt saknar motstycke i svensk fotboll.

helskärm

Hösten 2002 tvingades AIK rannsaka hela sin ungdomsverksamhet från grunden. Fyra 15-åringar dömdes för olaga tvång och ofredande efter att ha genomfört de beryktade galgningarna på några 14-åringar under ett träningsläger i Katrineholm.

– Vi var tvungna att hantera den situationen utan att vara speciellt förberedda, och vi insåg vi att vi hade all anledning att ta större grepp om att hantera det ansvar som vi har. Vi behövde vidta ytterligare åtgärder. Jag kan tycka att det finns för många verksamheter där som försöker gömma sig bakom ett: ”Det berör inte oss, hoppas det inte händer här”. Vi vill aldrig vara en förening som på något sätt försöker glida ifrån eller backa undan, utan vi vill verkligen öppna upp och ta vårt ansvar.

Det fanns redan en värdegrundspolicy sammanfattad som ”AIK Stilen” (de vill själva skriva utan bindestreck), men arbetet med den fördjupades och intensifierades.

helskärm

– Vad innebär AIK Stilen på riktigt? Jo, den är vår ledstjärna i allt vi gör, en förutsättning för vår verksamhet. Vi formade fem ledstjärnor som vi har kvar idag – där nyckelorden är attityd, ansvar och respekt – och en grundfilosofi om att man alltid ska få en andra chans. Så långt det någonsin går vill vi undvika att skilja någon från verksamheten, och det har egentligen heller aldrig hänt med ett barn. Killarna som blev dömda efter Katrineholm var välkomna tillbaka till oss, vi tyckte att vi tog bäst hand om dem inom ramen för verksamheten.

Vi sitter i ett mötesrum på AIK:s huvudkontor – tvärs över gatan från Friends Arena – och Leif Karlsson pekar på åtaganden och redogör för utbildningsprogram. Det är väldigt avlägset att anklaga honom eller AIK för att inte ta sitt ansvarstagande på allvar. De har inte bara sina utförliga och påkostade verksamhetsplaner och policydokument, utan kan även visa på en lång rad konkreta åtgärder och ett uthålligt förebyggande arbete som går i linje med det de förespråkar.

– Allt revideras vid behov. I nuläget ser vi till exempel över hur akademins verksamhet bedrivs och hur den ska bedrivas framöver.

Det är samarbeten med Bris, och det är etablerade kontakter med samtalspartners och barnpsykologer. Det är ledarkurser, skolnätverk, alliansträffar och föräldraseminarier. Det är fysiska AIK-stilsavtal som måste undertecknas av både barn och föräldrar knutna till verksamheten. Det är en ständig uppdatering av värdegrunden, som numera nyttjar pronomenet ”hen” och kräver respekt gentemot alla ”oavsett könsidentitet”.

– Vi fostrar inte fotbollsspelare, utan människor som spelar fotboll. Det ser vi som vår viktigaste uppgift, och den tar vi på fullt allvar. Vi jobbar verkligen med att få ihop det. Det är ju inget vi har kommit på helt plötsligt, utan det är 15 års arbete som har byggt upp det. Men givetvis kommer det aldrig att kunna bli helt problemfritt, helt konfliktfritt. Inom vår verksamhet har vi idag 1 500 barn, cirka 3 000 föräldrar och 350 ledare... När människor träffas händer saker, men i och med att vi är så klara över att vi gör allt vi någonsin kan för att förebygga tråkigheter så är vi även väldigt trygga i att veta hur vi ska hantera det som ändå händer.

Leif Karlsson går aldrig in på specifika händelser eller individer, men en person i hans position behöver alltid förhålla sig till en och samma grundfråga: Är vi en del av lösningen eller en del av problemet?

Efter övergreppen i Katrineholm tvingades AIK erkänna för sig själva att deras verksamhet och miljö i någon utsträckning hade genererat brotten. Så är det givetvis inte när det skjuts i Stockholms förorter såhär 15 år senare.

Leif Karlsson går aldrig in på specifika händelser eller individer, men en person i hans position behöver alltid förhålla sig till en och samma grundfråga: Är vi en del av lösningen eller en del av problemet?

Efter övergreppen i Katrineholm tvingades AIK erkänna för sig själva att deras verksamhet och miljö i någon utsträckning hade genererat brotten. Så är det givetvis inte när det skjuts i Stockholms förorter såhär 15 år senare.

Så skrev Aftonbladet om övergreppen 2002

– Med väldigt gott samvete kan jag säga att vi gör vår insats. Och när vi gör det här arbetet med den här ambitionsnivån – då är jag övertygad om att det är några ungdomar som hade kunnat hamna fel i livet som hamnat rätt istället. Det finns ju ett talesätt: ”Behandla din nästa så som du själv vill bli behandlad”. Nej, inte så som du själv vill bli behandlad. ”Behandla din nästa så som den behöver bli behandlad”. Alla har helt olika bakgrund, helt olika hemförhållanden, helt olika situationer i skolan – och du måste behandla den utsatta och den som utsätter på olika sätt. Varje individ måste mötas av våra ledare.

• Hur gör ni med ungdomar som hamnar i gängmiljö?

– Samtalar med dem och deras föräldrar. Ibland blir de här killarna lite extra indragna just för att de är fotbollsspelare. Jag har en känsla av att de till och med har ännu svårare än andra att värja sig, för det är liksom lite häftigt ifall de är med. De blir eftertraktade som någon typ av statussymboler, och jag tror att de har en jättetuff situation att hantera. Vi försöker vara en motvikt.

helskärm

Ställer vi orimliga krav på idrotten, på fotbollen? Hur ska en ungdomsledare kunna lyckas där inte föräldrarna, lärarna, socialarbetarna eller polisen räcker till? Men nej, även om Leif Karlsson förstår infallsvinkeln så tycker han inte att förväntningarna och förhoppningarna på hans verksamhet är för stora.

– Vi jobbar på ett sätt som gör mig trygg i att säga att det är svårt att göra det så mycket bättre – men när något negativt händer utlöser det ändå en ännu större ambition att hjälpa till. Jag tror så starkt på idrottens kraft att jag alltid tycker att vi kan bidra ännu mer.

Måndag morgon, och Max Bergander inleder arbetsveckan med att gå igenom nyinkomna incidentrapporter. Det är ett sådant formulär som ska fyllas i när ”det som hänt under en AIK-aktivitet är ett brott mot AIK Stilen och kan få ett efterspel”.

– Bara i morse har jag fått in tre, fyra incidentrapporter från helgen och från förra veckan. Nu ska jag gå igenom dem, och agera bollplank gentemot ledarna. ”Det här har hänt – hur kan vi tänka kring det?”.

Som värdegrundsansvarig på heltid är Max Bergander unik inom svensk fotboll. Det är hans uppgift att göra verklighet av AIK Stilen, att se till att parollerna och principerna från måldokumenten faktiskt omsätts i handling och beteende.

helskärm

Nu digitalbläddrar han igenom ett par rapporter på sin mobiltelefon, redogör för vad som har hänt och vad som ska hända härnäst.

– Här är det en spelare som upplever att han har utsatts för kränkande behandling av en ledare. Det har sagts saker kring hans prestation, och det riskerar att uppfattas som personligt... Så just nu försöker jag samla in beskrivningar av händelsen, och har väl börjat koka ihop det till att jag tycker att det vore bra ifall vi sågs allihopa, satte oss ner och pratade med både ledare, spelare och förälder.

• Någon form av typexempel?

– Ja, det är ju här jag brukar börja. ”Vet ni vad, vi sätter oss ner”. Oftast uppstår konflikten i någon typ av missförstånd; den tycker att den har gjort så, den har inte tänkt på att det kan låta så... Då är det ganska tacksamt att komma in utifrån – helt utan egna känslor runt situationen – och hjälpa till att sortera. ”Okej, jag förstår att det du vill ha ut är det här, men kan du förstå att det även kan uppfattas såhär?”. För det mesta räcker det så. Någon kanske ber om ursäkt och någon kanske förstår den andra – men någon annan gång så håller folk helt enkelt inte med varandra. Nä, men så är det att vara människa. Då får vi fortsätta därifrån, hitta ett sätt att jobba vidare tillsammans ändå.

helskärm

De som följer den svenska fotbollsdiskussionen känner förmodligen redan till Max Bergander. Han är den före detta målvaktstalangen som satt på bänken i Superettan som 15-åring – men som ändå avslutade sin karriär i förtid.

Nednött av en grabbig omklädningsrumskultur började han istället publicera separationspoesi och föreläsa om manliga känslor under rubriken ”Det är coolt att gråta”.

– Ja, attityden inom elitfotbollen och snacket i omklädningsrummet var en av anledningarna till att jag slutade. Jag orkade inte med det. Under min uppväxt fick jag förklarat för mig väldigt tidigt – framförallt inom fotbollen – att den jag var inte var rätt, inte passade in. Att spela tvärflöjt och leka med tjejer var inte skithäftigt när man spelade fotboll.

• Vad gjorde det med dig?

– När jag började spela på allvar gick jag från att vara en ganska snäll kille till att bli... något annat. Jag ville passa in, och enklaste sättet var att att bara följa med i den här machokulturen. Och även om jag kände att det inte riktigt var jag så blev det ju jag till slut. Allt drogs till sin spets då jag fick en dotter, då jag formulerade en skarp fråga till mig själv: ”Skulle jag vilja att hon träffade en sådan människa som jag var när jag var 16, 17 år?”. Svaret på den frågan var ju blankt nej.

Vi promenerar genom Solna, kommer fram till Råsunda IP ungefär samtidigt som AIK:s U17- och U19-lag påbörjar sin gemensamma träning. Flera gånger i veckan är Max Bergander själv ombytt ute på planen, för att rent fysiskt föra sig själv och sitt budskap in i verkligheten.

– Generellt sett tycker jag att fotbollen blivit mycket mer öppen för mjuka värden sedan jag själv spelade på den här nivån – i synnerhet här i AIK – men vi är ju inte framme ännu. Det finns fortfarande de som begränsas av ramar och normer, och så ska vi inte ha det. Jag brinner för att tillåta människor att vara de som de verkligen är.

Den här måndagsförmiddagen är stämningen runt träningsplanen fokuserad, på gränsen till sammanbiten. En passningsövning introduceras, och ledaren som håller i den förklarar att den som inte utför den ordentligt är ”en idiot”.

Max Bergander stelnar till. Det är inte den här retoriken som uppmuntras i hans värdegrundspapper.

– Jag fattar inte hur han tänker... Tror han att spelarna blir tryggare och tar bättre beslut för att han kallar dem för idioter? Nu blev jag förvånad.

• Kommer du att ta upp det med ledaren?

– Ja, det kommer jag att göra.

Numera är nog de allra flesta överens om att en dos kravlös breddidrott är positiv för så gott som alla barn och ungdomar, men det här är en annan typ av fotboll.

Det här är slutskedet av den elitförberedande verksamheten inom en av Skandinaviens största klubbar. Det är det sista nålsögat att klämma sig igenom efter tusentals investerade timmar, det är konkurrens och utslagning.

– Akademiverksamheten är en prestationsbaserad miljö med selektering, och den sträcker sig ner till nioåriga pojkar... Det är klart att det innebär en press även på ganska små barn. Det är prestation på fotbollsplan, det är prestation med betyg, man ska följa en norm och en stereotyp... Det är press, press, press, passa in, klara av. Hela tiden. Ska det då gå att få ihop allt blir det livsviktigt att prata på det här sättet och jobba så som vi gör. Alla utbildningar knutna till värdegrunden är lagda på träningstid. Det är inte istället för träning – det är träning, helt nödvändig träning.

• Tidigare sa du att du inte hade velat att din dotter skulle ha träffat någon som dig när du var en 17-årig fotbollskille. Ifall du hade en 17-årig son – skulle du känna dig trygg med att den här miljön var positiv för honom?

– Jag tror inte att en prestationskultur är farlig i sig. Däremot är det väldigt viktigt att vi som klubb, som ledare, som människor tänker på hur vi bedriver den. Att vi fortsätter möta varandra och lyssna på varandra. Jag vet inte hur många samtal jag haft med spelare – allt från barn till a-lagskillar – som låtit ungefär likadant. ”Jag får inte det här att funka, jag får inte ihop det”. Då hjälper det oftast att gå tillbaka till grunden: ”Varför spelar du fotboll? Varför tog du på dig storasyskonets urvuxna skor och de där benskydden som var alldeles för stora från första början? Vilken känsla drev dig då”. Det är ju alltid: ”För att jag tyckte att det var så jävla roligt”. Precis, det är någonstans där vi måste landa.

helskärm

Under vintern mellan 2016 och 2017 exploderade det dödliga våldet i Stockholms norra förorter. Den 2 december mördades två bröder på ett kafé i Rinkeby, den 22 januari sköts en 25-åring ihjäl efter en biljakt mellan Sundbyberg och Karolinska sjukhuset och den 8 mars knivskars ett par till döds i Hallonbergen.

Polisen arbetar efter teorin att alla dessa mord är sammankopplade med varandra.

Den 15 mars greps en ung man misstänkt för medhjälp till mordet den 22 januari. Även han var fotbollsspelare, en av dem som två år tidigare tvingats hantera att en av lagkamraterna från AIK:s akademilag plötsligt försvann från sin plats i omklädningsrummet.

Idag sitter han fortfarande häktad. Eventuellt åtal väcks i början av juni.

Bilder från brottsplatsen 22 januari

Inne i tränarrummet på Råsunda IP sträcker sig Peter Wennberg efter sin mobiltelefon.

– Jag ska ta fram en grej till dig här, jag ska visa dig en laguppställning...

Det tar ett litet tag. Wennberg knappar sig bakåt genom gamla seriepyramider, tills han hittar protokollet från just den match han är ute efter.

– Du kommer ihåg den här speciella matchen jag berättade om förut? När spelaren som släppts ur häktet hoppar in och gör tre mål?! Den jag slänger mig i famnen på när han gör det tredje och sista målet – någon som verkligen, verkligen är berörd av allt det här – det är den här killen.

Wennberg pekar på skärmen. Där står namnet på den spelare som just nu sitter häktad för medhjälp till mord.

– Vi hade en nära relation. Han kom in i akademin lite senare än många andra i hans kull, och när jag valde att ta ansvar för honom visste jag vilken värld han kom ifrån, vilken miljö han är uppvuxen i. Jag kände till att han på alla sätt var ett barn av orten.

När Peter Wennberg pratar om sina unga spelare återkommer han ofta till begrepp som rädsla, mod och sårbarhet. Där någonstans ligger nycklarna till en människa, hans beteende och utveckling.

– Han hade mycket med sig i bagaget, men jag tog emot honom med en övertygelse om behovet av att skapa sårbarhet. Han var nämligen inte bara modig – utan han var den här typen av kille som inte kände rädsla. Så det var den typen av frågor jag utgick ifrån. När blir du arg? När gör det ont i dig? Vad är du rädd för?

För att gradvis montera ner det sociala skalet runt spelaren – rollen som den tuffa förortskillen – brukade Peter Wennberg fråga om hur många gamla tanter han hjälpt över gatan på sistone.

När det skar sig med en av skollärarna gick han in som en sorts medlare.

– Även om han inte var intresserad av skolan behövde han lära sig att visa uppskattning för att det fanns människor där som faktiskt brydde sig om honom. Vi hade många sådana samtal, och vi nådde faktiskt fram många gånger.

En person kan ha en viss typ av attityd i ett sammanhang, för att sedan gå in i en helt ny roll i en annan miljö. Wennberg berättar om hur flera av hans spelare förbytts från orosmoment till ordningsmän någonstans på vägen mellan skolgården och träningsanläggningen.

– Den här spelaren blev min kapten, en av de bättre kaptener jag har haft. Han blev till och med ledare i akademin, tog ett otroligt ansvar gentemot yngre spelare. Vi brukade skoja om det – han var ”RIP:s son”, Råsunda IP:s son. Han var en av kulturbärarna här.

Gissningen för några år sedan var att han skulle vara allsvensk spelare vid det här laget, men istället sitter han alltså inlåst i en cell. För ovanlighetens skull slår Peter Wennberg ner blicken och sänker rösten.

– Jag vet fortfarande inget säkert, och kommer inte att göra mig skyldig till misstaget att döma någon på förhand. Men alldeles oberoende av vad han gjort eller inte gjort så är det en vansinnig sorg att han sitter där han sitter snarare än att leda ett lag ut på en fotbollsplan. Det går inte ens att beskriva, det är en tragik utan dess like.

Det är skärtorsdag och under några timmar har Råsunda IP varit så gott som tomt, men aktiviteten ökar ju längre in på eftermiddagen vi kommer.

U19-laget ska åka till Södertälje för att möta Assyriska, och spelarna släntrar in en efter en. Stämningen är helt annorlunda jämfört med träningen några dagar tidigare, och nu framstår det snarare som ett uppsluppet fritidsgårdsgäng på väg mot en utflykt.

Det är en bred, brokig grupp från helt olika sorters bakgrund. Här finns tonåringar som vuxit upp i 20-miljonersvillor i Stocksund, och här finns ungdomar som föddes in i afrikansk fattigdom. Här finns mångfald, samhörighet och drömmar.

Här finns Stockholm och Sverige, våren 2017.

Peter Wennberg ler brett när laget passerar förbi honom, men verkar inte vara medveten om att han gör det. Det är den där typen av stolthetsleende som kommer över en förälder när han eller hon ser på sina barn lite sådär i smyg.

– Hur ofta möts människor från olika verkligheter nuförtiden? Så gott som aldrig. De som bor i en del av Stockholm har inte en aning om hur det ser ut i en annan del av staden, deras världar kommer inte ens i kontakt med varandra. Ett av fotbollens absolut största värden är att den inte är sådan, att den aldrig får bli sådan.

Själv är är Peter Wennberg värmlänning från början, och han har varit fotbollstränare i mer än 20 år. Han minns tillbaka till en av sina allra första erfarenheter från Karlstad i mitten av 1990-talet.

– Jag hamnade i tidningen då. Det kretsade kring en 14-årig kille från Kronoparken, den enda delen av Värmland med så kallad ortenkultur. Han hade blivit utslängd från sitt fotbollslag, varit utfryst och avstängd och inte ens fått vara med på träningarna. Men människor har inte samma förutsättningar, det som är fruktansvärt lätt och enkelt för mig är världens utmaning för någon annan. Flera av våra spelare har inte ens några föräldrar. De är så olika i sitt beteende, sin mognadsgrad, i sina möjligheter att ens reflektera över sitt beteende och sin miljö. Just den här killen pratade inte ens språket, hade inga som helst förutsättningar att ta sig in i det traditionella, normativa värmländska omklädningsrummet. Men jag tog emot honom. Inte för att jag visste att det skulle gå bra – jag hade inte en jävla aning – men för att jag kände att det var det enda alternativet. ”Kan idrotten verkligen ta på sig att måla ut barn som ligister?”, sa jag i tidningen då.

• Motfrågan är väl om idrotten verkligen kan ta på sig ett ansvar som så många andra duckar?

– Och det enkla svaret är ju att svara nej. Det finns en annan väg att gå, och det är att skapa andra sorters ramar – vara mer exkluderande, mer intoleranta, mer bestraffande. Bara ta in en viss typ av ungdomar, med en viss typ av förutsättningar. Men det är inte det som är idrotten, eller det är i alla fall inte det som är AIK. AIK är Allmänna Idrottsklubben. Jag tror på att bekräfta det än mer, att ta ännu större ansvar för att verkligen vara till för alla.

De allra flesta ungdomar som en gång gjort en elitsatsning inom idrotten lyckas sedan bra i livet. Även om de kanske inte blir fotbollsproffs har de stor nytta av att överföra målmedvetenheten, arbetsdisciplinen, strukturen och drivet till en annan arena.

Det händer med regelbundenhet att Peter Wennberg och hans kollegor kontaktas som referenser när någon av deras spelare söker in till en prestigeutbildning eller intervjuas för ett toppjobb.

Men de andra då – hur var det för dem? De som föll fritt efter att ha fått drömmen krossad av en knäskada, de som satsade sin ungdom utan att få några framgångar tillbaka? Finns det människor som akademiverksamheten brutit ner snarare än byggt upp?

– Det är dagens svåraste fråga...

Ytterligare en tankepaus, kanske samtalets allra längsta.

– I relation till mina spelare har jag pratat om att bekräfta sin sårbarhet och sina rädslor – och det här är nog min största rädsla. I mina sämsta stunder fruktar jag verkligen den där tanken. Vi har de här drömmarna runt verksamheten och vi har alla de här tränarna som gör ett sånt jävla jobb för att hjälpa och guida – men tänk om allt vi tror på och allt det vi står för är fel. Vem vet? Vem fan kan sitta här och säga att han vet?

helskärm

Peter Wennberg ruskar på sig. Nej, han vet inte heller. Men han har i alla fall en övertygelse som han är trygg i. Efter alla år och alla triumfer och alla misslyckanden har han en klar bild av vad han vill att fotbollen, klubben och ledaren ska stå för.

– Ses vi om tio år kommer vi säkert ha två, tre, fyra fall till där någon har hamnat rejält snett i livet och jag kommer sitta här och fundera på om jag själv haft en roll, om vår verksamhet haft det. Skulle vi hanterat dem annorlunda? Skulle vi ha straffat dem, stött bort dem? Men nej. Jag tror ju inte på det, jag gör inte det. Mig veterligt korrigerar man genom möten, inte bestraffningar. 90 procent av alla som sitter i fängelser är återfallsförbrytare, så uppenbarligen funkar inte bestraffningsstrategin.

Ytterdörren slår igen, rösterna från U19-spelarna tonar ut när de försvinner bort mot bussen. Från världen till Råsunda IP, och sedan tillbaka ut i verkligheten igen. Förhoppningsvis lite bättre rustade när de åker ut genom grindarna än när de först kom hit.

– Vårt förbannade kall som idrottsledare är att påverka barn och ungdomar till medmänsklighet. Det gör man genom goda exempel och fina förebilder. Genom möten, samtal, sårbarhet, tolerans och ett jävla förlåtande. Det är ju så. Det måste vara så.