IFK mot AIK? Den betyder ALLT
Bank: Rivalmötet i kväll är sådant som Europa bara kan fantisera om
Ibland jämför vi vår fotboll med den vi ser på tv, och rodnar. Dagar som de här kan vi visa den för Europa utan att slå ner blicken.
Det är sådana här matcher de fantiserar om.
Det är sådana här veckor de bara kan drömma om.
När Mikael Stahre gled in på den stora svenska fotbollsscenen för fyra år sedan, med sitt grovyxade, bildbefriade språk och sitt totala engagemang, så använde han en fras oftare än alla andra.
Varje gång hans AIK vunnit en match sa han:
– Jag är glad och stolt.
Tiden går och tider förändras, nu är Stahre tränare i IFK Göteborg, den här veckan ska hans lag spela tre matcher och börja med att möta AIK på Gamla Ullevi i kväll, och det finns all anledning att slå fast det innan mullret rullar in:
Jag är glad och stolt.
Jag är glad över att vi har en helt osannolik fotbollsvecka framför oss, med svensk fotbolls största moderna rivalmöte på måndag, ett modernt Smålandsslag på tisdag, ett överladdat Skånederby på onsdag och ett nyinflyttat Stockholmsderby på torsdag.
Jag är stolt över att alla de där matcherna räknas, över att de kommer att spelas inför gungande läktare med människor som fötts in i leden och bär klubbarna med sig i sin DNA.
Största tifot någonsin
När det regnar och röjer, när Elfsborg får storstryk av en läskedryck och det är långt till både vår och världsfotbollen så brukar vi berätta för varandra om att bra fotboll alltid kommer att vara fotboll som betyder något, att riktig fotboll är fotboll som känns.
Det är den tankemässiga överbyggnaden.
Det här?
Det är så det låter, ser ut och känns.
I morgon kommer en ung tjej som vuxit upp med en farsa som älskade Öster att gå in på en ny arena och känna sin egen och sin klubbs historia från hjärtat till halsen. På onsdag kommer en pensionerad gringubbe som hänger på träningsplanen vid Stadion åka till Olympia med en nervknut i magen. På torsdag kommer en lågstadiegrabb knyta sin första djurgårdshalsduk inför ett derby, och bli en del av något väldigt speciellt.
I dag går vi till Gamla Ullevi, där ideellt arbetande supportrar samlat in pengar för att få till den största tifo-koreografi som den arenan någonsin sett.
IFK Göteborg–AIK, Blåvitt–Gnaget, en gammal historia och en ny match, och det går att skriva böcker om vad det betyder, eller så nöjer vi oss med ett ord:
Allt.
När lagen möttes i våras var det i ett svart sorgetöcken efter Ivan Turina. Sorgen och saknaden finns kvar, men det finns skäl att påminna om all den empati och hänsyn och värdighet som visades den där vårveckan.
Fotbollen lyfte sig över det småaktiga där och då, och även om rivaliteten finns kvar hoppas jag att små delar av den förändrades. Ibland betyder inte ens allt allting.
Allsvenskan kommer inte heller att avgöras i dag eller den här veckan, men lagen kommer definitivt att välja sina spår inför upploppet.
IFK Göteborg står längst ut och skrapar med dobbarna mot marken. Efter Sam Larssons stopptidsstramare på Örjans Vall senast spelar det inte så stor roll att spelet hackat eller att ett Farnerud-fritt IFK alltjämt är ett lag med hälften så stor konstruktiv kapacitet. Blåvitt är med, de brottas för SM-guld, de är seriens formstarkaste lag – och fyra år efter den förlorade SM-finalen har de chans att ta revansch för 2009.
Guldkampen – unikt och vanligt
De kommer att försöka andrabollsvinna sig till ett övertag, och hoppas att Tobias Hyséns kunnande, Lasse Vibes fartfötter och Robin Söders bollbriljans kan dyrka fram tre poäng.
AIK har varken glittrat eller gnistrat den senaste tiden, men de har fått en chans till och kommer att stå eller falla i kväll. Kan Martin Mutumba spela så har de sina fasta situatoner och inlägg att hugga på. Kan Kennedy Igboananike hitta sina vårben så kommer de aldrig att vara ofarliga.
Det finns väldigt mycket fotbollskunnande i AIK, men de behöver hitta nyckeln till sina energidepåer för att kunna visa det. Klarar de det? Orkar de? Och hur hanterar de IFK:s snabbhet runt straffområdet?
Det finns lag i den här guldstriden som är mer beroende av medgång, av att få vinden i ryggen. AIK är alltid ett sådant lag, IFK under Stahre är det också. Malmö FF är så pass ungt och spelförande att de mår lite dåligt när det går emot. HIF ligger sämst till och har bäst ursäkter, men har också en trupp som är bäst lämpad att tjura sig fram genom motvind och motgångar.
Kvadratkejsarslaget i den allsvenska toppen är av det där slaget som knappt ens längre finns i europeisk toppfotboll. För oss är det både unikt och vanligt, vi vet i alla fall att det alltid kommer att vara möjligt så länge som vår fotboll tillhör oss.
Stockholmsderby på torsdag, Skånederby på onsdag, Smålandsderby i morgon.
I kväll går vi på Gamla Ullevi, och känner urkraften slå emot bröstet. Blåvitt på ena sidan, AIK på andra. Jag är glad och stolt över att vara här.