Frändén: Uppgivna stämningen uteblev
PARIS. Jaha.
Jaja.
Ja, vad fan, varför inte?
Ungefär så lät de första reaktionerna på Paris Saint-Germains kvartsfinallottning i Champions League. Det blev tack och lov inte Bayern München och man slapp Real Madrid.
Det blev Chelsea, och den uppgivna stämningen när man drog Barcelona i samma läge förra året uteblev i den franska huvudstaden.
L'Équipe hade redan på förhand pekat ut Zlatan Ibrahimovic som spelaren som ska göra det, och under lottningens olika tv-sändningar återkom några franska fotbollstyckare till det som resten av Frankrike har glömt bort: Svensken har ännu inte lyckats i Europa. Han har snarare, om vi gräver lite i minnet, en ganska medioker resultattavla i Champions League.
PSG har bättre anfall
Zlatan Ibrahimovic och Edinson Cavani kommer att få sina lägen, de kommer att stångas mot en snart medelålders John Terry och, vad det verkar, en nyttig Gary Cahill, ett habilt mittlås som inte ska underskattas men som Zlatan inte behöver drömma mardrömmar om.
PSG har bättre anfallare än Chelsea, de har en mer spektakulär spelartrupp, men har de rutin och kyla nog att inte springa i José Mourinhos fällor?
Vad Laurent Blanc håller för i riktigt avgörande matchcoach-lägen är fortfarande svårt att veta. PSG:s tränare har kunnat mysa fram fina resultat under säsongen, men hur hanterar han till exempel ett tidigt underläge på Parc des princes?
Filosofierna krockar inte
Det PSG och Blanc har att hålla sig i i vår är den nya och välfungerande spelmodellen 4–3–3 där man har betydligt mer bollinnehav än motståndaren.
Det är ett spelsystem och en fotbollsfilosofi som dessutom inte kommer att krocka med Chelseas, eftersom här inte finns någon intressekonflikt.
Men det finns ju andra tänkbara konflikter när man dras mot Premier League-ledaren, eftersom det inte så mycket är ett lag man möter, som det är en tränare.
För det finns förstås en springande punkt i det här dubbelmötet och den heter, förutsägbart nog, José Mourinho.
Jag följde portugisens kejserliga ankomst och långsamma moraliska fall i Spanien under ett par säsonger. Den José Mourinho som lämnade Real Madrid framstod som en trött, lätt paranoid och uträknad (och ofta oroväckade orakad) man. Han hade inte fått den vita maskinen dit han ville, han hade inte plockat hem klubbens ”decima”, den efterlängtade tionde europatiteln som varenda merengue dagdrömmer om sedan över tio år. Framför allt hade José Mourinho inte fått alla beståndsdelar att dra åt samma håll (hans eget) och konspirationsteorierna om mutade domare och elaka medier blev till slut så genanta att folk inte längre orkade lyssna på honom.
Men José Mourinho 2014 är en annan man, en pånyttfödd tränare och en levande legendar i London. Han har gjort vad som en gång gjorde honom till den specielle; omvandlat ett lag med en hel del kvalité, men utan några pretendenter att sno strålkastarljuset från honom, till en imponerande solid ligaledare i England. Det är en bedrift hur man än vrider och vänder på det.
PSG då?
Inte mötts på tio år
Ja, frågetecknet är befogat. Europaresan i år har varit ett långt segertåg, där man inte en enda gång lämnat några frågor obesvarade efter sig. Men nu kommer de och konstigt vore väl annars.
PSG och Chelsea har inte mötts på tio år i Europa och det finns knappast några slutsatser att dra av dubbelmötet 2004/05, så vi får gå på vad vi har och det är inte så mycket. Parisarna har gjort betydligt fler mål än Chelsea den här säsongen och de har släppt in färre, men de stångas ju också i en liga som inte bjuder på Premier Leagues glittriga motstånd.
De första reaktionerna från franskt håll var försiktigt optimistiska.
– Det blir två fina matcher, konstaterade PSG:s generaldirektör Jean-Claude Blanc.
– Återträff med gamla kompisar, twittrade Yohan Cabaye.
– Vi får två matcher på högsta nivå, med kanonspelare. Jag längtar redan! Hälsade PSG:s damkapten Sabrina Delannoy.
Chelsea FC hälsade ”A bientôt!” (vi ses snart!) till PSG via klubbens officiella twitterkonto.
Ja ja, vad fan. Varför inte?