Supertalangen bakom masken

Sportbladet tar sig under Amarteys skydd och pratar om jämförelsen med ­Citys Yaya Touré, hans familj i Ghana – och blir lovade en speciell dans i dag

Daniel Amartey är en ovanligt blyg 18-åring.

Han vill knappt erkänna att han har ­talang för att spela fotboll, trots att han pekas ut som en blivande världsstjärna.

Nä, inte ens den andra hobbyn är han särskilt bra på.

– Yussif Chibsah dansar bättre än mig. Han har fina moves, säger Djurgårdens succéspelare.

Inför intervjun med Daniel Amartey förbereder jag mig noga.

Jag samlar på mig röster från spelare, l­edare och andra personer som känner h­onom, men får ihop förvånansvärt lite.

Han är blyg, får jag reda på, fast det ­visste jag ju redan. Han jämförs med Yaya Toure och John Obi Mikel, något som jag har hört tidigare. AIK försökte värva honom, vilket jag antecknar.

Men sen har jag inte så mycket mer att gå på.

”Jag gillar inte att prata”

Så vem är 18-åringen från Ghana med den skräckinjagande masken, han som varit så bra på Djurgårdens mittfält under våren?

Vi sätter oss ner efter ett träningspass på Kaknäs och börjar prata.

Masken har åkt av, men det är ändå svårt att få Daniel att öppna upp sig. Åtminstone till en början.

– Jag är lite blyg. Jag gillar inte att prata, förklarar han med tyst röst.

Har det alltid varit så?

– Min familj sa att jag inte behöver prata så mycket. Och som fotbollsspelare vill jag fokusera, tänka. Jag vill vara hemma och vila. Om folk frågar om jag ska gå ut och göra något så säger jag nej. När vi hade fritt en vecka så tränade jag extra varje dag i stället.

Du är inte typen som gillar att festa?

– Nej, nej. Jag vill inte gå ut.

Har du druckit alkohol någon gång?

– Nej, bara Sprite. Eller Coke. Alkohol är inte bra för mig som jobbar hårt på planen. Jag måste vara stark. Du vet, ”Adde” (­Johansson, mittfältspartnern) är gammal så jag måste göra jobbet för honom om han är trött. Därför dricker jag inte.

”Skickar pengar varje månad”

Svaret kommer som en självklarhet. D­aniel lägger till att han lär sig mycket av den rutinerade ”Adde” på planen. Utanför den samma är landsmannen Yussif Chibsah, 29, det största stödet.

– Han är väldigt viktig för mig. Vi kommer från samma område, som Gärdet i Stockholm ungefär, fast i Accra.

Men ni tillhör olika religioner?

– Ja, han är muslim, jag är kristen. Det är vanligast i Ghana att vara kristen.

Religionen är viktig för Daniel. Hans familj (mamma, pappa och fyra äldre syskon) går i kyrkan varje söndag, och han ber flera gånger om dagen. Dels för att familjen ska må bra, dels för att han ska lyckas med fotbollen.

Och de två sakerna hänger ihop mer än man kan tro.

– Jag skickar pengar till mamma varje månad. De har en affär i Accra, men inte så mycket pengar. Min pappa har varit sjuk, han har haft ett svullet ben, så senast jag var där gav jag pengar så han kunde åka till sjukhuset.

Är dina föräldrar stolta över dig?

– Ja, de är lyckliga. De säger att jag ska vara seriös och jobba hårt. Jag ber till Gud att han ska ge mig styrka, göra mig till en bra spelare, göra mig till ett stort namn. Jag tänker inte på pengar nu men jag vet att om jag kommer till en stor klubb så får jag mycket pengar och kan hjälpa familjen.

Daniel vill inte gärna prata om sig själv som spelare, men säger att han ska ta tillvara på gåvan som han har fått av Gud.

Att han har en exceptionell talang går i alla fall inte att ta miste på.

Som 16-åring var han ordinarie i division 1-laget Inter Allies, tillsammans med bland andra Kwame Karikari som senare gick till AIK.

Drömmer om Drömmarnas teater

För Daniels del kunde det ha blivit samma klubb. När sportchefen Björn Wesström var i Ghana för att undersökta marknaden föll han direkt för den unge mittfältaren, men det var Djurgårdens förre manager Magnus Pehrsson som lyckades locka honom till sig.

– AIK ville ha mig. Men Magnus sa att jag var väldigt bra och frågade om jag ville spela i Europa. Jag sa ja, han sa okej. Då blev det så.

Vad tycker du om AIK nu?

– De är väldigt bra. Det är roligt att spela derby mot dem, även om jag fick rött kort (och var avstängd i vårens möte på Friends arena)… det var mitt första röda kort. Men så kan det vara i fotboll.

Daniel köptes alltså av Djurgården redan för två år sedan, men det var först när han fyllde 18 år i december i fjol som han kunde skriva på ett riktigt kontrakt.

Förväntningarna var stora från början. Magnus Pehrsson drog paralleller till både Yaya Touré (Manchester City) och John Obi Mikel (Chelsea) vilket torde vara tunga förväntningar på en tonåring utan erfarenhet från en högstaliga.

Men Daniel ler när han påminns om jämförelsen.

– När jag hör det blir jag lycklig. Men mitt favoritlag är Manchester United, jag har alltid gillat Alex Ferguson. Min dröm är att spela där en gång.

Så om Manchester City ringer dig en dag...

– Inga problem, då går jag dit. Då vill Gud det. Men jag behöver inte stressa, jag är en ung pojke.

Hur länge vill du spela i Djurgården?

– Jag har fyraårskontrakt, men jag vet i­nte vad Gud vill.

Är du redo att gå nu?

– Ja, det är jag. Jag är redo.

Hur trivs du i klubben?

– Mycket bra. Särskilt nu när vi har börjat vinna matcher också.

”Brukar dansa tillsammans”

Det sociala livet i Stockholm börjar också sätta sig. Daniel säger att han trivs med sina lagkompisar, men att han bara umgås med Yussif Chibsah och den andre landsmannen Godsway ­Donyoh utanför planen.

– Vi brukar lyssna på afrikansk musik och dansa tillsammans, säger ­Daniel och spricker upp i ett leende.

– Ibland sätter jag igång musik och dansar själv. Men oftast är det med Godsway och Chibsah.

Så vem dansar bäst?

– Chibsah! Han dansar bättre än mig, han har fina moves.

Är det den blyge Daniel som pratar igen?

– (Skratt) Om jag gör mål i nästa match så lovar jag att jag ska dansa på planen. Jag ska dansa en dans för dig!

Ett löfte, alltså?

– Ja!