Det går inte att ersätta en Källström
KÖPENHAMN. Han är 35 år när han går, han kändes som 35 år när han kom.
Kim Källström var stor redan som liten.
Nu är det slut. Djurgården blir av med en vänsterfot, svensk fotboll tappar sin allra finaste världsmedborgare.
Det var han själv som sa det.
Ja, inte det där om ”finaste”, förstås. Men om världsmedborgare.
Om någon ber mig beskriva Kim Källströms bestående avtryck som svensk fotbollsspelare så kommer jag, ironiskt nog, inte först och främst att tänka på fotbollsspelande.
Det finns så klart med där också, men be mig om en signifikativ sekvens så kommer jag att peka på en presskonferens.
Två år sedan nu: Sverige skulle kvalspela mot Österrike hemma på Friends, en vecka när världen pratade om flyktingkrisen och Sverige kollektivt tappat andan inför Den Där Bilden, ett dött barn på en sandstrand.
Där satt vi i landslagsbubblan, och vart man än tittade möttes man av fladdrande blickar, ett försiktigt letande efter rätt sorts ord.
”Dåliga beslut”
Så böjde sig Kim Källström över en mikrofon och sa vartenda ett av dem:
– Om många människor gör lite skillnad får det stor effekt, sa han.
– Man får en känsla av att det byggs upp en rörelse, inte bara av offentliga människor, utan gemena man hemma tänker också ”vad kan jag göra för att hjälpa människor som hamnat i en fruktansvärd situation?”. Nu är man inte bara medborgare i sitt eget land, utan alla är världsmedborgare, och det är viktigt att alla gör vad de kan för människor som hamnat i väldigt komplicerade situationer som de inte skapat. Det är viktigt att tillägga det, att det är människor som hamnat i väldigt svåra situationer på grund av andra människors väldigt, väldigt dåliga beslut.
Vilka svenska fotbollsspelare pratar så?
Kim Källström gjorde det, och han har väl egentligen gjort det så länge jag kan minnas. Från de allra första gångerna vi sågs, när vi lirade improviserad pingis i Häckens sönderslitna gamla klubbstuga på Fjärdingsplan och han var sjutton, när han tog sig ut i Europa, samtalen i Lyon om vintrarna, när han hamnat på Arsenals träningsanläggning där ute i London Colney.
Karriären i bilder
Kim Källström var fotbollsproffs långt, långt innan han blivit fotbollsproffs. Han var den sorts sextonåring som brådmoget kunde prata om hur han uppmuntrade att flickvännen Erica (de är förstås gifta nu) skaffade sig en egen utbildning och identitet för att inte hamna i skuggan. När han var sjutton skrev jag att ”han utstrålar en nästan extrem intelligens, en som går igenom även vid sidan av planen”.
Så var det. Och så fortsatte det vara i en hel karriär.
Han var ingen Zlatan
Kim Källström flyttade till Frankrike och blev tillräckligt fransk för att bryta på franska när han pratade engelska (och minns ni hur oerhört bra han var, när OL var som bäst?). I Spartak pratade de om hans totala professionalism, i Zürich behövde han knappt dyka upp innan de rankade honom som en av de bästa värvningarna i ligans historia.
Hur summerar man en sådan karriär?
Med ligatitlarna, cupvinsterna, alla de där landskamperna och mästerskapen?
För all del, det är ett oerhört imponerande cv. Men mer än något annat är det ljuset av en ledstjärna som finns kvar när han själv släcker ner. Kim var ingen Zlatan Ibrahimovic – det var ju ingen – men han var en av få, kanske den ende, som aldrig någonsin tvivlade på sitt eget värde.
Det var så i Häcken när han debuterade i allsvenskan med att skicka in ett derbymål efter en minut. Det var så när han dominerade allsvenskan mer än någon annan gjort de senaste tjugo åren under tiden i Djurgården. Det var kanske inte alltid så i ett landslag som inte alltid hade plats för en spelare som svepte så brett och siktade så högt i sitt spel.
”En unik kompetens”
I en tid för ”riskminimering” var det kanske inte alltid den 50 meter långa djupledsmissilen som efterfrågades. I en epok där försvarsorganisation var basen var det möjligen inte en offensivt balanserad playmaker som man valde först.
Det senaste året har ju jag och Kim blivit kollegor i tv-branschen, och även om det är en enorm skillnad mellan att spela fotboll och prata om fotboll så kan jag tänka att just det, att jobba med Kim Källström, gett en inblick i hur det måste ha varit att spela med honom.
Kim tvivlade aldrig här heller.
Han klev in, tog för sig, dirigerade som om han hade trettio års tv-producerande under bältet. Det är ”ge mig bollen” för hela slanten, en unik kompetens, en urkraft som inte alltid är så lätt att tygla.
Nu ska Djurgården försöka ersätta honom, och det går ju inte. Man får ta in andra egenskaper i stället, på slutet kändes det som att Kim var sådär besviken som man kanske blir när man återvänder till något med en annan blick och erfarenhet.
Kim Källström skulle klara sig överallt, det såg man redan när han var femton.
Tjugo år senare får svensk fotboll klara sig utan honom.
En fantastisk spelare tackar för sig. Världsmedborgaren har vi kvar.