”Tårarna rann – det var så mäktigt”

Stefan Holm

Ulla har avslutat ytterligare en ­arbetsdag med sjätteklassarna på Johansforsskolan. Den 57-åriga lärarinnan ­parkerar sin Saab, lämnar förarsätet och nickar mot ett stort träd som står i givakt framför den gula träkåk som har varit ­hennes hem sedan 1984.

– Där, under trädet, brukade de sitta med armarna i kors och tjura.

Längre ned på infarten ligger en fotboll, vars läder har blivit bortgnagt av tidens tand. Vid altanen ligger en annan sliten läderkula, och där, i häcken som vetter mot Landsvägen, gömmer sig en tredje.

Det var här bröderna Elm växte upp. ­David var ett år när Ulla och Johnny, hennes exmake, köpte huset i Broakulla, ett ­litet samhälle utmed riksväg 28. När flyttkartongerna var uppackade och tavlorna upphängda, i november 1985, föddes Viktor och en marsdag 1988 fick paret sin ­tredje son.

Han fick namnet Rasmus och skiljde sig från de andra pojkarna eftersom han inte ville spela fotboll. Anledningen var att han förknippade sporten med smärta. Hans bröder var större och starkare och höll inte igen i närkampsspelet i sin iver att få bollen i de brödlådor som skulle ­föreställa mål.

– Det har sitt pris att vara yngst. Han fick gå den tuffa vägen, säger Ulla Geertsen-Elm och öppnar ytterdörren.

Att det är en fotbollsmammas hem framgår så snart besökaren kliver över tröskeln. På ett element i hallen hänger en halsduk från AZ Alkmaar. Placeringen är intressant och, på ett sätt, väldigt humoristisk.

Ulla, som bjuder på kaffe i muggar ­stora som handfat, minns när Rasmus var ­sju-åtta år och inför en match kom springande från sitt pojkrum, som var så litet att han önskade sig ett större i julklapp. Han påstod sig ha feber, men den varma pannan hade han framkallat själv.

– Vi avslöjade honom, för i pannan hade han ränder efter elementet. Jag kan förstå att han inte ville spela. Han kände prestationsångest och spelade mot pubertetsbarn. När de tryckte till honom for han omkull, säger Ulla.

Mer intresserad av djur

Som barn var Rasmus mer intresserad av djur än fotboll. När han tvingades följa med på brödernas matcher vände han ­ofta bort blicken från planen. I stället letade han efter skalbaggar och andra småkryp.

– Han har alltid älskat djur. Först hade vi fiskar, men de dog. Hur ska man tackla det, att akvariefiskar dör? Han var fullständigt förtvivlad. Hamstrar hade vi också. Det blev miljoner till slut, och sedan tjatade han till sig två kattungar, säger Ulla.

En av dem, en rejäl bondkatt vid namn Pussel, presenterar sig genom att komma från ingenstans och flyga upp på köksbordet. Den andra, som heter Totti efter ­Roma-legendaren, är inte lika framfusig.

Att lillebror Elm till slut ändå satsade på fotbollen beror till stor del på Viktors tjat.

– Han var arg när Rasmus inte ville ­vara med, för han behövdes.

”Det var mäktigt, riktigt mäktigt”

I ett samhälle med 600 invånare är det inte lätt att få ihop lag och Rasmus var onekligen en stor talang. Till slut kunde han själv inte blunda för den.

I trakterna kring Emmaboda talas det fortfarande om hur Rasmus snurrade upp fyra år äldre motståndare i ett årligt återkommande evenemang som heter Jul-Kul-Cup. 

Det har hänt en del sedan dess. Ulla vinklar upp locket till sin dator för att visa en film från en resa till Holland. Bilderna är från den 26 februari i år, då AZ Alkmaar tog emot Heerenveen. Hon var en av 16 763 personer på Afas Stadion, och garanterat den mest stolta.

Rasmus och Viktor möttes i ett toppmöte i Eredivisie och ledde, i rollerna som lagkaptener, varsitt lag ut på planen.

– Det var mäktigt, riktigt mäktigt. Tårarna rann, precis som när David debuterade i Premier League. Det kändes så stort. Jag känner tacksamhet över att det är som det är, säger Ulla.

David spelar för Elfsborg, men tillhörde Fulham under en och en halv säsong. Hur stor är sannolikheten att tre bröder blir professionella fotbollsspelare?

Den som inte heter Nordahl i efternamn kan förmodligen inte ge ett trovärdigt svar på frågan.

– Jag tänker inte så. De är tre individer som genom hårt arbete har tagit tillvara på den talang de har fått. Jag tänker likadant när det gäller barnen i skolan, att alla ska utveckla det de är bra på, säger Ulla.
 

Johnny Elm, 49, har arbetat inom glasindustrin i hela sitt yrkesverksamma liv. Sedan 2009 driver han Johansforshyttan AB tillsammans med sin sambo, Anki Alm. På en av de vita tegelväggarna i butiken hänger fyra tavlor med tidningsurklipp om, som de kallas i ett DN-reportage, ”Glasrikets gyllene bröder”.

Nedanför trängs glasföremål på vita bänkar. Rasmus har designat en skål som finns i flera olika färger.

– Det är kul för turisterna. Plötsligt fattar de var de befinner sig, säger Johnny och nickar mot tavlorna.

Johansfors IP – en ungdomsgård

Verksamheten är förlagd till den gamla banklokalen vid Bruksgatan i Broakulla. I slutet av samma väg ligger Johansfors glasbruk, som fick sitt namn efter mannen som 1891 drog i gång verksamheten. Han hette Johan Israelsson och byggde hyttan vid Lyckebyån, som så att säga blev Johans fors.

Bruket såldes förra året till ett företag som ska tillverka buteljer och fylla dem med rom. Traktens hembrännare behöver dock inte känna sig hotade eftersom den uttalade målgruppen finns i Ryssland och Kina.

I anslutning till bruket ligger Johansfors IP, som har fungerat som ett slags ungdomsgård sedan anläggandet 1929.

– Det är i stort sett bara fotbollen som har funnits i Broakulla. När jag var ung var det ett äventyr att komma till Emmaboda, som ligger sju kilometer bort, säger Johnny.

Han spelade fram till 1998 och har, bortsett från ett par år i Emmaboda IS, tillhört Johansfors IF under hela sin karriär. 1991 började han träna sina söners lag, vilket han fortsatte med fram till 2000. P84-laget, med Viktor och Rasmus, spelade då i pojkallsvenskan.

– Tänk att vi har haft ett lag i pojkallsvenskan i den här lilla hålan. Det var kul. Föräldrar och företag ställde upp och sponsrade, så att vi kunde betala domare och bussresor, säger Johnny.

Rasmus debuterade i Johansfors A-lag dagen före sin 14-årsdag, i en match mot Bergkvara AIF. 2003 återförenades han med storebror David och pappa Johnny i Emmaboda.

– Jag tog ut min egen pojke när han inte var mer än 15 år. Vissa spelare tyckte inte att han borde få spela. ”Visst, fysiken kan man diskutera men tittar man på fotbollsspelaren är han den bäste vi har”, sa jag till dem. Vi vann division 5 året han kom och säsongen därpå räddade han oss kvar i fyran genom att i den sista matchen göra två enorma mål på långskott. Sedan gick han till Kalmar, säger Johnny.

Rasmus hade mer eller mindre bestämt sig för att fortsätta karriären i Öster, men lovade Kalmars chefsscout Kjell Nyberg att dyka upp på en träning. När han klev in i omklädningsrummet trodde han inte sina ögon. Lasse Johansson, Henrik Rydström, Patrik Rosengren... En efter en reste sig profilerna, tog i hand, presenterade sig och hälsade den blyge tonåringen välkommen.

Magkänslan – hans inneboende agent

Rasmus inneboende agent, magkänslan, sa direkt att det var rätt klubb för honom.

Den 9 november 2008 satt Johnny på Örjans Valls läktare och såg Kalmar FF spela 2–2 mot Halmstad. Klubbens första SM-titel var säkrad.

– Jag är lång, men då blev jag nog ännu längre. Det var ett stort ögonblick. Alla tre var med och har något att dela, säger Johnny Elm.

Under guldåret gjorde Viktor 15 mål, vilket räckte till en andraplats i skytteligan. Rasmus delade segern i assistligan med en viss Henrik Larsson och David bidrog med sju mål och två målgivande passningar.

Namnet Elm var så hett i Kalmar att Patrik ”-Bagarn” Rosengren, som satt bredvid syskonen i omklädningsrummet, fick smeknamnet ”Den fjärde Elm”. Han är, säger han, förbannat stolt över det.
 

Det påstås att fotbollsvärlden är fylld av egoister, men de som känner Rasmus Elm beskriver en person med större hjärta än talang.

– Det känns som att han alltid har legat många steg före, både som människa och fotbollsspelare. Rasmus har alltid varit mån om alla andra och vill inte iklä sig någon hjälteroll. I pojklagen kunde han stå en meter framför mål och passa någon som inte brukade göra mål, för att han också skulle få uppleva glädjen och gemenskapen inom fotbollen, säger barndomskamraten David Bergqvist.

– Han var en uppskattad kamrat. Mådde någon dåligt mådde inte han bra, säger Thomas Lagesson, Rasmus klassföreståndare på högstadiet.

Renée Johansson jobbar som lärare på Särvux i-Emmaboda. När Rasmus spelade för Kalmar fick hon en ny elev, en ung man med flera funktionshinder.

– Vi försöker jobba efter elevernas intressen och byggde upp hans undervisning runt Kalmar FF. När detta kom till rektorns kännedom förmedlade han mejladressen till Rasmus. Eleven tog kontakt och frågade om han fick ställa ett antal frågor, som en del i svenskaarbetet. Han fick ett trevligt svar och när han undrade om Rasmus ville fortsätta mejla svarade han ja. Det betydde hur mycket som helst för den här eleven, säger Renée Johansson.

Rasmus hade regelbunden mejlkontakt med den för honom främmande mannen från våren 2006 till hösten 2010, då eleven dog. Över sängen i hans rum hängde en signerad Kalmar-tröja.

– Rasmus kom med den, utan att han bett om det. Just den dagen var eleven sjuk, men han fick tröjan senare. Att han hade den bakom glas och ram är ett tydligt bevis på hur stort detta var, säger Renée Johansson.

Agenten Patrick Mörk beskriver också Rasmus som väldigt omtänksam. Flera gånger har han varit på väg att kontakta sin klient och upptäckt sms som kommit i motsatt riktning: ”Mår du bra? Jobba inte för hårt, Patrick.”

– Han är makalös, inte lik någon annan spelare.

Det är förmodligen sant. Hur många allsvenska stjärnor skulle köpa en Skoda? Vem i EM-truppen spelar gitarr, banjo och ukulele och skriver egna låtar? Vilken glutenintolerant tonåring skulle komma på tanken att som specialarbete i skolan skriva en kokbok för att hjälpa både sig själv och andra?

Rasmus Elm är svaret på alla frågor. Han har alltid gått sin egen väg, inte minst som fotbollsspelare. Det framgick med all tydlighet när smålänningen la locket på brunnen för att söka lyckan i fotbollsvärlden. Rasmus hade 15 klubbar att välja mellan och gallrade tills enbart Fulham, Everton, Bayer Leverkusen och AZ Alkmaar återstod.

Han besökte Premier League-klubbarna innan turnén fortsatte till Tyskland, där Patrick Mörk trodde att mittfältaren skulle bli kvar.

– Leverkusen flög ner oss i businessklass och gjorde allt för att övertyga honom. Jag kände att det här måste han gilla, men några småsaker som andra spelare inte brytt sig om passade honom inte, säger Mörk.

Bayer Leverkusen ordnade en hyrbil, en Mercedes av sportmodell, så att Rasmus, Mörk och mamma Ulla kunde åka vidare till Alkmaar.

– Han gillade atmosfären och människorna i klubben. Det blev en ”perfect match”. Jag tror inte att någon annan svensk spelare hade valt AZ i det läget, men att må bra är viktigast för Rasmus. Han lever i nuet och är fruktansvärt trygg i sig själv.

Patrick Mörk blev förvånad över klubbvalet, men det var inget överraskande beslut för mamma Ulla och storebror David.

– Rasmus går efter magkänslan och kör sitt race. Det har han gjort sedan han var ung. Han gör helt rätt. Det är därför, för att han har mått bra hela vägen, han har kommit så långt, säger David.

– Han tänker inte logiskt, spaltar inte plus och minus. Han känner efter och skulle aldrig söka sig till en klubb för pengarnas skull. ”Fungerar fotbollen fungerar livet”, sa en spelare. För Rasmus är det tvärtom. Är han nöjd med livet spelar han bra fotboll, säger mamman.

Han blev nyligen pappa för första gången. Kommer det att göra honom till en ännu bättre spelare?

– Rent logiskt skulle det bli så. Han är så lycklig, säger Ulla Geertsen-Elm.
 

Under åren i Kalmar, Alkmaar och landslaget har Rasmus Elm vant sig vid att spela inför fullsatta läktare. Intresset för hans moderklubb är inte lika stort. Förra säsongen hade Johansfors IF ett publiksnitt på 79 personer.

Dennis Randewall, klubbens spelande ordförande, tar emot i klubbhuset på idrottsplatsen. Ett par urklipp vid entrén avslöjar att det här är David, Viktor och Rasmus Elms idrottsliga vagga.

– Ibland, speciellt när man är här, känns det overkligt när man tänker på bröderna Elm, säger Dennis.

Han har spelat för Johansfors i hela sitt liv och minns när Rasmus började spela i A-laget.

– Jag kommer ihåg en av hans första matcher, när vi åkte till Ruda. De hade en biffig kille på mittfältet som sa till Rasmus att han inte skulle komma dit och tro att han var något. Det började på uppvärmningen och fortsatte under matchen. Jag hade blivit fullständigt vansinnig, men Rasmus var iskall, gjorde två mål och fick honom utvisad. Det var hans svar. Han var kortast och minst av de 22 spelarna, men ändå bäst på plan.

Dennis Randewall berättar att bröderna Elm fortfarande är en del av Johansfors IF. De sponsrar matchstället, som Rasmus har designat. Efternamnet lyser i rött på den vita tröjan.

– De har alltid månat om sin moderförening. När klubben fyllde 80 år var alla tre på jubileumsfesten och en dag kom Viktor med två stora trunkar med skor. Det vore för jävla roligt att få se någon av ”Elmarna” i det blåvita stället igen.

Dennis missade årets säsongsinledning på grund av en korsbandsskada. Motvilligt har han sett sina lagkamrater spela under den nya tränaren, som har ett förflutet som seniorlagstränare i Emmaboda IS, Lindås BK, Gullaboås IF och Emmabodas damlag.

Johnny Elm, som han heter, tränar Johansfors A-lag för första gången. Konkurrenterna i division 6 Emmaboda får se upp.

– Vi ska bli som bröderna Elm allihop. Det vore väl själva fan, nu när pappan är tränare, säger Dennis Randewall.

Från vaggan – till stadion.

Sportbladets Stefan Holm har åkt land och rike runt för att träffa de som fostrade och präglade våra EM-hjältar.

I en serie i sex delar reser vi HEM TILL BYN.

FAKTA/RASMUS ELM

Namn: Rasmus Christoffer Elm.

Född: 17 mars 1988.

Längd: 185 cm.

Vikt: 80 kg.

Meriter: SM-guld med Kalmar FF 2008, brons i U21- EM 2009.

Rasmus fotbollsvärld:

 Johansfors IF (–2002)

 Emmaboda IS (03–04)

 Kalmar FF (05–09)

 AZ Alkmaar (09–)

Landslagsdebut: 24 januari 2009, USA-Sverige 3–2.

Landskamper/mål: 23/1

Tidigare mästerskap: Nej.

helskärm

FLICKVÄNNEN SANNA

Rasmus Elm träffade sin blivande livskamrat, 26-åriga Sanna Karlsson, när han började studera i Emmaboda. De ingick i skolidrottsföreningens styrelse på högstadiet och blev ett par på gymnasiet. Sanna, som är sjukgymnast, öste in mål för Emmaboda IS men tvingades ge upp fotbollen på grund av knäproblem. Paret, som bor i en lägenhet med utsikt över den största av Alkmaars kanaler, fick nyligen sitt första barn, en dotter som ska heta Agnes.

helskärm

FAKTA/ BROAKULLA

Rasmus växte upp i Broakulla i Emmaboda kommun. Samhället är, vid sidan av bröderna Elm, mest känt för Johansfors glasbruk. Från Emmaboda kommun, som har 9 039 invånare, kommer även Vilhelm Moberg, som föddes i Moshulta-måla, och fotbollsbröderna Eric ”Mulle” och Oscar ”Masse” Holmqvist, som båda nådde landslaget under 1940-talet. Även deras brorson, Lennart ”Lill-Mulle” Holmqvist, har representerat Sverige. Jan-Olof ”Jos” Svensson, back i Brynäs och Tre Kronor, har också spelat fotboll för Emmaboda IS. Härifrån kommer också fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson, under många år kommunstyrelsens ordförande, och badmintonspelaren Henri Hurskainen.