Frändén: Barça är som tönten som får alla rätt på proven

Johanna Frändén

Har en högljudd antimobb emot sig i CL-semifinalen

Det drar ihop sig till årets hatmatch i Champions League.

I morgon möts två europeiska giganter med det gemensamt att de har en högljudd antimobb emot sig.

Chelsea i England.

Barcelona – i Sverige.

Det har gått tre år sedan Andrés Iniestas sena 1–1 på Stamford Bridge, målet som skickade Barcelona till final i Champions League 2009 efter ett par omdiskuterade domslut i matchens slutskede.

Sedan dess har katalanernas och londonlagets vägar inte mötts, men morgondagens semifinalrepris är en riktig hatmatch ändå.

Inte för att Chelsea vill hämnas, eller för att Barcelona har något att bevisa.

Det här är inte två lag som hatar varandra, men det är två lag som har en mängd belackare på annat håll och av helt skilda skäl.

Chelsea är de engelska icke-chelsea-supportrarnas största fiende. Det finns ingen klubb på de brittiska öarna som väcker lika mycket avsky hos gemene man. Roman Abramovichs pompösa miljardinvesteringar i internationella superstjärnor och ständiga tränarbyten är ett av skälen. Lagkaptenen John Terrys återkommande historier om affärer med svarta pengar och rasistiska uttalanden har inte ändrat på saken.

Barcelona är svenskarnas nya hatobjekt. Framför allt de unga arga männens. När Sportbladet.se i veckan frågade läsarna vilket lag de helst vill se vinna Champions League kommer Barcelona sist av de fyra semifinallagen.

På frågan ”vilket lag hoppas du INTE vinner Champions League?” får Barça hela 62 procent av rösterna, rejält före tvåan Real Madrid som samlar ihop 21 procent av antipatierna.

Skälen tycks vara desamma som Chelseas, fast precis tvärtom.

”Är en plastig klubb”

Barcelonas uttalade ideologi att bygga startelvan på hemmafostrade spelare gör laget, om man ska lyssna på kommentatorsfält och supporterforum, till ”en sekt”. Det faktum att privata snedsteg och bråk mellan lagkamrater lyser med sin frånvaro får Barcelonas spelare att framstå som ”präktiga”.

De rullar boll så mycket att det blir tröttsamt, tycker någon.

De verkar inte ha roligt (!), säger någon annan. En plastig klubb, utan riktiga supportrar, menar en tredje.

Jävla filmare, ropar en fjärde och femte.

Jag frågar mina kollegor från andra länder om synen på de regerande Champions League-mästarna.

– Bara beundran, nästan avgudan. Alla vill vara Barcelona. Till och med Manchester Uniteds fans ser upp till dem efter finalen förra året, för att de var så överlägsna. Vissa tycker kanske att Barças spelare faller lätt, men sån är synen på alla lag från Spanien och Italien, säger engelsmannen.

Mina italienska, franska och tyska kolleger nickar instämmande. Det katalanerna visat upp de senaste åren har fått deras hemmapublik att kapitulera totalt. Barcelona är kort och gott ett lag som står för precis de värden som fotbollscynikerna aldrig trodde skulle dominera på den internationella scenen igen:

Man är ett med sin historia och med sitt folk, man symboliserar något mer än bara fotboll, man hittar sina blivande världsstjärnor i närområdet och man vinner varenda match man spelar, om inte något oförutsett händer. Man gör det med hjälp av en fotboll som saknar motstycke i teknik och offensiva kvalitéer.

De hoppas att Barcelona får stryk

Majoriteten av de tonåriga svenskarna som skriver kommentarer till artiklar om Leo Messi kunde inte bry sig mindre. De betraktar Barcelona ungefär som den där välartade eleven som får alla rätt på proven, eftersom han gjort läxorna och inte för att han har fusklapp med sig till skrivningen. Den där tönten som man vet läraren kommer att överösa med beröm, men som i alla fall ska få en omgång på skolgården när lektionen är över.

Om Chelsea stör sig på Barça tillräckligt för att rubba dem i morgon återstår att se. I Sverige sitter i alla fall en betydande grupp och hoppas att de präktiga katalanerna ska få stryk.