Godhjärtat eller girighet

Därför engagerar sig Barcelona i fattiga Uzbekistan

BARCELONA. Å ena sidan – PR för Unicef, samhällsansvar och Leo Messi.

Å andra sidan – PR för ett land där oliktänkande torteras och envåldshärskare styr.

Jag är i Barcelona för att se världens vackraste lag möta Chelsea. Med mig bär jag en fråga:

Är FC Barcelona på väg att gå vilse i Uzbekistan?

Om ett par timmar kommer journalister från hela världen att kliva in i Palau Blaugrana, hallen alldeles bredvid Camp Nou.

Jag vet hur det ser ut. Det första som möter oss är en helväggsbild som föreställer ett ensamt, afrikanskt barn med stora, ledsna ögon.

Vid bilden står en slogan: ”El partido más dificil del Barça”, ”Barças svåraste match”.

Kampanjen är ett led i Barças arbete med att vara – och framstå som – toppfotbollens största världsförbättrare.

Sedan ska vi se Leo Messi och hans lag spela världens bästa fotboll, och när vi gör det kommer ingen att tänka en tanke på Uzbekistan.

Så låt oss göra det nu i stället.

Vi backar ett år.

Den 17 juli 2008 vaknade fotbollsvärlden och undrade vad som höll på att hända.

Samuel Eto’o, Barcelonas skyttekung, lämnade planet som tagit honom till Tasjkent. Han möttes av blommor, banderoller och en blåsorkester, men framför allt av ett erbjudande om ett korttidskontrakt med en klubb som inte fanns tre år tidigare.

Kontraktet var värt drygt en kvarts miljard, och i takt med att hakor tappades började världen samla upp sina frågor.

Vad gjorde Eto’o i Uzbekistan? Skulle han säga ja? Var kom pengarna ifrån?

Och vad i hela världen var Bunjodkor för klubb?

Eto’o berömde den lyxiga Mercedes som hämtade honom, tackade nej till förslaget och flög hem till Barcelona.

När han landade väntade en gåva på honom:

En exakt likadan Mercedes som den som kört honom i Tasjkent.

Fotbollsklubben FC Kuruvitj bildades den 6 juli 2005. Kuruvitj betyder ”Byggmästaren” och det skulle verkligen byggas.

Med en överlägsen ekonomi gick de upp i högstaligan. 2007 snuddade de vid titeln. I fjol vann de dubbeln.

Pengar fanns i drivor, de var bäst i Uzbekistan – nästa steg var att bli bäst i Asien och synas i hela världen.

Eto’o-kuppen var steg ett.

Steg två kom under ett par veckor i augusti, med hjälp av en av världens mest respekterade och humanistiska föreningar.

– Vi har en överenskommelse om samarbete, meddelade Barcelonas president Joan Laporta.

Det märktes.

Den uzbekiska klubbens nya dräkter och klubbmärke var nära nog kopior av Barças. Katalanerna förband sig att hjälpa till med utbildning, mot löften om att kunna knyta upp framtida uzbekiska talanger.

FC Kuruvitj hade vuxit – så mycket att namnet inte räckte till. Den 4 augusti bytte klubben färg från rött till blått, och namn till FC Bunjodkor.

”Byggmästarna” hade blivit ”Skaparen”.

– Klubben startades för att underhålla byggarbetare, nu representerar den landet i internationellt spel, förklarade vicepresidenten Tavakkal

Ismailov och fortsatte:

– Antalet sponsorer har ökat. De var fyra, nu är de tolv. Alla dessa företag är i den skapande sektorn av landets ekonomi

Ett par dagar senare hade Ismailov nya saker att berätta.

Han hade äntligen håvat in sin storfångst, och i andra änden av linan fanns en världsmästare.

Rivaldo hade i och för sig fyllt 36, men han var precis det namn Ismailov ville ha.

– Om ni tittar noga ser ni att det enda pris som saknas i Rivaldos samling är Asiatiska Champions League. Gud kommer att ge oss det i år, sa han.

Rivaldo fick nummer sex, gick ut på planen, jonglerade lite inför applåderande journalister.

Någon frågade om han funderat över var

hans barn skulle gå i skolan i Tasjkent.

– Jag är en fotbollsspelare, sa Rivaldo. Mitt mål är att underhålla publiken. Barnens utbildning är min frus område.

Rivaldo var på plats. Eto’o hade varit där. Laporta kom på nytt besök, med Puyol, Iniesta och Cesc Fàbregas i släptåg. Den brasilianske legenden Zico tackade ja till tränarjobbet, när han försvann ryktades det om att Felipe Scolari skulle ta över.

Allt skedde i rasande fart.

När den chilenske anfallaren José Luis Villanueva skrev på förstod han direkt att det inte var en vanlig klubb han kommit till.

– Jag bad om en lägenhet, men de insisterade på ett hus. Huset är enormt, det finns rum som jag fortfarande inte varit inne i, skrattade han.

Ytterligare två faktauppgifter breddade bilden av FC Bunjodkor.

Den första: Att de bestämt sig för att bygga ett nytt stadion i Tasjkent för 1,2 miljarder kronor. Laporta lade första stenen och har lovat att Barça ska komma dit och spela invigningsmatch i augusti 2009.

Den förra arenan, som tar in 15000, byggdes i fjol.

Den andra faktauppgiften: Snittlönen i Uzbekistan steg under 2008 till närmare 2400 kronor. Per år.

Då bromsar vi. Backar. Letar efter ledtrådar.

Vad gör Barcelona här? Och varifrån kommer alla pengar?

En ledtråd visade sig i en glittrig sal i Tasjkent den 12 oktober i fjol.

Laporta var där igen, som hedersgäst vid en exklusiv modeshow. Även gamle Real Madrid-målvakten/smörsångaren Julio Iglesias fanns på plats medan haute couture-plaggen gled fram över catwalken.

Men ledtråden fanns i den vackra, kvinnliga popstjärna som slöt upp vid Iglesias sida för att sjunga duett till ”Bésame Mucho”.

Gulnara Karimova hade inte bara arrangerat modeshowen.

Hon var dessutom dess största stjärna.

Karimova – eller Googoosha som hon heter när hon sjunger in popskivor – är 36 år och dotter till den ende president Uzbekistan någonsin haft: Islam Karimov.

När Karimov omvaldes 1995 fick han 99,62 procent av rösterna. Enligt människorättsorganisationer driver han ett land som massfängslar oliktänkande, som utför vidriga former av tortyr och som inte är i närheten av att vara en modern demokrati.

Enligt analytiker hoppas Karimov att hans dotter ska ta över makten efter honom.

Så vem är hon? Enklast är att rada upp epiteten:

Harvard-student, FN-ambassadör i Geneve, taekwondo-expert, popstjärna, modell, poet, designer, förhandlare, företagare, misstänkt traficking-ledare, jetset-kvinna, mångmiljardär och döpt till ”Uzbekistans prinsessa”.

Dessutom är hon en av krafterna bakom att Rivaldo spelar fotboll i Tasjkent.

Gulnara var drivande när Uzbekistan sålde ut statens gas- och oljekontrakt till ryska Gazprom. Enligt bokuppgifter tog hon emot 700 miljoner som muta av Alisjer Usmanov, som då representerade Gazprom och som nu är Arsenals störste ägare.

Gulnara Karimova styr Zeromax, ett Schweiz-baserat företagsimperium. Zeromax innehåller mer än 40 olika företag, främst inom olja-, gas- och energisektorn, och är Bunjodkors klart största finansiär.

För ett par år sedan skilde sig Gulnara från sin amerikanske make Mansur Maqsudi, mannen som startade massexporten av Coca-Cola till Uzbekistan och vidare in i hela det gamla Sovjet. När de skilde sig kidnappade Karimova deras två barn, och efterlystes av Interpol.

Nu lever hon i Schweiz, för en månad sedan lanserades hennes nya smyckeskollektion, i samarbete med schweiziska lyxhuset Chopard. Analytiker ser det som ett tecken på att hon börjat intressera sig mer för det vackra livet än för politik.

Pengarna i Bunjodkor kommer alltså från en regering som vräker pengar över fotbollen medan folket går på knäna.

Men vad gör Barcelona där?

Vilken är länken mellan en humanistisk, kosmopolitisk fotbollsklubb och en repressiv regim?

När Barça slöt sitt historiska avtal med Unicef 2006 var Joan Laporta nöjd.

– I FC Barcelona är vi medvetna om fotbollens globala dimension, sa han.

På gott och ont, kanske.

Uzbekistan får PR av Barcelona, Barcelona får pengar av Uzbekistan. Den 8 januari i år spelade Bunjodkor träningsmatch mot Barça, 1–1 på La Masia.

Nyligen fick den spanska radiokanalen RAC-1 en intervju med Laporta. De frågade om hans uzbekiska kontakter.

– De är lagliga, legitima och helt utan moraliska eller etiska konflikter, svarade han.

Kontakterna handlar inte enbart om hans uppdrag som Barça-president.

Laporta har också, i sin roll som advokat, hjälpt till som rådgivare när skuldtyngda Binipuntiró ville sälja Real Mallorca till utländska intressenter.

Först i kön?

Zeromax, med 60 miljoner euro i händerna.

Miradil Djalalov är inte bara Gurlana Karimovas högra hand i Zeromax. Han är dessutom storkund i Laportas advokatfirma Laporta & Arbós.

– En intressant kund för min firma, och en kund som gav fem miljoner euro till Barcelona. Alla medlemmar i Barça vore stolta om de kunde ge fem miljoner, förklarade Laporta.

För tre veckor sen satt jag på Camp Nou och såg Barcelona göra 4–0 på Bayern München i Champions Leagues kvartsfinal.

Samma dag räddade Bunjodkor 2–2 mot iranska Sepahan i asiatiska Champions League.

Det går bra för vänklubbarna.

Men pressen har ökat på Barça och Laporta, tidningarna har börjat skriva och frågorna hörs allt högre.

Den engelske aktivisten Craig Murray är en av den uzbekiska regimens allra hårdaste kritiker. När han får en fråga om Barcelonas samarbete med Bunjodkor håller han inte tillbaka.

– Jag är bestört. Det vore som att ge sig i slag med Adolf Hitler för att marknadsföra ett Berlin-lag på 30-talet. Till och med i den penningblinda fotbollsvärden är det slående att någon är så blind för moral.

Ett galet utbrott från en engagerad aktivist?

Det är möjligt.

Men Craig Murray har inte alltid stått utanför och skrikit. Så sent som 2004 var han rentav den brittiska regeringens ambassadör.

I Uzbekistan.