Bank: Real fick lillfingret – tog finalbiljetten
MÜNCHEN. Kanske var taktiken fel, kanske hamnade Cristiano Ronaldo fel, kanske gjorde de fel i försvarsspelet lite för ofta.
FC Bayern–Real Madrid 1–2.
Mästare vet hur man gör tillräckligt mycket rätt även kvällar som den här.
En annan dag, på alla sätt en annan semifinal.
Det här var inte längre regn och rock ’n’ roll över Mersey och tillbaka igen, det var inte två klubbar som var uppfyllda av känslan att äntligen vara i centrum igen efter en paus (Liverpool) eller en evighet (Roma).
I München stod sparrisförsäljarna och njöt i värmen, det bälgades Helles, Weizen och Pils på soldränkta uteserveringar. På Karlsplatz förberedde antiislamistiska extremhöger-hattarna Pegida en demonstration, men annars var allt bara väldigt vårligt vanligt.
Heynckes såg till att harmoni fanns igen
FC Bayern mot Real Madrid? Europafotbollens allra mest frekventa fotbollsmöte.
En semifinal? Visst, men det är ju så här dags som spelåret egentligen startar för de här klubbarna, det är nu det avgörs om det blir en bra eller dålig säsong.
Pendeln till Fröttmaning, pulsen före avspark. Hela världen – inklusive Gareth Bale och Karim Benzema – satt bänkade för att titta på.
Jupp Heynckes också.
Bayern-tränaren som i skuggan av alla genier och trender och stjärnor och revolutionära ideologier kanske är den effektivaste ledare Europa sett på 2000-talet.
Han kommer in och vågorna lägger sig. Leden sluter sig. James hittar hem i en fri roll som enganche-quarterback-dynamo-allt på en gång. Thomas Müller blir Thomas Müller igen.
Allt bara funkar. Och det funkade till en början här också.
Det dröjde bara 20 sekunder innan en ganska motiverad (på samma sätt som Mohamed Salah var ”ganska bra” i tisdags) James hade tokpressat fram matchens första målchans.
Tappade Robben-hotet
FC Bayern satte tänderna i Madrid, men när de tuggat klart hade de inte fått mer än en problematisk Robben-skada för besväret. Heynckes behöll sitt 4-1-4-1, men tappade dels Müller centralt, dels Robben-hotet på kanten.
Benflisor rök, det smällde överallt, men jag satt mest och räknade på allt som inte fungerade.
Bayern hade svårt att få igång Joshua Kimmich när Robben saknades. Madrid lyckades inte aktivera Marcelo-Isco-spelet på sin vänsterkant, och princip/form-petningarna av Bale och Benzema (och valet av 4-5-1) betydde att Cristiano Ronaldo fick noll avlastning som avslutare eller fokuspunkt för mittbackarna, och helt enkelt försvann.
Det blev en konstig match, med märkliga mål.
En kontring, först, efter att Marcelo varit Marcelo och tagit semester från att försvara sin kant. Kimmich löpte loss, fick bollen av James, tittade upp två gånger för att slå ett inlägg – innan han satte bollen stenhårt vid första stolpen: jag har ingen aning om det var världens bästa tittfint eller världens bästa snedträff. 1–0, hur som helst.
Bayern fick lite syre av det där, Ribéry plågade Carvajal, de tryckte på för 2–0. Då damp en boll ner på deras straffområdeslinje, och där stod den fascinerande, fritt flygande Marcelo och skickade in ett snabbt skott nere vid stolpen. Det är ju sånt han gör i den här sortens matcher.
Det där målet kom från ingenstans, och inte från ingenstans.
De senaste fem åren har Bayern München fått vänja sig vid att något alltid går fel.
I fjol var det domaren de skällde på nere i Madrid, tidigare har det varit Pep Guardiola som gjort amatörmisstag, eller skador som ställt till det.
Men nu är ju Heynckes tillbaka, och det börjar se ut som det ska.
Skadorna kan krossa ny finaldröm
Kolla de övriga semifinallagen: Real Madrid har gjort totalfiasko i både cup och liga, Roma och Liverpool har åkt ut tidigt i cuperna och är inte nära i ligorna.
FC Bayern avgjorde ligan för en evighet sedan, i veckan lekte de sig till cupfinal, allt som återstår är pokalen med de stora öronen.
Och så började saker gå fel igen.
Den här gången kan de faktiskt skylla på skadorna, de de hade sedan tidigare och de på Robben (framför allt) och Jérôme Boateng som förändrade förutsättningarna totalt här.
Rafinha gav bort bollen på egen planhalva, och Marco Asensio skickade in 2–1 för Madrid. Ett märkligt mål till, men det är förstås ingen slump att Real Madrid gör slumpmål.
Zinedine Zidane isolerade Ronaldo, FC Bayern hade en handfull riktigt bra chanser, Real Madrid knappt någon enda. De fick aldrig riktigt igång något spel genom Modric och Kroos – men det spelar liksom ingen roll att det här var en match som såg ut som 3–1 eller så.
Mästarna fick ett halvt lillfinger. De åker härifrån med en hand på en ny finalbiljett.
Allianz Arena tystnade efterhand. Det är svårt att tro på det här efter 1–2 på hemmaplan, svårt att tro på ytterligare en säsong som visar hur överlägsna de är i Tyskland och hur lite de får för det i Europa.
Nu ska Niko Kovac hit, med sina idéer och sitt unga cv, och börja om processen med att bygga ett nytt FC Bayern.
Han tar över en mönsterklubb som är bäst i världens bästa fotbollsland, en klubb som hittat harmonin igen.
Men han lär inte ta över en klubb som är europamästare. Det gick fel den här gången också.