Alla hatar Raymond

Nedräkning fram till VM: I dag – grupp A

Hans far slogs mot Franco och flydde till Frankrike.

Själv slåss han mot fransmännen och är på väg därifrån.

Det finns många oälskade män i VM.

Det finns bara en Raymond Domenech.

Hemmapubliken är förtjust. Nice leder mot Lyon, och bortalaget har en debutant till högerback som inte stoppar ett enda anfall.

Gång på gång leker sig hemmaspelarna förbi, för varje gång blir debutanten mer desperat.

Till slut får han nog.

Helmut Metzler, Nices österrikare, tar sig förbi en gång till, men ett ögonblick senare ligger han och vrider sig i plågor. Smalbenet är av på mitten. Han kommer inte att spela en sekund till den här säsongen.

Det är den 12 augusti 1970, Myten Raymond Domenech har just fötts.

Kallas för slaktare

Tacklingen gör att Frankrike lär sig namnet på en artonårig back från Lyon. Tidningarna skriver, han kallas för ”slaktare”.

Mer än tjugo år senare avslöjas bluffen. Visst, Metzler bröt benet. Visst, Domenech var där.

Men det var inte han som tacklade.

Det var den tio år äldre backkollegan Jean Baeza. Domenech tog bara på sig skulden.

– Journalisterna blandade ihop oss, jag gjorde inget för att korrigera dem. Det var min debut, jag tänkte att det var viktigt att folk pratade om mig, på gott eller ont.

Under hela sin karriär gick Domenech runt med ett slaktarrykte som grundats på en lögn. När Bruno Godard släppte en biografi i januari i år inledde han med att berätta om Domenechs karriärslögn. Godard döpte biografin, ett 240-sidigt karaktärsmord, till ”Domenech – de hemliga historierna bakom ett bedrägeri”.

Det intressantaste? Att historien ansågs relevant nog för att efter 40 år dras fram som bärande bevis för att förbundskaptenen är en lögnhals.

Stora fallet 2008

Godards bok gav inte en ny bild av förbundskaptenen. Han förstärkte den som Frankrike redan hade.

Det stora fallet inleddes efter EM 2008. Ni vet, när Domenech kom ut till tv-kamerorna efter att Frankrike åkt ur – och använde tillfället till att fria till sin flickvän, sport-tv-ankaret Estelle Denis. Denis sa nej, men sedan dess har det inte gått en dag utan förbundskaptenskritik från alla håll.

– Det finns ett Raymond-problem. Ett problem med honom som personlighet, inte som tränare, menade Uefa-basen Michel Platini.

– Jag undrar om taktiken, sättet han styr spelarna på. Och hans sätt att kommunicera… ska jag inte ens prata om. Jag ser honom som en svag kommunikatör och en svag psykolog, dundrade världsmästarbacken Bixente Lizarazu.

– Han har ingen tydlig startelva, ingen spelidé, inget tydligt system och, värst av allt, han har inte hittat ett försvar som håller, skrev ansedda France Football.

Regissören Stéphane Tournu-Romain är en av Domenechs vänner, han har använt honom som skådespelare i ett flertal pjäser. Han förstår inte antipatierna.

– Jag är chockad av att han väcker en sån störtflod av hat, säger han. Men han står stadigt. Stolt trots alla överdrifter. Jag är inte överraskad över att han står emot, även om han ibland, ensam i badrummet, måste känna sig upprörd och säga sig själv att ”det är inte enkelt”

Lärde sig leda

Så hur klarar man av det här? Hur står man stadigt i den sortens storm?

För att förklara det måste vi se vad som fostrade fenomenet Domenech.

Han föddes i Lyon 1952. Hans katalanske far, Raimundo, hade stridit mot Franco, tjänstgjort i Främlingslegionen och flytt, illegalt, till Frankrike efter andra världs­kriget. I Lyon träffade han Germaine, kvinnan som blev mor till Raymond och hans två bröder.

Familjen bodde i nybyggda arbetarbostäder i efterkrigstidens Lyon. Raymond härdades på fotbollsplanen och skrevs tidigt in i Olympique Lyon.

Redan som femtonåring – när Germaine lämnade familjen för en ny man – fick han ta ett stort ansvar hemma, särskilt som pappans franska var begränsad.

Han axlade ansvaret, han lärde sig leda en grupp. Han slet sig till en fin spelar­karriär, med två ligatitlar och åtta landskamper. Under de sista åren utvecklade han ett nära samarbete med Aimé Jacquet (världsmästartränaren 1998), som öppnade vägar in i förbundet.

Domenech tränade Mulhouse, han förde upp Lyon i Ligue 1, tack vare Jacquet fick han ta över U21-landslaget. Överallt stack han ut med sina nedärvda krav på disciplin, sitt intresse för astrologi, sin passion för teater.

– Skådespelaren är en spelare, regissören är en tränare, förklarade han i en intervju.

Under de åren formades hans ledarskap: En sträng auktoritet som spelade teater på fritiden, och som tyckte om att synas.

Den 11 juli 2004 tog han nästa stora steg. En och samma kväll blev han fransk förbundskapten och far till en liten dotter.

Han gav flickan namnet Victoire. ”Seger”.

En skalle från guld

Domenech var en Zidane-skalle ifrån VM-guld 2006, men sedan dess har hans lag präglats av splittringar och misslyckanden.

I mars i fjol presenterade France Football en stor opinionsundersökning. En av tre trodde att landslaget skulle missa VM. Nästan hälften höll Domenech ansvarig, bara en av åtta tyckte att han ändrat sin ledar­stil sedan EM-fiaskot.

Den 18 november blir Frankrike ändå VM-klart, tack vare en amoralisk hands av Thierry Henry.

Samma vecka avslöjas Domenechs VM-bonus: 862 000 euro, dubbelt så mycket som många spelare.

Domenech går omedelbart till mot­attack.

– Siffrorna är sanslösa, säger han. Jag försäkrar att det är långt ifrån sanningen. Det är en ren lögn.

För att ingen ska tvivla slår han fast i direktsänd tv i TF1:

– För att vara tydlig så är min bonus mindre än hälften av det där.

Problemet är inte att ingen tror honom.

Problemet är att France Football får fatt på dokument, direkt från fotbollsförbundets innersta kärna. De visar i och för sig att siffrorna inte stämmer, men framför allt visar de att Domenechs löften inte gör det heller.

Nej, han har inte fått 862 000 euro i bonus.

Men han har fått 826 000 euro.

På förstasidan publicerar tidningen ett montage av Frankrikes förbundskapten. Det enda som ser lite udda ut är hans näsa.

Den är en halvmeter lång.

Sista hemmamatchen

Den 26 maj 2010 går Domenech för sista gången ut till en hemmalandskamp. ­Laurent Blanc ska ta över efter VM, Frankrike möter Costa Rica före avresan till Afrika.

Läktarna i Lens är en imponerande syn, en koreografi i rött-blått-vitt täcker folkhavet, 4?000 ballonger stiger mot himlen, och när speakern ropar upp spelar­namnen hälsas de med jubel. Till slut är bara ett namn kvar.

– Förbundskapten… Raymo…

Då ersätts jublet av våldsamma burop.

Domenech är van, det har varit så på alla franska arenor de senaste åren. Han är mer ovan vid reaktionerna efteråt. Lassana Diarras frånvaro har tvingat honom att byta spelsystem, och 4-3-3 funkar direkt. Frankrike vinner (2–1), Gourcuff och Ribéry är bättre än på evigheter. Tv-experten Christoph Dugarry är överraskad:

– På fyra år har han inte lyssnat på någon annan och vägrat ändra synsätt. Jag hade svårt att föreställa mig att han skulle vakna upp en dag och säga till sig själv att ”vi måste köra 4-3-3”. Men oavsett varför: Tack, monsieur Domenech för att du har ändrat dig.

Opinionen har inte vänt, men de senaste veckorna har Domenech fått beröm för sin trupputtagning och sitt nya spelsystem.

Från lägret i Alperna vittnade alla om att stämningen i laget är bättre än på länge.

– Den här truppen vill åstadkomma något stort, och sedan en vecka har de visat att de är säkra, att de vill gå långt. Nu kör vi! hälsade Domenech själv i en video­krönika.

Spelarna är glada, systemet funkar och lottningen ser enkel ut.

För att undersöka den sista aspekt som förbundskaptenen själv brukar bry sig om lät Le ­Parisien en astrolog ställa Domenechs horoskop för VM. Vad hon sa? Ungefär samma sak som resten av det franska folket.

– Vi kommer se ansträngda sociala relationer inom hans yrkesliv. Framför allt en tendens mot pessimism och avsaknad av framgång som omfattar hans arbete och alla som innefattas av det.