Wegerup: Är det redan över? Blev det inte mer än så här?
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-25
Fullmåne över Stockholm.
Fullsatta läktare på Råsunda.
Fullt av förväntan och känslor.
Men inget fullblodsderby.
Bara ännu en match som ingen förmådde vinna.
Med tre månader kvar till julafton blev man i går ordentligt påmind om känslan som just julen, och andra stora stunder, ofta bär med sig. Så mycket längtan och förväntan och efteråt känslan: är det redan över? Blev det inte mer än så här?
Inte minst den sistnämnda frågan dröjer kvar efter det som skulle bli tidernas Stockholmsderby, ett av de största någonsin. Slaget om staden och SM-guldet.
När läktarna hade tömts, när bara konfettirester påminde om tifofesten, när avslagna supportrar åkte hemåt på tunnelbanans blå linje, med slokande halsdukar, då fanns frågan där: blev det inte mer än så här?
Hederlig matchvändning
För all del, det var ingen dålig match, inte alls. Där fanns spänning och känslor och gula kort så att det räckte och blev över. Lägg därtill en hederlig gammal matchvändning, 34 116 åskådare och en superb läktarinraming från båda håll. Där kan man verkligen tala om julafton.
Det var blott två saker, men två avgörande sådana, som saknades på Råsundas våta plan. Den första var ett lag som vågade och kunde vinna.
Inga härförare
Det andra som saknades var det som AIK:s supportrar efterlyste på sin upplysta banderoll med orden ”Time for heroes”.
Kung Mjällby satt dock på läktaren i skinnjacka och kunde hörsamma fansen lika lite som Mats Rubarth kunde när han byttes in. Gamla hjältar vinner inga derbyn.
Inte heller i Djurgården fanns en storslagen härförare – men många kämpar. Mattias Jonson slet som alltid ont och offrade hjärta, själ och smalben i varje duell. I mina ögon är och förblir lagkapten Johannesson också ovärderlig, även de gånger han inte är sitt lyckosammaste jag. I går var dock Pa Dembo Touray främste kapten när AIK ett tag fick leka lite som man ville och med ett mål kunde ha sänkt den blårandiga skutan.
Och så förstås, eftersom verkligheten alltid överträffar dikten, fick den ifrågasatte Quirino göra målet. Kallt och fint, om än givet honom och Djurgården till skänks.
”En omställning som vi onekligen kommer att lära oss en del av”, som en samlad men sammanbiten Rikard Norling uttryckte det.
Jag förstår Norling
Gränsen mellan galning och geni är ofta hårfin och jag kan lätt se Norling framför sin dator i analyser av den kostbara försvarsmissen, natten igenom i fullmånens sken... Men jag förstår honom, det är alltid plågsamt att se ett spelövertag vändas till 0–1 och sen till sist tvingas vara nöjd med att man åtminstone hann kvittera och få med sig en poäng. I natt sjunger Solna frälsaren Lucas Valdemarins namn. Sången om att vara bäst i stan, den får Djurgården fortsätta att sjunga. Ett tag till i alla fall.
Siggi Jónsson var, när jag mötte honom utanför omklädningsrummen, en betydligt belåtnare man än Norling. Inte nöjd, men nöjdare.
”Vi har tagit fyra poäng av sex mot AIK”, påpekade Jónsson rappt.
När jag bad honom sia om utgången av allsvenskan bara log han. Särskilt som han nyss fått besked om julklappen från Hammarby och Borås Arena. Inte heller Elfsborg verkar i år förmöget att vinna och rycka. Även om Gais i Göteborgsderbyt i kväll inte skulle lyckas plocka poäng från IFK är ovissheten total, spänningen olidlig.
”Man får ju gråa hår”, sa Djurgårdens klubbdirektör Bosse Andersson.
Siggi, han nöjde sig med att säga:
”Jag sover gott om natten, det är trots allt bara fotboll”.
Bara fotboll och bara 1–1, denna kväll som vi väntat så länge på och förväntat oss så mycket av. Men likväl 90 minuter av spänning och passion. Kanske är det inte så bara.