Maktskiftet i Milano

Niva: De mäktiga har fallit

MILANO

Var ligger tofflorna? På hatthyllan.

Och mössan? På golvet.

Välkommen till en värld där allt har bytt plats.

Inter är italienska mästare och ångar fram mot en ny titel.

Milan förlorar och suckar över att etablissemanget är emot dem.

helskärm

Drygt sju månader har gått sedan förra gången jag var i Milano.

Det var en tät, rökig, förförisk Champions League-kväll i april. Jag satt på San Siro, och såg Milan slå ut Lyon och gå till semifinal tack vare ett Pippo Inzaghi-mål i 89:e minuten.

På en tv-monitor bredvid mig kapitulerade samtidigt ett apatiskt Inter i Villarreal.

Där och då kändes det som att den eviga kampen om Milano nått sitt definitiva avgörande.

Identiteterna var huggna i betong och myterna skulle för alltid vara sanning.

Milan skulle i all framtid vara vinnarna; premiärminister Berlusconis eget mäktiga manskap med ordet "seger" tatuerat i sitt DNA.

Inter skulle i samma evighet vara förlorarna; den färgstarka klubben som lovade så mycket bara för att kollapsa på de mest osannolikt frustrerande sätt.

När de blåsvarta spelarna landade i Milano dagen efter möttes de av en banderoll på flygplatsen: "Ni vinner bara när det inte räknas".

Mer behövde inte sägas. Det var orden som skulle stå inristade på Inters gravsten.

Jag lämnade Milano, och hade jag låtsas vara filosof hade jag förmodligen författat några tankar om tingens konstanta ordning.

Allt var på plats, och där trodde jag att det skulle förbli.

Fyra dagar senare förlorade Silvio Berlusconi valet. Efter ytterligare några veckar briserade den enorma Calciopoli-skandalen.

lll

I går var jag tillbaka i ett Milano som vänts både upp-och-ner, fram-och-bak och i ytterligare några riktningar som jag inte kan definiera.

Inter gick in i den trettonde ligaomgången med en mästarsköld på bröstet. De gjorde det i serieledning - och med fullständigt osannolika 22 poängs försprång ner till ett visst rödsvart lag från andra sidan stan.

Berlusconi anklagad

Milan? De hade löjliga sju poäng på de nio senaste seriematcherna, och kom dessutom direkt från en Champions League-förlust i Aten.

Silvio Berlusconi? Han står inför rätta, än en gång anklagad för diverse olika bedrägerier.

Som de mäktiga har fallit, som känslan av oövervinnerlighet har försvunnit - och som förlorarens retorik krupit in i stället.

Hårt pressade tränaren Carlo Ancelotti har lagt alldeles för lite energi på att diskutera sitt lags åldersstruktur, men alldeles för mycket på att anklaga domarkåren:

- Jag vill inte prata om konspirationer, men alla kan se vad som pågått under de senaste veckorna. Alla felaktiga domslut är inga tillfälligheter.

Självaste Silvio Berlusconi själv har varit inne på samma linje, och det var svårt att låta bli att skratta åt ödets övertydliga ironi:

- Jag kan säga så här till alla Interisti: Det är enkelt att vinna när det finns folk i regeringen som håller tillbaka era rivaler.

Milan vann visserligen med 1-0 över Messina i går kväll, men trots det var till och med journalisterna från klubbens egen tv-kanal uppgivna på pressläktaren efteråt.

Det var ett icke-resultat mot ett icke-lag i en icke-match.

Vi är inte inne i december ännu, men Milans ligasäsong är sedan länge över.

De vinner bara när det inte räknas.

lll

Medan det nya Milan pratar som det gamla Inter så låter det nya Inter" ja, ni fattar.

I dag spelar de seriefinal mot Palermo, och i går eftermiddag höll Roberto Mancini presskonferens ute på den vackra träningsanläggningen Appiano Gentile.

Siffor säger inte allt

Borta var frågorna om de galna, vackra, smärtsamma 4-3-förlusterna - i stället handlade det mesta om de trista, tråkiga, effektiva 1-0-vinsterna.

Mancini försvarade sig:

- Bara för att man vinner med 1-0 innebär inte det att fotbollen inte är underhållande. Det finns lag som vunnit de flesta matcher med 1-0, men ändå blivit ihågkomna som positiva lag.

Vilka då?

- Tja" Det Milan som Sacchi hade, till exempel.