Bank: Vad är ett monsteråk utan tre bärande delar? Bra nog för extas

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-10-20

Nikola Djurdjic skriker rakt ut i oktoberluften, Richard Magyar står på knä och gråter, Hammarby gungar vidare i Europas tätaste guldstrid.

Vad är ett monsteråk utan tre bärande delar?

Bra nog för extas. Bra nog för att ha chansen.

Någonting har vi ju gjort rätt i det här landet.

Oktoberslut, träd som brinner, gyttja i parkerna och vattenpölar längs gatorna, men så går man söder om Södermalm och hittar ett brinnande oljefat att värma sig vid. Tele2 Arena, platsgräs men bultande blodsystem som löper härifrån till Öresund.

Ett par tusen uppresta himmelsblå som trycker på på bortasektionen, tio gånger så många grönvita som trycker tillbaka, fyra lag som slåss om SM-guld med tre matcher kvar.

Det säger något om vår fotboll.

Sedan ska vi väl säga något om Hammarbys fotboll, och Malmös.

Det här var ju en kondenserad variant av deras 2019. MFF klev in här och satte dyngpress, den del av spelet som de förbättrat mest i år, och i tio minuter hade de grepp om det här. Hammarby kunde inte spela sig ur riktigt, Fouad Bachirou smög runt med matchen i innerfickan, MFF gled mellan 3-5-2 framåt och 4-4-2 bakåt och skickade anfallssignaler från Eric Larsson som spred sig uppåt genom laget.

De, MFF, kom hit med sex raka i ryggsäcken och ett tydligt test för ett brandskattat Bajen.

Tio minuter: va-va-voom

Jag har ju använt sportbilsmetaforer om Stefan Billborns bygge förut, så vi kan väl driva det ett steg till. Vi plockade bort hans kamaxel (Jeppe Andersen), hans tändstift (Muamer Tankovic) och hans handbroms (Johan Wiland) – och såg vad som fanns kvar.

Efter tio minuter: va-va-voom.

Vägen in i matchen hade Nikola Djurdjic som karta, han flöt runt som flytande magnesium bakom MFF:s mittfältare, höger, vänster, mitt i allt. Hans arbetsinsats, hans ge-mig-bollen-tecken, hans distinkta tjugometerspassningar – det var så de hittade förbi Malmös press fram till en plats där de trivs så mycket bättre. 4-2-4, full fart framåt, och var är målet?

Se där, fem minuter bort.

En kvart in på matchen spelade Mads Fenger Nielsen (lysande offensivt) upp på Vladimir Rodic, pang hem på Widgren, pang upp på Djurdjic, inspel på andralöpningen och så Alex Kacaniklic – pang – i mål.

Den som vill veta varför det stod så, varför det skulle fortsätta så, borde göra en snabb djupintervju med lagens djupt spelande innermittfältare utifrån en enda fråga:

– Vad ser du framför dig när du vänder upp med bollen?

Fouad Bachirou eller Oscar Lewicki skulle svara att de såg en mötande Markus Rosenberg och en djupledsstickande Marcus Antonsson, Arnór Traustassons tjugometersdiagonaler och Bergets breddhållning. Och en massa grönt. Ofta var det två mot sex längst däruppe.

Darijan Bojanic? Han skulle se mer. Han skulle se Djurdjic på tre platser samtidigt, Rodic och Kacaniklic som trycker ner varsin kant, Imad Khalili i full fart framåt, en andravågslöpning av Junior, och kanske Widgren eller Sandberg som fyller på.

Det är inte lätt eller riskfritt att spela fotboll så, men det blir sannerligen lättare att spela fotboll då.

Packat och klart i paus? Nej!

Hammarby forsade fram till två fina lägen (Rodic, Khalili) och en nästanstraff (Kacaniklic, korrekt friad) före paus. Malmö FF gick på endimensionell tomgång, och hade ingen Anders Christiansen som kunde göra något åt det.

Har jag sagt att det var en fantastisk fotbollshalvlek? Det var det. På läktare, på planen, för fotbollsanalytiker, för offensivfotbollsfetischisterna. Så många var så bra. Eric Larsson som vände 40-metersuppspel, Bachirou som kontollerade, Fenger med sitt mod, alla med efternamn som slutar på -ic.

Mot mindre mästerliga fotbollslag än Malmö hade det väl varit packat och klart i paus. Nu återstod halva jobbet.

Ett lite tröttare, lite försiktigare och lite mindre frifräsande Hammarby sjönk tjugo meter, och MFF kunde börja anfalla högre upp, trycka in fler spelare i straffområdet och anfalla med inspel och inlägg.

Direkt efter paus lyfte Behrang Safari in bollen från vänster, Rosenberg nickade och Blazevic monsterräddade. Ett par minuter senare stack Felix Beijmo in en boll till Rosenberg som pressade Blazevic till nästa räddning – och när Antonsson fick in returen så var det med handen (Glenn Nyberg, domaren, var också väldigt bra).

Utan löpytor fick Uwe Rösler plocka av Antonsson och muskla på med Guillermo Molins. Fler blå kroppar i offensivt straffområde, mer tryck mot Hammarbys mål.

Sen mer tryck.

Ännu mer.

Skånsk belägring

Hela den sista halvtimmen var en skånsk belägring, en väntan på att någon skulle köra ner en rödgul flagga i mittcirkeln. Det har ju blivit en sanning den här säsongen att Hammarby är bra på att anfalla men sämre på att försvara, och så är det kanske, men det hänger ju mest ihop med att de väljer att anfalla.

Nu tvingades de stå längst bak och kämpa för sin guldchans, och de gjorde det bra. MFF öste på med sina inlägg och inspel, men särskilt mycket till målchanser fick de ju inte.

Det var ett inspel från Molins som Rosenberg skarvade, ett par kaossituationer i straffområdet, men inga hundraprocentsmöjligheter.

När topplocket gick var det på en grön sportbil.

En minut kvar, en seglande frisparkslyra från Bojanic – och en bonnträff från Richard Magyars eventuellt offsidelöpande benskydd. 2–0, tre poäng till Hammarby, 59 poäng till alla som jagar guld.

Stefan Billborn satt på sin bänk och såg ut som om han glömt lämna in sin deklaration, men kanske funderade han bara på nästa laguttagning. Hans lag har två matcher kvar, chansen lever fortfarande.

Och bilen, den går bra.

Fyra lag (!) på samma poäng – men Djurgården med en match mindre spelad.

Så här tror läsarna att guldstriden slutar.