Fagerlund: Hon kan inte kallas Joker längre
Uppdaterad 2019-07-08 | Publicerad 2019-04-09
WIEN. Gnissel i målskyttet, tomgång på mittfältet och rost i defensiven.
Det här maskineriet kommer inte rulla av sig själv. Inte tillräckligt långt för att räcka till en VM-medalj i alla fall.
Vill ni ha lite gladare nyheter? En spelare verkar ha tvättat bort Joker-stämpeln inför trupputtagningen.
Då var vi framme vid vägens ände.
Det låter dramatiskt men det är ju lite så det känns. Ett långt kval följdes av Algarve Cup som nu avslutas med två landskamper mot tyskspråkiga motstånd.
Nästan så att en melankolisk känsla svepte över en i den behagliga vårsolen när damlandslaget tränade dagen innan match. Nästa gång alla ses igen är det blodigt allvar och då har framför allt VM-truppen tagits ut.
Den dåliga stämningen efter lördagens förlust (minus Hedvig Lindahl som alltid ser livet från den ljusa sidan) var som bortblåst. Det är annars slående hur mycket dessa spelare verkar trivas i varandras sällskap. Hur trevliga, utåt och uppriktiga de framstår mot oss som försöker komma nära. Låt oss säga att det inte hör till vanligheterna.
Bara tanken på att någon eller några kommer få VM-drömmen bortryckt framför näsan är deprimerande men ett nödvändigt ont.
Eftersom ett dussin spelare antingen hade en känning eller var febersjuka (vi får väl anta att rumskompisarna Stina Blackstenius och Mimmi Larsson delar virus) öppnade det upp för rotering.
Mest spännande kändes anfallet med Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani och Anna Anvegård (Olivia Schough till vänster strax bakom). Jakobsson, som gjorde sin 100:e landskamp, är given med insatsen i kvalet som grund liksom Asllani. De övriga två slåss däremot om de fåtalet platser som fortfarande är öppna.
Inledningen på BSFZ Arena var lika High Chaparal som inramningen. En österrikisk hejaramsa där, en österrikisk spelare i svenskt straffområde här. Sedan var plötslig bollen hos Anvegård på andra sidan planen.
En detalj som samtliga analytiker i respektive VM-motståndare lär ha sett nu är sårbarheten hos Sverige vid omställningar. Extra obehagligt blir det när Magdalena Eriksson inte är med. Annars är det hon som bidrar med farten när Linda Sembrant och Nilla Fischer råkat hamna felvända.
Bäst under första halvlek? Asllani. Hon bara flöt omkring lite som hon ville och chippade bollar över motståndare. En hel del stryk får hon ute på planen men kompenseras med många välkomnande frisparkar.
Den främsta chansen löpte Jakobsson fram. Anvegård valde att hoppa över bollen vid inspelet i hopp om att Schough befann sig precis bakom. Det gjorde hon inte men det säger ändå något om Anvegård att hon inte valde att gå på avslut själv. Hon är oerhört intelligent i sitt spel överlag.
Det finns ett annat stort problem som helst måste lösas innan syrenerna blommar. Får Sverige väl bollen förbi förstapressen blir det farligt varje gång. Så mycket offensiv kvalitet finns det trots allt.
Men den ska också ta sig fram till Asllani och co. Alldeles för ofta brister man här, tappar boll centralt och så kommer ett livsfarligt kontringsläge.
Efter 55 minuter avslutade Anvegård inne i straffområdet. Det var Sveriges första skott på mål. Kort därefter fick Sofia Jakobsson användning för sin fart och serverades i princip 1–0 av det österrikiska försvaret.
Det fanns mycket fin symbolik i Jakobssons mål med tanke på milstolpen men för många frågetecken överlag för att det riktigt skulle gå att glädjas. Det var svårt att skaka av sig känslan att Sverige har tagit ett kliv bak i stället för två fram sedan segern mot Danmark i september.
För att vi inte ska gå ned oss helt så fick Madelen Janogy komma in och göra lite åttor runt motståndare när Österrike behövde trycka upp laget (ytorna som uppstod kändes oändliga). Vid samtal med Peter Gerhardsson blir det tydligt att hon förmodligen har spelat in sig i truppen. Vem hade kunnat tro det i januari.
Och så fick Nathalie Björn glida in 2–0 när matchen redan kändes avgjord. Det var ju inte så dumt det heller.
Absolut, Sveriges målskytte är trögstartat men det är ärligt talat inget större bekymmer för tillfället. Det är laget med minst naivitet, tätast defensiv och några lyckade anfall här och där som går långt i turneringar nuförtiden.
Nu svänger vi ut på motorvägen med riktning mot Frankrike. Det är nästan svårt att motstå frestelsen att vända och köra tillbaka.