”De dödade honom offentligt med kniv”
Mamman vädjade men nu berättar fotbollsstjärnan ändå: Gick genom allt
Publicerad 2017-02-09
Dejan Lovrens mamma bad gråtande sin son att inte berätta då såren fortfarande inte är läkta.
Men i ett försök att öka förståelsen för dagens flyktingar beskriver den firande fotbollsstjärnan nu ändå hur hans farbror knivmördades när Bosnienkriget bröt ut, flykten till Tyskland, förflyttningen till Kroatien och ärren från barndomen.
– Jag gick igenom allt det här och vet vad vissa familjer nu genomlider. Ge dem en chans, säger Lovren till The Guardian.
Dejan Lovren är i dag en firad och välbetald fotbollsspelare i engelska Liverpool FC med 31 landskamper för Kroatien på meritlistan. Men det finns också en annan sida av 27-åringens liv som han tidigare hållit för sig själv.
”Blev brutalt mördade”
Men nu har Dejan Lovren bestämt sig för att berätta. I en dokumentär som producerats i samarbete med klubbens egen tv-kanal beskriver Lovren sitt liv som flykting.
– Det är som om kriget var i går. Det är fortfarande känsligt att prata om så folk undviker det. Det är sorgligt. Min mamma sa till mig innan det här att ”berätta inte för dem” men jag svarade bara att ”jag kommer berätta”. Då började hon gråta igen. Det är känsligt att prata om eftersom hon kommer ihåg allt, säger Lovren till The Guardian.
Dejan Lovren var bara tre år när kriget i Bosnien bröt ut och familjen tvingades fly från sitt hem i Kraljeva Sutjeska utanför Zenica.
– Zenica attackerades eftersom det var den stora staden men det var i de mindre byarna som de riktigt hemska sakerna hände. Folk blev brutalt mördade. Min farbror dödades offentligt med kniv. Jag talar aldrig om min farbror eftersom det är ett jobbigt ämne men vi förlorade en familjemedlem. Det är tufft.
”Vi lämnade allt”
Lovrens föräldrar insåg snabbt att de inte kunde stanna i landet.
– Jag önskar att jag kunde förklara varför allt hände men det är ingen som riktigt vet. Det hände bara. Det hände över en natt – alla började kriga, tre olika kulturer. Folk bara förändrades. Jag kommer bara ihåg att sirenerna slogs på. Jag var livrädd eftersom jag bara kunde tänka ”bomber”. Jag kommer ihåg att min mamma bar ner oss i källaren. Jag vet inte hur länge vi satt där men jag antar att det var tills det blev tyst igen. Efteråt kommer jag ihåg att min mamma, min farbror och min farbrors fru tillsammans tog bilen och att vi körde till Tyskland. Vi lämnade allt, huset, den lilla affären med den mat vi hade, allt. De tog en väska och sa ”nu åker vi till Tyskland”.
Resan till Tyskland tog 17 timmar på grund av alla säkerhetskontroller. Dejan Lovren beskriver samtidigt att familjen hade tur då en släkting jobbade i Tyskland och kunde ordna de nödvändiga dokumenten för att flytta familjen.
Väl på plats fick de ett tillfälligt uppehållstillstånd som omprövades var sjätte månad. Vardagen präglades därför av en enorm osäkerhet kring framtiden och efter sju år tvingades familjen bort igen.
”Klarade inte av veckan”
Flykten gick nu till Kroatien – en tung omställning för nu tioårige Dejan som hade hunnit bygga ett liv i Tyskland med vänner, skola och fotboll. I Kroatien väntade svåra ekonomiska förhållanden när mamman fick jobb i ett varuhus och pappan målade hus.
– Jag kommer ihåg att jag en dag frågade min mamma var mina skridskor var. Jag älskade att åka skridskor på vintrarna. Och hon svarade med tårar i ögonen att ”pappa säljer dem nu...”. Vi hade inte nog med pengar för att klara av den veckan. Det var ögonblicket i mitt liv när jag kände att ”jag är trött på att höra det här”. Han sålde dem för 350 Kuna, eller runt 40 pund (450 kronor). Det var en tung tid för mina föräldrar.
Fotbollen kom att förändra allt det. Dejan Lovren tjänar i dag miljoner som fotbollsspelare och kan försörja såväl sin gamla som nya familj. Nu hoppas kroaten genom sin historia öka förståelsen och empatin för de som i dag tvingats på flykt.
– När jag ser vad som händer i dag kommer jag ihåg min historia, min familj och hur folk inte ville ha oss i sitt land. Jag förstår att människor vill skydda sig själva men de här människorna har inga hem. Det är inte deras fel; de kämpar med livet som insats bara för att rädda sina barn. De vill bara ha en säker plats för sina barn och deras framtid. Jag gick igenom allt det här och vet vad vissa familjer nu genomlider. Ge dem en chans. Du kan se vilka som är de goda människorna och vilka som inte är det.
