”Jag började med ingenting – nu vill jag ge något tillbaka”
Från krig och fattigdom till världseliten – nu kan Herthas skyttekung Salomon Kalou, 32, sänka Östersund
Uppdaterad 2017-10-02 | Publicerad 2017-09-28
De tidiga morgnarna i sanden i Abidjan, barnhemmen i hans namn, kampen för en fungerande sjukvård för de som inget har.
Vad de än sjunger på läktarna:
Det är därför vi älskar Salomon Kalou.
Ett välavlönat fotbollsproffs i svart och blommig bomberjacka, på tröskeln till en filmpremiär.
Inget märkligt med det?
Bilderna kom i början av april, den som ville hitta vad som gjorde dem lite speciella fick titta lite närmare. Salomon Kalou gick inte på en premiär vilken som helst, han skulle ta emot det prestigefulla förstapriset vid 11mm-festivalen för fotbollsfilm hemma i Berlin. Filmen heter ”L’Éléphant Chéri”, den handlar om honom.
I kväll spelar Salomon Kalou på en konstgräsplan i Östersund, han kommer dit med ett Hertha som blivit känt som ett vältränat, lojalt arbetande kompisgäng. Han trivs där, men så har han heller aldrig riktigt bara spelat fotboll för sig själv.
I en av de starkaste scenerna i L’Éléphant Chéri sitter en tioårig flicka uppkrupen i Kalous knä. Han är hemma i Elfenbenskusten, på ett barnhem för föräldralösa flickor som han byggt genom sin stiftelse Fondation Kalou. 179 små tjejer trängs bland skolbänkar, sovsalar och lekplatser. Salomon kallar dem ”sina döttrar”.
– Har du några systrar? frågar han.
Flickan slår blygt ner blicken, man får anstränga sig för att höra vad hon säger.
– Nej, mina systrar dog. Det är jag och min bror nu.
– Men du är en stor tjej nu, pluggar du duktigt?
– Ja. Men jag är rädd.
– För vad?
– Jag är rädd för kriget.
Salomon Kalou skrattar, han påminner om en förälder som försöker jaga bort spöken under sängen.
– Men kriget är över! säger han. Du behöver inte vara rädd!
Hertha Berlins skyttekung vet ju en del om att vara rädd själv, han vet alldeles för mycket om krigen som slitit Elfenbenskusten sönder och samman.
Pappan kvar mitt i striderna
Fotbollsspelarna därifrån har ju aldrig riktigt kunnat vara bara fotbollsmän. De har varit ambassadörer, fredsmäklare, förebilder, en liten skärva hopp om framtiden.
Didier Drogba var den som stod längst fram, en president bland presidenter – men ett steg bakom honom fanns mannen han brukar kalla ”lillebror” eller ”prinsen”.
Folk sa ’ditt barn är alltid sjukt, kommer han ens att överleva?’// Mamma Helene
När det andra inbördeskriget bröt ut för sex år sedan blev det tydligt för båda att framgång och pengar inte alltid räcker för att skydda alla man bryr sig om.
– Det är väldigt tufft att spela fotboll och påstå att jag inte tänker på att människor dör varje dag, att jag inte tänker på vänner som svälter eller på min pappa som inte får någon hjälp. Ärligt talat så oroar jag mig varje dag. Jag tänker mer på det än på något annat.
Salomon Kalou hjälpte sin mamma och fem av sina åtta systrar att sätta sig i säkerhet innan oroligheterna bröt ut. Pappa Antoine blev kvar mitt i striderna i Abidjan-stadsdelen Yobougoun.
– Det var riktigt, riktigt otäckt. Bomber smällde, det fanns krypskyttar överallt. Kulor flög runt huset, jag fick dyka för att ta skydd. Det var galet, berättade han.
”När kan barnen gå vidare?”
När soldaterna till slut sparkade in dörren till hans lägenhet var Antoine inte kvar, han hade lyckats fly till sin sons hus i en annan, tryggare del av staden.
Kriget blåste över, men Salomon Kalou var inte naivare än att han förstod att krig alltid fortsätter.
– Alla de där barnen som sett kriget, som sett människor dö – hur många år dröjer det innan de kan gå vidare?
Ett par år senare satt han på ett barnhem uppfört i sitt eget namn, med ett av de där barnen i knät, för att bedyra att det inte längre finns något att vara rädd för.
He comes from the Ivory Coast, Kalou, Kalou.
He don’t do drugs like Adrian Mutu, Mutu.
He crossed the ball from the left,
It landed right on Riise’s head,
THAT’S why we love Salomon Kalou!
Sju inhemska titlar och så Champions League-pokalen på det – det var under de sex åren i Chelsea som Salomon Kalou gick från att vara en av Europas intressantaste fotbollstalanger till att vara en internationell stjärna, sorten det sjungs finurliga läktarsånger om.
Han blev först någonsin om att göra tio mål på en enda säsong i toppligorna i Nederländerna (Feyenoord), England (Chelsea), Frankrike (Lille) och Tyskland (Hertha). 2015 blev han afrikansk mästare med den generation ivorianska superspelare som länge sågs som förbannade.
Bröderna Kalou – Salomon och hans store-bror Bonaventure – var en del av både förbannelsen och förlösningen.
De kom från samma familj, men de var inte ensamma i det där mästarlaget om att kalla sig ”bröder”.
När Salomon föddes var det svårt att tänka sig att han skulle ta sig någonstans över huvud taget. Som bebis var han både sjuk och sent utvecklad.
– Min mamma drog runt i flera byar för att hitta något som kunde bota honom, säger hans storasyster Adélaide.
– Hon träffade en traditionell medicinman som blandade örter, vi lade det på huvudet, han drack lite och blev bättre. Men han började gå mycket senare än andra barn, första gången var han fyra–fem år gammal.
Mamma Helene hade elva barn att ta hand om, men lille Salomon var speciell, lite skörare än de andra.
– Folk sa ”ditt barn är alltid sjukt”. Efter tre månader gick han ner i vikt, och alla tyckte synd om oss. ”Kommer ditt barn ens att överleva?”. Det var därför jag döpte honom till Magloire (”Ma gloire”, ”Min stolthet”).
I l’Éléphant Chéri berättar Kalou om en barndom som var fattig på pengar, rik på kärlek.
– Jag hade turen att ha åtta systrar, de behandlar mig fortfarande som en liten pojke. De skämmer bort mig, jag får säga åt dem att de ska sluta oroa sig för mig…
Pappa Antoine, lärare, rektor och patriark i familjen Kalou, såg till att skicka i väg honom för att härda honom. Först till sina syskon i en fattig by, där vardagen var en kamp för att klara av vardagen. Pojken skulle lära sig värderingar, få en traditionell utbildning.
– När jag växte upp där fick jag lära mig hur lyckligt lottad jag är. Vi hade det så tufft att få allt att gå ihop. Vi slogs alla för att få ett bättre liv, jag kommer aldrig att glömma när vi bara åt en gång om dagen, eller inte alls. Men vi älskade varandra. Vi var lyckliga.
Vann akademiplats via provspel
Fotboll fick han lära sig någon annanstans.
Storebror Bonaventure, åtta år äldre, hade redan plockats upp i A-laget i Asec Mimosas, fransmannen Jean-Marc Guillous legendariska talangfabrik i Abidjan som fostrat spelare som Emmanuel Eboué, Didier Zokora, Romaric, Gervinho och bröderna Touré.
Sommaren 1997 sa Antoine Kalou åt Guillou att han borde ta en titt på Bonaventures tolvårige lillebror. Efter två veckors provspel ringde Guillou tillbaka och sa att visst, lillkillen var mer än välkommen.
Vi hade det så tufft att få allt att gå ihop, men vi älskade varandra och var lyckliga // Salomon om uppväxten
När Salomon berättar om tiden i Abidjan är det en historia av hundra andra afrikanska spelares. Hård träning, dåliga planer, barfota tills han bevisat att han förtjänade ett par Copa Mundial från Adidas (han gjorde det bland annat genom ett test där man skulle springa hela planens längd på under 45 sekunder, medan man höll bollen i luften med huvudet).
Men Salomon hade sina bröder där.
Yaya Touré var två år äldre, Kolo Touré fyra år äldre.
– Kolo vaknade varje morgon klockan fem, för att be. Han väckte oss för att vi skulle börja jobba, och han var strikt. Alla tränade två gånger om dagen, men Kolo körde fyra pass och han fick oss att springa i sanden, han tränade oss, lät oss göra övningar. Det var hårt.
– Yaya och jag brukade låsa dörren så att han inte skulle kunna komma in, men sedan anpassade vi oss. Efter ett tag vaknade vi före honom, det blev en vana. Långt efter att Kolo lämnat akademin fortsatte vi att vakna före alla andra och träna i sanden. Det är därför man alltid ska ha bra förebilder, sådana som gör dig till en bättre människa.
I dokumentären får Kolo Touré svara på hur han ser på Salomon i dag.
– Att prata om honom är som att prata om en familjemedlem. Han är min lillebror, och jag hade inte velat ändra på något hos honom.
Salomon Kalou blev en bättre spelare, på två år gick han från att spela barfota i Abidjan till att bli Dirk Kuijts anfallspartner i Feye-noord vid 17 års ålder.
– Det var min första match som proffs, och första gången pappa såg mig spela. Det var så stort att få dela det med honom.
När José Mourinho hörde av sig var det med ett löfte om speltid i varenda Chelsea-match, och med ett kontraktsförslag som fick Salomon att ringa till en barndomskompis hemma i Elfenbenskusten. Lönen var ju orimligt hög, det kunde inte vara på riktigt.
– Jag trodde inte att det stämde, det verkade inte möjligt, skrattar han.
Didier Drogba var kung på Stamford Bridge och inofficiell president i Elfenbenskusten, men Salomon Kalou blev snabbt hans kronprins. Han gjorde sina mål, han fick sina pokaler, han ärvde Drogbas personlige fysiolog Pascal Kerleau.
Och oavsett vart hans karriär fört honom – till titlarna i Chelsea, åren i Lille, målen i Hertha – så har han hela tiden haft fötterna, med Adidas-skorna på, kvar i Elfenbenskusten.
Bröderna Kalous stiftelse har öppnat barnhemmet för föräldralösa flickor i Grand-Bassam, de har finansierat ett dialyscenter i Bouaké, staden där rebellerna hade sitt högkvarter under inbördeskriget, och de har lovat att starta ett till i Odiénné. I våras skrev Gerd Müller, minister för ekonomiskt samarbete och utveckling i Angela Merkels
regering, under ett unikt samarbetsavtal med Mimosas-akademin i Abidjan.
– Jag började med ingenting, men jag har varit välsignad. Det här är bara mitt sätt att ge något tillbaka, förklarar Salomon Kalou.
När filmen om honom hade premiär fattades någon i publiken. Antoine Kalou gick bort i höstas efter en hjärtinfarkt, 70 år gammal. Hans son pratade om en ofattbar sorg och tomhet, men sa att han var glad att de i alla fall fått berätta sin historia innan det var för sent.
”Bara bilar, pengar och kvinnor”
I kväll springer Salomon Kalou in på konstgräset i ett tiogradigt Östersund för att spela bortamatch i Europa League.
Han kommer att spela för att vinna, men han har aldrig bara spelat för det.
– Fotboll är en plattform, den kan öppna dörrar för oss att hjälpa andra, säger han.
– Problemet i dag är att när man pratar om fotbollsspelare så handlar det om bilar, pengar och kvinnor, och inte om öppenhet. Men vi är förebilder för unga, oavsett om vi vill det eller inte, och vi har inte alltid varit det man ser oss som i dag. Vi var inte alltid de där som gjorde mål, även vi har haft våra svåra stunder.
Källor: Berliner Zeitung, 11 Freunde, Guardian, L’Élephant Chéri, Sport-ivoire.
