”Jakten på det försvunna skrattet”

Läs Sportbladets Erik Nivas dokument om Ronaldinho

helskärm

Vad har egentligen hänt med Ronaldinho?

Den frågan ställde sig Sportmagasinet redan i somras.

Världens bäste spelare hade tappat glädjen fullständigt, så Sportmagasinet skickade Erik Niva kors och tvärs genom Europa för jakten på det försvunna skrattet.

Ett drygt halvår senare är reportaget fortfarande minst lika aktuellt.

helskärm

Med någon kvart kvar av träningen börjar Ronaldinho skratta.

Andrés Iniesta har precis trampat på bollen och ramlat, och det tycker hans sabeltandade lagkamrat är så roligt att han inte kan hålla sig.

Det är ett långt, hjärtligt skratt. Det är pekande fingrar och händer runt magen.

Det är också starten för en tio minuter lång spontankonferens bland alla de reportrar som dagligen följer Barcelonas träningar på La Masia.

Så fort Ronaldinho skrattat färdigt – det tar väl en 15-20 sekunder – så samlas en klunga vid stängslet som ringar in träningsplanen nedanför Camp Nou.

Vad betydde egentligen det där?

Var det bra eller dåligt?

Skrattade han på tok för lite eller alldeles för mycket?

Reporterkonferensen avslutas. Ett enhälligt beslut är fattat.

Ignasi Sagnier från den katalanska tidningen Sport lämnar juryns beslut:

– Det var ett gott tecken, precis det tecken vi ville ha inför säsongsstarten. Ronaldinho verkar lycklig och avslappnad.

Observationen har gjorts tidigare, men är så sann att den förtjänar att upprepas.

Modern fotbollsjournalistik påminner verkligen extremt mycket om det kalla krigets kremlologi.

Dåtidens politiska analytiker försökte lista ut vad som verkligen hände i den sovjetiska centralkommitténs innersta rum genom att detaljgranska vartenda fotografi som sipprade ut från Kreml.

Hade en ledande politiker fått en sämre position på 1 maj-demonstrationen jämfört med året före? Då dalade hans karriär. Hade någon helt redigerats bort från ett fotografi? Då var han med all säkerhet avpolletterad.

Dagens sportskribenter använder samma metoder för att tolka en fotbollsvärld som är obetydligt mindre sluten än det gamla Sovjet.

Skrattar Ronaldinho till under några korta sekunder? Då är han nedstämd och glädjelös.

Garvar han däremot hämningslöst i en hel halvminut? Då är han flamsig och ofokuserad.

Det är lätt att göra sig lustig över de här tolkningarna, men när det gäller Ronaldinho är det samtidigt ganska enkelt att förstå varför de uppstår.

Dels på grund av att han tillhör världens mest svåråtkomliga idrottsmän, givetvis, men framför allt eftersom det genom åren blivit så uppenbart att hans fotbollsspel färgas osedvanligt mycket av hans humör.

Av de fem senaste säsongerna har Ronaldinho varit lysande i tre, betydligt mindre lyckad i de två andra.

Varför? Jo, den som tittar i backspegeln ser snabbt ett tydligt mönster. De år som det gått som bäst för Ronnie är de år då han haft störst balans i tillvaron. De år då det har gått sämre har han fastnat i någon form av extrem känslospiral.

Det är då han antingen har skrattat alldeles för mycket eller på tok för lite.

Den här sommaren har jakten på det försvunna skrattet nypremiär fredagen den 20 juli.

Efter 33 dagars semester och 14 timmars flygning är Ronaldinho tillbaka i Barcelona.

I nästan en timme får han vänta på bagaget – och under den tiden stöter han på Samuel Eto´o, som varit i Johannesburg för att hedra Nelson Mandela – innan han slår upp dörrarna och kliver ut i ankomsthallen på El Prat-flygplatsens terminal B.

Ett stort pressuppbåd och ett hundratal fans väntar.

Ronaldinho gömmer sig bakom ett par svarta solglasögon, men tar sig i alla fall tid att skriva autografer och ge några korta uttalanden.

– Jag känner mig väldigt bra, och har ett sug efter att börja spela igen. Jag har vilat ut, och nu kan arbetet börja.

Har du följt Barcelonas värvningsarbete?

– Själv har jag kopplat bort allt, men min bror och min familj har givit mig rapporter om nyförvärven. De är alla viktiga spelare, och det känns som att vi har ett kanonlag nu.

Efter ett par minuter släntrar ”Dinho” ut från flygplatsen. Han har sin bäste kompis och evige följeslagare Thiago med sig, och är därför tvungen att ställa sig i taxikön.

Thiago fungerar även som privatchaufför, då Ronaldinho inte har något körkort.

Den spanska pressens kremlologer är nöjda.

Trots att Ronaldinho länge haft ett spänt förhållande till Samuel Eto´o hade de småpratat vid bagagebanden. Och trots den långa flygningen hade han tagit sig tid med både autografjägare och journalister med gott humör.

Han verkade harmonisk. Han hade skrattat lagom mycket.

Säsongen 2002-03 var då Ronaldinho skrattade för mycket.

Det började redan den i Yokohama, den 30 juli. Cafú hade lyft VM-bucklan, och timmen senare firade det brasilianska laget vilt i omklädningsrummet.

Samban smattrade, Ronaldo och Vampeta bumpade ändorna mot varandra i en lufsig djungeldans och en 22-årig Ronaldinho bankade på sin tamburin med euforisk energi.

– Jag lämnar inte det här stället, vrålade han till de brasilianska tv-teamen som släppts in.

– Jag tänker inte duscha, jag tänker inte klä på mig, jag tänker inte göra någonting. Jag stannar precis här för alltid.

Nästan så blev det också.

Rent fysiskt var visserligen Ronaldinho tvungen att släpa sin samba vidare inom ett par timmar, men mentalt blev han kvar i VM-extasen i ett drygt år.

– Det var när jag vaknade dagen efter som det slog mig. Det är svårt att förklara. Jag kände mig annorlunda på något sätt, jag var en annan person.

Inte alla såg förändringen som något positivt.

En vinter senare suckade en medelålders fransman djupt när han berättade om hur VM-framgången påverkat Ronaldinho.

– Att bli världsmästare kan få det att slå om i huvudet på en spelare. Ronaldinho var fortfarande ung, men nu trodde han att han visste allt.

Luis Fernandez var tränare för Paris Saint-Germain, managern som hämtade över Ronaldinho till Europa, och mannen som följde hans utveckling på allra närmast håll under den stora omställningen.

– Första året gick väldigt bra. Han var väldigt ung när han kom till Paris, men han ville lära sig, han ville arbeta, han ville bli bättre. Han accepterade att han måste jobba för att utvecklas. Det andra året blev helt annorlunda.

Säsongen inleddes utan Ronaldinho.

Han hade beviljats ett par extraveckors ledighet efter VM, för att vila kroppen och bygga upp motivationen.

Det visade sig bli tvärtom. Motivationen vilade, medan kroppen byggdes upp.

När Ronaldinho väl återvände till Paris var han långt ifrån matchformen, och gjorde inte heller särskilt mycket för att bygga upp den.

Han njöt av livet i stället.

På vardagskvällarna hängde han på de latinska dansklubbarna nere i centrala Paris, på söndagarna var det grillfest med churrasco (barbecue) och pagode (samba) i Ronaldinhos hus i förstaden Bougival.

Fotbollen? Den fick man klämma in om det fanns lite tid över.

Redan några veckor in på säsongen märkte Luis Fernandez vad som höll på att hända, och han tyckte inte om det.

– Det jag förväntar mig från mina spelare är en drivkraft, en hunger och en total lydnad mot vissa givna värderingar. Jag vill forma en kommandogrupp, och Ronaldinho kommer inte att ingå i den förrän han är redo.

Trots att brassen givetvis var PSG:s överlägset mest talangfulla spelare hade han bara startat sju av fjorton matcher inför bortamatchen mot Lens i slutet av november.

Och en redan infekterad situation skulle bli värre.

På natten inför Lens-matchen upptäckte Fernandez att Ronaldinho smugglat in en kvinna på sitt hotellrum. Tränaren förklarade omedelbart att Ronaldinho kunde glömma spel i morgondagens match – men när han sedan kom ner till frukosten upptäckte han att beslutet var upphävt.

Matchen skulle direktsändas i Canal Plus, och för tittarsiffrorna var det viktigt att Ronaldinho spelade. Och vilka ägde Paris S-G? Jo, Canal Plus.

– Kanske är det så att Ronaldinho är viktigare för klubben än vad Fernandez är. Managern måste tänka på att upprätthålla klubbens image, kommenterade klubbpresidenten Laurent Perpère.

Efter bara två dagar i Spanien flög hela Barcelona-truppen till Skottland för en träningsvecka.

Halvvägs in på lägret har reportrarna från Sport sett tillräckligt.

”El nuevo Ronaldinho”, lyder rubriken i tidningen. ”Den nye Ronaldinho”.

– Hans förberedelser har förändrats radikalt. Han har inte missat någon av träningarna på skotsk mark. Trots att det dagarna innehållit dubbla pass, har inte Ronaldinho försvunnit in i gymet en enda gång. Hans uppoffringar förtjänar en komplimang.

Samma dag som artikeln publiceras ger också Ronaldinho sommarens första presskonferens:

– Det enda jag koncentrerar mig på är att jobba hårt och göra en bra säsong för Barcelona.

Presskåren hummar instämmande.

Veckan före julafton 2002 tog Ligue 1 vinteruppehåll.

Ronaldinho fick tillstånd att tillbringa en dryg vecka hemma i Brasilien, så länge han infann sig i Paris igen när träningen startade den 28 december.

Det gjorde han inte.

Dagarna gick och 2002 blev 2003 utan att den spelbegåvade brassen syntes till.

Till slut dök han upp den 2 januari, nästan en vecka senare än alla andra spelare. Han stack in huvudet i omklädningsrummet, och hojtade ”gott nytt år” till sina kollegor innan han omedelbart försvann iväg med sin mobiltelefon.

Nu hade till och med de andra spelarna fått nog.

Målvakten Lionel Letizi tog – bokstavligen talat – Ronaldinho i kragen och krävde att han förklarade sig för sina lagkamrater.

Ronaldinho påstod att han stannat i Brasilien för att gå till tandläkaren. Alla var inte imponerade.

– Sedan han kom tillbaka från VM har han bara gjort sin egen grej. Det har verkligen stigit honom åt huvudet, deklarerade Jérôme Alonzo.

Även en stor del av fansen vände sig mot Ronaldinho.

När han lämnade hemmamatchen mot Troyes tillsammans med sin landsman Aloísio blev han omringad av en grupp aggressiva supportrar som krävde bättre insatser och en stramare attityd.

Situationen urartade rejält. Det gick så långt att Ronaldinho faktiskt fick ta emot ett par lättare slag, medan Aloísio fick sin mobiltelefon stulen.

Ronaldinho tog sin tillflykt till de ställen i Paris där han kände sig välkommen. På något sätt lyckades han uppnå statusen som ”stamgäst” på nattklubben Montecristo, stripbaren Stringfellows och de brasilianska krogarna O Terra Samba, Pau-Brasil och O Brasil Tropical. Samtidigt.

Luis Fernandez läste tidningarna, såg kvinnobilderna och blev bara argare och argare.

– Ronaldinho har ett problem med sig själv, och det är att han inte har livsstilen som krävs av en idrottsman på toppnivå. Jag kan kontrollera det som händer på träningsplanen, inte vad som pågår utanför. ”Ronnie” måste förstå att vila och återhämtning är nödvändigt.

I matchen mot Nantes i april blev Ronaldinho utbytt med 20 minuter kvar.

Tv-kamerorna fångar honom när han klart och tydligt säger orden ”fils d´un putain” – ”son till en hora” på franska – till Fernandez.

Till slut blev det bara tjugo starter och åtta mål för Ronaldinho under säsongen som följde hans livs största framgång, hans klart sämsta i Europa.

– Det gick inte att arbeta med Fernandez. För honom verkade det vara ett problem att jag var lycklig, kommenterade Ronaldinho vid slutet av säsongen.

Själv skrattade han gott, skrev på för Barcelona och kom aldrig tillbaka.

I början av augusti är Barcelona-truppen tillbaka på hemmaplan.

Egentligen handlar det bara om några dagars kortare mellanlandning, men Frank Rijkaard passar ändå på att klämma in några krävande träningspass.

Förmiddagssessionen den 2 augusti är särskilt tuff. Efter nästan två timmars hårdkörning i stekande hetta kräver Rijkaard fortfararande ”intensitet, intensitet” i spelövningarna.

Ronaldinho slår ut med armarna och ler sitt berömda leende:

– Mister… Calma. Que la vida no es así. Ta det lugnt. Livet fungerar inte så.

Morgonen efter samlas så Barça-spelarna på Camp Nou. De skulle ta spelarbussen till El Prat, och därifrån flyga till Kina för nästa försäsongsläger.

En kille saknas. Ronaldinho kommer 20 minuter för sent, och skyller på trafiken.

Flera kolumnister noterar båda de små episoderna, och skriver bekymrade krönikor där de grubblar över vad de innebar.

Var det strikta schemat redan på väg att få Ronaldinho att tappa såväl lust som disciplin?

Säsongen 2006-07 var då Ronaldinho skrattade för lite.

Problemet märktes tydligt redan under den misslyckade VM-turneringen i Tyskland.

Ju längre turneringen pågick, desto färre blev leendena och desto fler blev de uppgivna handgesterna mot Adriano och Ronaldo.

Spelet fungerade helt enkelt inte, vare sig för Brasilien eller Ronaldinho, och missnöjet växte över hela linjen.

Brassarnas gamle andretränare Mario Zagallo visste åt vilket håll han ville peka sitt uråldriga knotfinger.

– När kommer Ronaldinho att dyka upp? Inte den versionen som gör en så usel imitation här, alltså, utan den riktige, han som spelar för Barcelona.

Knappt två dygn före kvartsfinalen mellan Brasilien och Frankrike ringde Ronaldinhos bror Roberto upp honom på spelarhotellet:

– Det ser inte bra ut, och alla är verkligen bekymrade över att du inte ens gjort mål ännu. Vad är det som händer?

Hela familjen hade redan bokat flygbiljetter från Porto Alegre till Tyskland lagom till VM-finalen, men de fick lov att boka av.

Jättefavoriterna blev utslagna. Spelaren som förväntades bära VM-kungens krona hade knappt ens haft ett avslut på mål på hela turneringen.

I någon mån gick det att förklara det oförklarliga genom att hänvisa till Ronaldinhos utgångsposition. Hans roll mycket mindre fri och betydligt mer defensiv än i Barcelona, och ”Ronnie” trivdes inte alls med den.

Jethro Soutar – som skrivit den mest omfattande biografin om Ronaldinho – tillhör de som tror på den här teorin:

– På samma gång böjde han sig för coachens önskemål och rörde sig i de andra spelarnas skuggor – och tog emot kritik från alla andra håll för att inte trollband världen med sin vanliga finess. Det tog honom hårt.

Soutar fortsätter:

– Han klagade inte, gnällde aldrig öppet, men samtidigt var det uppenbart att han inte var sitt vanliga glada jag. Det går inte att slå på och stänga av lycka hur som helst, och Ronaldinho kunde inte ens låtsas att han tyckte VM var särskilt kul.

Efter turneringen påstod vissa tidningar att Ronaldinho trots allt hade roat sig rejält i Tyskland, att han varit uppe sent på nätterna och ofta smugit iväg för att träffa en fransk älskarinna vid namn Alexandra Paressant.

Ronaldinho reagerade rejält. För första gången någonsin gjorde han sig besväret att dementera ett romansrykte, och lät publicera en ilsken kommuniké.

– Jag är väldigt upprörd över dessa falska rykten om mitt privatliv i allmänhet och min relation med Ms. Alexandra Paressant i synnerhet. Det är fullständigt osant att jag haft ett förhållande med Ms. Paressant – och därigenom misskött mina åtaganden för det brasilianska landslaget. Den allvarliga graden av dessa påståenden har inte givit mig något annat val än att anlita mina advokater, och de har nu påbörjat arbetet med att återuppbygga mitt rykte.

Utspelet väckte förvåning i Barcelona. En av Ronaldinhos vänner kommenterade det – anonymt – i den spanska pressen:

– Det spelar egentligen ingen roll om det var sant eller inte, det som verkligen är talande är hans reaktion. Tidigare har han ju bara skrattat åt alla påståenden om hans kvinnor – riktiga eller oriktiga – men nu är han uppenbarligen ur balans.

Flygresan som tog Barcelona till Kina är 13 timmar och 880 mil lång.

Tidsskillnaden: sju timmar.

Flera av Barça-spelarna drabbas också av jetlag, och har svåra sömnproblem under Asien-turnén.

Klockan fyra på morgonen den första natten sitter till exempel Frank Rijkaard fortfarande och småpratar med nyförvärven Thierry Henry och Éric Abidal vid ett bord i hotellbaren.

När spelarna släpar sig ut till träningsplanen morgonen efter hälsar journalisterna som gjort den långa resan på dem:

– God dag.

Lilan Thuram muttrar tillbaka:

– För mig är det god natt.

Efter träningen är det återigen dags för Ronaldinho att hålla presskonferens, och han får såklart också frågan om han hade lidit av någon jetlag.

– Nej, nej… Jag har sovit utmärkt. Jag har ett rent samvete, förstår ni.

”Ronnie” skrattar gott åt sitt eget skämt, samtidigt som han väntar in nästa fråga. En entusiastisk kines undrar om stjärnorna skulle hinna se sig omkring i Peking.

– Nej. Det är klart att vi är nyfikna, men nu är vi inne i en uppbyggnadsperiod och det är det enda som intresserar oss: Att arbeta.

Åhörarna är förtjusta. En sådan kombination av skämt och allvar kan väl inte annat än båda gott inför säsongen?!

Torsdagen den 22 februari 2007 stod Ronaldinhos bil tom på spelarparkeringen utanför Camp Nou.

På instrumentbrädan låg ett exemplar av dagens As, tidningen med rubriken: ”Ronaldinho está en la senda de Ronaldo”, ”Ronaldinho har slagit in på samma stig som Ronaldo”.

Artikeln illustrerades med två bilder på Ronaldinho. De ena var tagen i november 2003, och visade en topptränad spelare med tvättbrädsmage. Den andra var tagen kvällen – då ”Ronnie” hade bytt tröja med en Liverpool-spelare efter Champions League-förlusten – och föreställde en spelare med betydligt rundare och plufsigare mage.

Den första meningen i texten löd kort och gott: ”Ronaldinho har blivit fet”.

Säsongen gick inget vidare för brassen. Han fortsatte visserligen att göra mål, men fullträffarna kom nästan enbart på straffar och frisparkar.

De totala antalet bollberöringar hade sjunkit dramatiskt, och målpassningarna var knappt en fjärdedel så många som säsongen före.

När magasinet Don Balon i den här vevan rankade säsongens 25 bästa spelare fanns Ronaldinho inte ens med. Våren 2006 hade han toppat listan överlägset. Enligt en omröstning i Sport ville hela 69 procent av Barcelona-fansen se honom utanför startelvan.

I det här skedet hade han spelat fotboll i två år, nästan helt utan uppehåll. Sommaren 2005 var det Confederations Cup, sommaren 2006 VM, och ovanpå allt det var det oändliga försäsongsturnéer med ett Barcelona på kommersiellt korståg.

Ronaldinho hade vare sig hunnit med sin vila eller sin uppbyggnadsträning. Han var i dålig form, han var sliten.

När Samuel Eto´o tappade humöret i vintras gnällde han över en lagkamrat som ”inte tänker på laget, och bara är med på åtta av femtio träningar” – men då gav han sig på symptomen snarare än själva grundproblemet.

Om allt är som det ska med Ronaldinho så kan han bara inte låta bli en fotboll, han vill förtvivlat gärna ut på planen oavsett om det gäller träning eller match.

Nu stannade han kvar inne i gymet på Camp Nou i stället för att delta i bollövningarna. Gång efter gång, dag efter dag. Han gömde sig, isolerade sig.

Till skillnad från vid tidigare formsvackor dök det inte ens upp särskilt många rykten som placerade Ronaldinho i det katalanska nattlivet, och de artiklar som trots allt skrevs saknade alltid bilder.

Den här vintern verkade faktiskt ”Ronnie” tillbringade sina nätter hemma, bakom murarna i sitt fortliknande hus i förstaden Castelldefeles.

Inte heller den här dagen – när den spanska pressen ville ha kommentarer kring de avslöjande bilderna – dök Ronaldinho upp på La Masias gräsmatta. Han var i gymet, upplyste klubbens informationsavdelning.

Nu började journalisternas tålamod tryta, och lagkamrater fick göra vad de kunde för att försöka förklara vad storstjärnan egentligen gjorde inne i det där gymet.

– Jag säger bara det, de har all den senaste utrustningen där inne. Ni skulle bara veta hur kul man kan ha där, skämtade Sylvinho.

Ronaldinho själv sa inte ett ord.

Han lämnade Camp Nou utan ett ord, i samma bil som han kommit med.

Det var en skottsäker Hummer-jeep, samma modell som den amerikanska armén använder i Irak.

Asien-turnén pågår totalt i tio dagar.

Till slut landar Barcelona-planet på El Prat igen klockan 02.18, på morgonen den 12 augusti.

På bara ett år har spelarna då flugit mer än 7 000 mil i klubbens regi.

Ronaldinho avböjer att ge några som helst kommentarer på flygplatsen, utan går direkt och ställer sig i taxikön.

Journalister skakar på huvuden och pekar neråt med tummar.

Okej, det är sent och resan har varit lång – men några få meningar hade väl ändå Ronaldinho kunnat bjuda på?!

Bara några dagar tidigare hade han ju varit på så gott humör, då han blivit hyllad i tidningarna. Det var då han hade näst intill krävt att få spela turnéns sista match i Honk Kong, trots en lättare skada.

Mål hade han gjort också, och El Mundo Deportivo slog upp rubriken ”Vuelve el No 1” på förstasidan. ”Tillbaka som nummer 1”.

Men nu?! Sura miner och inte ett ord.

Inget bra tecken.

I mitten av maj kom så beskedet som var lika obegripligt som oundvikligt.

Ronaldinho hade tagit beslutet som för de flesta brassar är likvärdigt med att förneka gud.

Han hade bett om att slippa spela för landslaget i en stor turnering. Copa America – de sydamerikanska mästerskapen – skulle spelas utan honom.

Ännu en av de här högtravande pressreleaserna pumpades ut, skriven på en obegriplig juridikprosa som är så långt ifrån Ronaldinhos vardagsspråk det över huvud taget går att komma:

– Jag har varit oförmögen att tillskansa mig de viloperioder som är både rekommenderade och nödvändiga och det kan, vid enstaka tillfällen, haft en inverkan på den höga prestationsnivå som förutsätts av mitt professionella åtagande till mitt klubblag och, framförallt, det brasilianska landslaget.

Förbundskaptenen Dunga var inte imponerad.

– Att spela i landslaget är att tjäna sitt land. Det ska göras med stolthet. Själv tackade jag aldrig nej till en enda kallelse. Även om en spelare håller till nere på planen får han aldrig tappa känslan av hur det är att vara supporter.

Samtidigt konstaterade han att Ronaldinho vid den här tiden inte var i bästa slag.

– Just nu har han inte tempot. Han saknar den här accelerationen som gör att han kan rycka loss från en motståndare. Han måste helt enkelt träna bättre.

En redan känslig situation blev än mer komplicerad när ett ungt Brasilien – utan både Ronaldinho, Kaká, Ronaldo och Adriano – gick och vann hela Copa America.

Så vad innebar det för framtiden?

Tja, en undersökning i Folha de São Paulo gav dubbeltydiga besked. En majoritet på knappt 60 procent ansåg visserligen att Ronaldinho var given i det brasilianska landslaget så fort han själv var redo – men samtidigt ansåg mer än 40 procent att han inte ens förtjänade en plats i truppen framöver.

Dunga ställde sig någonstans mitt emellan.

I augusti tog han ut Ronaldinho i truppen till vänskapsmatchen mot Algeriet i franska Montpellier – men han deklarerade tidigt att han inte skulle räkna med att starta.

– Spelarna som var i Venezuela och spelade Copa America tog sin chans. Just nu är de före i rangordningen. Det är så det fungerar.

Det var i alla fall så det fungerade i 45 minuter.

Efter en mållös första halvlek mot Algeriet fick Dunga nog – och Ronaldinhos nyckelsäsong tjuvstartade.

I teorin var det visserligen en betydelselös träningsmatch, men i praktiken spelade han för sin framtid i det brasilianska landslaget.

En halvlek, en assist och ett mål senare var den säkrad.

Brasilien hade vunnit med 2-0, Ronaldinho hade gjort dubbla surftecken och ett första test var avklarat innan säsongen ens hade börjat.

För en gångs skull har inte det brasilianska landslaget publiken med sig i Montepellier.

Till viss del har det med VM-fiaskot att göra – den globala hysterin kring A Seleçao har definitivt dämpats sedan dess – men mest handlar det om motståndet i kombination med spelorten.

Frankrike är fullt av folk med algeriskt påbrå. Särskilt södra Frankrike. Och i synnerhet Montpellier.

Sången böljar runt både staden och stadion.

– One, two, three. Viva l´Algérie.

Ingen av brassestjärnorna får något vidare mottagande, men faktum är att det är Ronaldinho som får ta emot det klart värsta häcklandet.

Kaká får rent utav några spridda applåder när han hoppar in. Ronaldinho blir våldsamt utbuad när han springer ut för att slå en hörna.

Han flinar tillbaka.

Den spanska sektionen av pressläktaren lägger sin kollektiva panna i ett djupt veck.

Vad ska det dras för slutsatser av allt detta?

Var den där repliken ett varmhjärtat kluckande eller ett fientligt hånskratt?

Och vilket vore egentligen att föredra?

Dan före dan före dan pratade äntligen Ronaldinho.

Två dagar före Barcelonas ligapremiär – och knappt två timmar efter att han skrattat ut den snubblande Deco – satte han sig till slut ner med oss journalister för att faktiskt svara på de frågor vi ställde.

Han hade visserligen öppnat munnen tidigare under sommaren, men frank uttryckt hade han då inte sagt ett förbaskat dyft.

Jag har stött på Ronaldinho lite då och då under de senaste tre åren, och det är uppenbart att det senaste året fört med sig en förändring.

Precis som så många andra har ”Ronnie” med tiden svalnat gentemot mediekollektivet. Där det tidigare fanns spontan öppenhet råder i dag sluten misstänksamhet.

Garden är lite lägre här i kulvertarna under Camp Nou än den är i mer obekanta hörn av världen, men den sänks aldrig helt på samma sätt som förr.

Numera har Ronaldinho tänkt igenom vad han själv vill ha ut av sina mediestunder, och säger i stort sett aldrig mer än han behöver.

Intervjustundens första tema är också den som ger mest utförliga svar. Det är den delen som handlade om Ronaldinhos misslyckade fjolårssäsong, och är den del då han själv är mest angelägen att förklara.

– Jag kom i stort sett direkt från VM, och hoppade på en turné till USA, där jag började spela matcher på en gång. Sedan kom jag egentligen aldrig ikapp. Jag kände mig inte 100 procent på hela året, utan kände mig lite trött och sliten hela tiden. Vissa matcher gick väl bra, men jag fick aldrig upp någon rytm som höll i sig under någon längre tid.

Ronaldinho fortsätter:

– Anledningen till att jag bad om att få stå över Copa America var att jag visste att jag behövde en längre vila det här året. Jag hade en bra semester, och nu känner jag att förutsättningarna finns för att spela på topp.

Hur mycket såg du själv av Copa America?

– Jag såg inte alla matcher, men tittade på finalen. Jag är väldigt glad för mina kompisars skull. De kämpade hårt, och förtjänade verkligen titeln. Att se mina kollegor lyckas gör mig lika glad som om jag hade gjort det själv.

Och hur ser din landslagssituation ut nu?

– Jag har pratat igenom saken med olika ledare i landslagsstaben, och nu tänker vi bara på framtiden. Nu är allt bra, och vi fokuserar på VM-kvalet som börjar i höst. Jag är tillgänglig för spel, och ska göra allt jag kan för att hjälpa det brasilianska landslaget.

Tillbaka till Barcelona.

Det var inte bara Ronaldinho som hade ett svagt år, utan omdömet kan egentligen fällas över i stort sett hela spelartruppen.

Brassen instämmer, utan att säga för mycket.

– Alla begick vi misstag, alla gjorde vi fel. Vi försökte verkligen ge allt, men det räckte inte till.

Så vad ska ni förändra nu?

– Olika småsaker, men egentligen inget stort. Ända sedan jag kom till den här klubben har vi arbetat på samma sätt, och tidigare säsonger har det ju fungerat väldigt bra. Tränarstaben har pratat med oss om vad de tycker att vi måste göra annorlunda, och vi spelare har pratat sinsemellan också.

Kan du vara mer precis?

– Nja, som sagt, vi har pratat i omklädningsrummet och sökt lösningar på det som vi inte tyckte stämde i fjol.

Stämmer det att en del av problemet var att ni saknade ödmjukhet?

– Det tycker jag inte. Visst hade vi stora förhoppningar och en stor tro på oss själva när säsongen började, men det betyder inte att vi saknade ödmjukhet.

Hur påverkades du av att dina egna insatser fick så pass mycket kritik?

– Om du spelar för Barça kommer du alltid att granskas med förstoringsglas. Jag har alltid fullföljt mina åtaganden mot klubben.

Har du känt dig illa behandlad?

– Nej, jag har inte känt mig felbehandlad. Jag har fått kritik, men det får alla spelare. När vi vinner så säger alla att vissa spelare är jättebra, men när vi sedan förlorar så är det de spelarnas fel. När folk letar efter anledningar till att förklara saker hittar de ibland saker som inte existerar.

I och med köpet av Thierry Henry har Barcelona numera en forwardsuppsättning som saknar motstycke i världen.

I teorin är ”Den fantastiska fyran” med Ronaldinho, Messi, Eto´o och Henry så gott som ostoppbar – men fungerar den i praktiken?

Ronaldinho tror det.

– Jag skulle älska att spela tillsammans, alla fyra. Ju fler kvalitetsspelare vi har ute på planen, desto bättre för laget, desto bättre för klubben.

Hur skulle din egen position se ut i ett sånt system?

– Jag har spelat på vänsterkanten, på högerkanten och som mediapunta (ungefär offensiv mittfältare). Jag har inget problem med någotdera. Jag spelar där Mister säger åt mig, men samtidigt är jag inte annorlunda än någon annan. Jag vill spela hela tiden, maximalt antal minuter i varje match. Och det tänker jag jobba för.

Berätta om hur du upplevt Thierry Henry.

– Jag är väldigt glad över att han har kommit till Barcelona, för det handlar om en av världens bästa spelare som har kommit för att hjälpa oss att nå vårt mål, hjälpa oss att vinna titlar. Han är en väldigt öppen person som kommit in i gruppen väldigt snabbt. Jag tror att han kan bidra med vissa saker som vi inte haft i laget tidigare. Jag har alltid gillat hans snabbhet väldigt mycket.

• Tidigare pratades det mycket om Real Madrid och deras galácticos. Nu pratas det om Barcelona och era fantásticos. Finns det en risk att ni råkar ut för samma öde som de gjorde, att ni har för många stjärnor i samma omklädningsrum?

– Så ser inte jag det. Alla spelare är välkända globalt, men de har ändå fötterna på jorden. Alla är erfarna, alla vill lyckas och i omklädningsrummet är vi alla väldigt fokuserade på vad vi ska göra.

Du känner dig säker på att ni kan vända den negativa utvecklingen, och att ni kommer att börja vinna titlar igen?

– Vi har allt som krävs. Jag har väldigt stort förtroende för den här gruppens potential, och vi har absolut en bra chans att vinna Champions League igen. Det är vad vi siktar på, Champions League och ligan. Vi har spelarna här för att Barcelona ska bli ett starkt lag igen.

Och för egen del? Håller du med de som säger att det här är en nyckelsäsong för dig?

– Jag känner mig väldigt motiverad, ja. Jag känner mig som en viktig spelare för laget, och vill att det här ska bli min bästa säsong.

På något sätt är det som om frågan hänger luften under hela den dryga halvtimme som Ronaldinho gjort sig tillgänglig för medierna.

Barcelona har förstärkt offensiven, men det är tveksamt om alla kan spela samtidigt och Ronaldinho har haft en ganska lång formsvacka som ingen riktigt vet om den är förbi eller inte…

Till sist tar en av de spanska journalisterna mot till sig och ställer den obekväma frågan.

Vad skulle egentligen spelaren som för bara ett drygt år sedan sågs som världens klart bäste tycka om att hamna på bänken? Hur skulle Ronaldinho reagera på att bli petad?

För första – och enda gången – under intervjun skiner Ronaldinho upp i det där tandiga smajlet som gjort honom lite extra älskad över hela världen.

– Man måste vara beredd på allt, vet du. De bästa spelarna ska alltid spela.

Barcelona flyger till Santander kvällen före ligapremiären mot Racing.

Som vanligt har tusentals fans samlats på El Prat-flygplatsen för att vinka av dem, och trots fjolårets misslyckanden sägs hysterin faktiskt vara värre än någonsin tidigare.

– Barça har alltid väckt beundran vart de än har åkt, men den här säsongen när ”Den fantastiska fyran” drar ut på vägarna så slår de alla rekord, konstateras det i El Mundo Deportivo.

Folkhorderna är så kompakta att det tar mer än tjugo minuter för en flitigt garvande Ronaldinho att skriva sig igenom massorna, och ta sig de knappt 100 meterna från spelarbussen till säkerhetskontrollen.

Vad ska man tycka om det?

Har han skrattat för lite eller för mycket?

Den ena radiokanalen pratar om en ödmjuk spelare som visar respekt för sina supportrar, medan den andra undrar om inte de mindre eftertraktade lagkamraterna tröttnar på att Ronaldinho alltid låter dem vänta.

24 timmar senare

Seriepremiären är avklarad, och ett oinspirerat Barcelona har bara fått 0-0 mot nedflyttningstippade Racing.

Världens mest omtalade offensiv har totalt saknat spelglädje, och egentligen inte skapat ett endaste dyft. Ronaldinhos enda avslut var två frisparkar som inte träffade mål.

Vad var det som inte stämde?

En av lokaltidningarna i Santander går rakt på det de ser som problemets kärna i sin betygsättning av Ronaldinho:

– Inte ett skratt på hela matchen. Underkänd.

Fotnot: Texten är hämtad från Sportmagasinets oktobernummer 2007.