Var ska det bli av – supertalangerna?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En försöker snacka sig ur landslaget, några andra vill in i landslaget.

Jag tänkte vi skulle prata talanger.

Och börja med dem utan landslag.

Vad det än är man väntar på, möjligen med undantag för bagaget från British Airways, så kommer det alltid till slut.

Det kommer alltid en dag.

Vi kan tycka att vi väntat länge på allsvenskan, på att få promenera till en arena med solen i ansiktet och efter en lång vinter få känna den där delaktigheten som bara finns på läktaren. Men det är som Anton Glanzelius säger i Mitt liv som hund: Man måste jämföra.

De senaste månaderna har jag tänkt ganska mycket på Kosovo. Kosovos dag kom den 18 februari i år. Det var då de gick från att vara en synonym till ”problem” till att vara ett land.

Det betyder mer än det fattbara, oavsett om man är serb eller kosovan.

Kosovo är självständigförklarat. Fattigt, dränerat, avskuret, men självständigt. Nu ska de bygga upp det där landet, och det gör man med intellektuella, med utbildning, med utbyte och – med fotboll.

Samma dag som den ensidiga självständighetsförklaringen publicerade Gazzetta dello Sports veckomagasin ett stort reportage om Kosovos fotbollslandslag. Det handlade om stolthet och motstånd, och om idrottens roll.

– Över 60 procent av befolkningen är under 27 år. Över 60 procent är arbetslösa. Det går inte att beskriva hur viktig idrotten är för ungdomarna, säger Albert Bunjaki.

Bunjaki har varit andretränare i Kalmar FF, och han har arbetat med Kosovos internationella fotbollsrelationer i åtta år.

Han har mycket intressant att säga om Kosovos landslag, och nu undrar ni vad Kosovo gör på ett uppslag om allsvenskan.

Okej, ni kan få fem skäl:

Emir Bajrami, Labinot Harbuzi, Etrit Berisha, Agon Mehmeti och Anel Raskaj.

Fem av allsvenskans intressantaste fotbollstalanger kommer från Kosovo. Fem av seriens mest spännande spelare skulle kunna spela för ett annat landslag än det svenska. Om de vill.

– Jag följer Kosovo hela tiden. De har stora ekonomiska problem, men jag tror att det kommer att lösa sig för landslaget, säger Anel Raskaj.

Han spelade från start i HBK:s premiär, och Janne Andersson har kallat honom för ”en ung Zidane”. U21-kaptenen Jörgen Lennartsson kände att han ville tona ner förväntningarna och sa att han är ”mer en Cesc Fàbregas”.

Jag antar att det betyder att de är överens om att Anel är en hyfsad talang. En talang som inte valt landslag.

– Jag är ju född i Kosovo, men Sverige har erbjudit mig mycket, säger han.

Raskaj kan spela i Sveriges a-landslag om ett par år. Det kan Malmö FF:s Agon Mehmeti också. Han fick bara spela en kvart i premiären, men herre-min-skapare vilken kvart det var. Ren och skär fotbollsintelligens.

Var ska dom bli av, supertalangerna?

Just nu är det enkelt, eftersom Kosovo bara nästan finns.

När kvalet till VM inleds kommer Liechtenstein och Färöarna att finnas med. Inte Kosovo. Så kommer det att fortsätta ett tag till, och skälet till det är ingen läsning för alla (hur många är ni? Tre?) som påstår att sport och politik inte hör ihop.

För att få spela i Fifas tävlingar måste ett europeiskt land vara en fullvärdig medlem av Uefa. För att bli fullvärdig medlem av Uefa krävs att landet erkänns av FN som självständig stat. Och i FN:s säkerhetsråd sitter Ryssland, Serbiens bäste vän i Kosovo-frågan, och kan lägga veto.

– Det är mer komplext än många tror. Processen kommer att ta lång, lång tid, säger Albert Bunjaki.

Under tiden arbetar han, med bland annat svenskt stöd, för att utveckla demokratin och utbildningen. Kosovo har haft resurser motsvarande en och en halv miljon kronor för att driva runt sin liga. Under tiden har många av toppspelarna valt att spela för Albanien, ännu fler har flyttat ut i världen.

En handfull hamnade i allsvenskan.

– Om det finns något positivt med utflyttningen så är det att de unga fått bra utbildning. Ta Anel Raskaj, han har en bra tränare och är i en bra klubb. Sen är det hans val vilket land han vill spela för.

Jag ringer Anel, han ringer tillbaka direkt. Han säger att han inte vet, men en döv kan höra att han lockas av tanken på ett nytt, eget landslag.

Men det kommer att dröja innan Kosovo är ett alternativ på riktigt, ett landslag på riktigt.

Kvarnar ska malas, ett land ska byggas från grunden.

En ung Zidane kan vara gammal innan de är klara.

Det var en fin premiär för den unga allsvenskan, inte bara för kosovanerna. Sebastian Rajalakso såg ut som en färdig toppytter, och Ola Toivonen gjorde en av sina bästa allsvenska matcher.

Men roligast hade jag åt Behrang Safari. Ni kan honom nu, ni vet att han är en av dem som köar för en vänsterbacksplats i EM-truppen. I måndags intervjuades han över ett uppslag i Kvällsposten. Rubriken?

”Försvarsspel är inte min grej”.

Någonstans där tror jag att Lars Lagerbäck satte sin frukost i halsen.

I morgon får vi se hur Blåvitt tagit manglingen mot Malmö, vi får se hur mycket premiärsegern betydde för Örebro.

Däremot får vi inte se Dajla.

Knut ”Dajla” Dahlström var IFK Göteborgs störste supporter. Han missade tre matcher på 50 år och var den sorts supporter som klubbar byggs av, men som aldrig syns.

Nu är Dajla död, IFK:s fans hyllade honom med en banderoll på Malmö Stadion.

Jag fick syn på banderollen samtidigt som ett femtiotal supportrar av en annan sort gjorde våldsamma utfall mot polisen. För att synas. Vad de tror att de bygger för något vet jag inte.