”Det är som att man flyter fram på gräset”
Uppdaterad 2018-07-27 | Publicerad 2013-06-29
Dif-legendaren Stefan Rehn om hur allt började, kvalen & SM-guldet
Som många andra svenskar ägnar Stefan Rehn semestern åt att träffa nära och kära.
Den här dagen är inget undantag.
Djurgårdsikonen besöker Stockholms Stadion, en arena som har gett honom många oförglömliga minnen.
– Man blir lite nostalgisk. Här har jag vunnit SM-guld och varit med om att ta upp Djurgården tre gånger, säger 46-åringen.
Stefan, som numera tränar Jitex i damallsvenskan, slår sig ned på läktaren och sveper med blicken över den inbjudande gräsmattan. Han växte upp i Sundbyberg och var bara tolv år när han började spela för Djurgården.
Allt började med att han och två kompisar anmälde sig till Djurgårdens sommarläger på Barnens ö. Janne Lilja, som senare blev klubbens ordförande, fungerade som tränare.
– Efter en vecka frågade han om vi ville börja i Djurgården, och det lät roligt. Janne, vilken fantastisk människa. Han var den som skulle se till att vi sov på nätterna, men han var uppe längst av alla och läste Kalle Anka, säger Stefan Rehn och skrattar vid minnet.
Upp i A-laget som 17-åring
Under sina år i Djurgården skulle han få fler positiva minnesbilder att bära med sig genom livet. Den tekniske mittfältaren var bara 17 år när han sommaren 1984 blev uppflyttad från juniorlaget.
– Jag blev halvt chockad när de frågade om jag ville flytta upp till A-truppen, men hösten gick rätt fort och sedan kom jag in i A-laget, säger Stefan.
Vilket är det första minnet som poppar upp när du besöker Stockholms Stadion?
– När vi vann kvalet mot Gais här 1985. Det var en riktig rysare.
De 14 164 djurgårdare som besökte Stadion den dagen, 27 oktober 1985, kommer aldrig att glömma kvaldramat. Det första mötet, på Nya Ullevi, slutade 0–0 och även returen i Stockholm var mållös efter ordinarie speltid. Förlängningen slutade 1–1, så allt avgjordes från straffpunkten.
”Ta upp laget – det var stort”
Vem Björn Westerberg, Djurgårdens nya tränare, skickade fram att slå den första straffen? Just det, blivande landslagsspelaren Stefan Rehn, 19.
– Jo, vi vann på straffar och jag fick äran att slå den första straffen. Det är ett av de bästa första minnena härifrån. Jag såg Djurgårdens matcher som yngre och fick själv vara med och ta upp laget en division, till allsvenskan. Det var stort, säger han.
Avancemanget skulle bli början på en storhetstid. Dåvarande ordföranden Bengt Broberg, känd som ”Benke Bräda”, satsade mer pengar än vad som fanns i klubbkassan, men de sportsliga framgångarna uteblev. Djurgården tog bara 15 poäng på 22 matcher, åkte ur allsvenskan och kallades ”Stockholms dumhet”.
– Vi fick en hel del bra spelare, men det funkade inte. Vi blev inte samspelta och åkte ur med dunder och brak. 1986 var ett av de tyngsta åren, men 1987 gick vi upp igen och 1988 spelade vi SM-final, säger Stefan Rehn.
Året efter guldmissen (Malmö FF vann den andra finalen med hela 7–3) lämnade mittfältaren Djurgården. De flesta trodde att han hade flyttat för gott men i april 2000, efter spel i Everton, IFK Göteborg och Lausanne, fick han på nytt Stockholms Stadion som hemmaplan.
Stefan Rehn, då 34, skrev på ett 5,5-årskontrakt med Djurgården, där han 2003 inledde sin tränarkarriär.
– Kunde jag få betala tillbaka det Djurgården gjorde för mig ville jag gärna göra det. Titta, jag får gåshud, säger Stefan och visar upp sina knottriga armar.
”Det var många som hade längtat”
Vad ingen kunde föreställa sig vid hemkomsten var att han skulle avsluta karriären med ett SM-guld 2002. Första matchen efter återkomsten, Brage borta i Superettan, slutade med förlust.
– Vi var inte bra i den matchen och Pierre Gallo brände en straff. Det tog ett tag innan vi varvade upp, men vi hade ett spännande lag, säger Stefan Rehn.
Du har upplevt mycket inom fotbollen och har bland annat ett VM-brons på meritlistan. Hur högt värderar du SM-guldet med Djurgården?
– Det var fantastiskt. Djurgården hade inte tagit SM-guld sedan 1966. Att det var så länge sedan var en av de stora grejerna som drev mig. Det var så många som hade längtat. Jag funderade på att lägga av efter 2001, men kände att vi kunde ta SM-guldet. Sedan hade jag fortfarande kul, tack vare dem i och runt laget.
”Den är som en golfgreen”
30 juni, mot Öster, spelar Djurgården sin sista hemmamatch på Stadion. Sedan väntar en flytt till Tele2 Arena. Känns det konstigt?
– Ja, det måste jag säga. Man blir lite nostalgisk. Jag har varit med och tagit upp Djurgården tre gånger och vunnit SM-guld här. Det är många härliga minnen, matcher och upplevelser. Det kommer nog att bli annorlunda att titta på Djurgården, men allt har sin tid och för klubben är det ett steg i rätt riktning. Det gäller att hänga med och jag tror att det blir jättebra för hela föreningen.
Vilket är ditt värsta minne härifrån?
– Jag ville gärna vinna SM-guld med Djurgården och vi låg bra till 2001, då ”Bajen” vann. I näst sista hemmamatchen mötte vi Sundsvall. Det blev oavgjort (1–1), men om jag inte hade blivit avblåst för offside hade vi vunnit. Den offsiden tycker jag är tveksam ännu i dag. Det är inte så att det irriterar mig, men jag har inte glömt det. Där rök guldet, så det var jobbigt, säger Stefan Rehn.
Efter intervjun kan han inte hålla sig längre. Djurgårdsikonen går fram till gräsrektangeln och ser ut att vilja springa ut på planen. Om han verkligen varit 21 i stället för 46 år, vilket påstås på Jitex officiella hemsida, hade han förmodligen gjort det.
– När planen är i ordning är det en av de finaste som finns. Då är det som att man flyter fram på gräset. Ja, den är som en golfgreen, säger Stefan Rehn.
Stefan Rehns drömelva med lagkamrater från Djurgården
Två engelska profiler på topp, en före detta förbundskapten vid rodret.
På alla positioner är det namnkunniga spelare i Rehns drömelva.
Målvakt: Andreas Isaksson
”En fantastisk tävlings- och träningsmänniska. Även om han var ung när han kom till Djurgården var han en pådrivare med enorm vilja och vinnarskalle.”
Högerback: Niclas Rasck
”Ingen fysisk spelare, men en härlig tekniker som nästan var bättre offensivt än defensivt. Han var alltid spelbar, hittade löpningar på små ytor och var underbar att spela med.
Mittback: Patrik Eriksson-Ohlsson
”Fantastisk människa och pådrivare som levde på styrka och karaktär. Han var otroligt bra även i motgång, när det inte stämde. Då blev han förbannad och tog tag i bitarna.”
Mittback: Markus Karlsson
”Pådrivare med bra teknik och väldigt bra vänsterfot. Han vek aldrig ned sig och var skön att ha i sitt lag.”
Vänsterback: Mikael Dorsin
”A-landslaget, lagkapten i Rosenborg... Han fick kämpa i motvind när han kom till Djurgården, men gjorde det på rätt sätt. Han har en enorm lungkapacitet och väldigt bra skalle. Han stängde sin sida, visade en enorm löpvillighet och var med offensivt.”
Höger mittfält: Johan Elmander
”En enorm fajter som alltid gav hundra, löpte för andra och rev sönder hål i motståndarnas försvar. För Djurgården var han enormt viktig.”
Centralt mittfält: Kim Källström
”Han var ung, men tog väldigt stort ansvar på planen, var en dynamo i Djurgården. Han hade allt och var väldigt involverad i spelet. Avslut, assist, frisparkar, hörnor...”
Centralt mittfält: Sören Börjesson
”När det gäller teknik och spelförståelse var han grym. Hans tvåfotsdribblingar kom i parti och minut, och de gick alltid hem. Det var fantastiskt kul att spela med honom.”
Vänster mittfält: Andreas ”Adde” Johansson
”Enormt skicklig bollspelare som växte för varje månad han var i Djurgården. Han var lite lurig på planen, hade väldigt bra spelförståelse och näsa för målet. Han visste exakt när han skulle släppa bollarna, var väldigt lätt att spela med.”
Anfall: Steve Galloway
”Presentation överflödig. En kultfigur och ett av de första namnen jag plitade ned. Han hade målsinnet och snabbheten och gjorde en enorm nytta, var alltid på hugget framåt.”
Anfall: Teddy Sheringham
”Det var fantastiskt att få spela med honom i ett år. Vilken teknik, vilken spelförståelse. Vi var jämngamla, 19 år, och tränade ofta passningar och mottagningar efter träningarna.”
Tränare: Tommy Söderberg
”Enormt bra tränare och en fantastisk ledare med lite annorlunda stil. En förebild med sitt engagemang och entusiasmerande ledarskap.”