”Wenger satt längst fram och klappade”

Fredrik Jönsson

Svenske 17-åringen Kristoffer Olsson om livet i Arsenal

Han värvades som 16–åring av Arsene Wenger.

Han har hyllats av Englands mest lovande mittfältare, Jack Wilshere.

Sportbladet tog ett snack med 17–årige Kristoffer Olsson om livet hos Arsenal.

– Det är många som säger att jag påminner om Rosicky, säger han.

Den 16 juli 2011 bekräftade Kristoffer Olsson för Sportbladet att han lämnar IFK Norrköping och hade skrivit på ett fyraårskontrakt med Arsenal. Först tillhörde han U18, men efter att ha gjort bra ifrån sig där har mittfältaren etablerat sig i reservlaget och fått debutera för Arsenals A–lag.

Sportbladet fick en lång intervju med en av Sveriges mest spännande talanger.

– Som spelare är jag ganska passningsskicklig, har bra spelförståelse och en bra första touch. Utanför planen är jag lugn, ambitiös och ödmjuk, säger Kristoffer Olsson.

Vad säger Arsenal om dig?

– Att jag är en bra passningsspelare, har bra blick, men att jag behöver förbättra defensiven och bli starkare. Wenger har sagt att jag ska spela snabbare och förbättra defensiven.

”Finns nästan ingen bättre skola”

Olsson tränar och spelar med reservlaget, men får även vara med stjärnorna i A–laget om han utmärkt sig speciellt i någon match. Han är väldigt nöjd med sin tillvaro och ångrar absolut inte att ha tog chansen som ungdomsproffs i stället för att stanna i Sverige.

– Jag kände mig långt ifrån IFK:s A–lag och de gjorde inte så mycket för att stoppa mig. Att utvecklas i Arsenal kändes självklart, finns nästan ingen bättre skola.

– Jag tycker att tempot i reservlaget är högre än i allsvenskan. Det är nästan för högt tempo sett till kvalitén. Ibland är det riktigt bra spelare med vid matcherna, vi har haft med (Bacary) Sagna och (Jack) Wilshere. Och när vi till exempel mötte Everton hade de flera A–lagsspelare med.

Men är det inte tufft att vara ungdomsproffs i England?

– Det är skillnad mot Sverige, man får ju höra när man gjort något dåligt och det är en annan mentalitet.

Det är hårt klimat mellan spelarna?

– Så kan det ju vara, alla kämpar för samma mål, att slå sig in i A–laget. Det är mycket smågnäll och alla ska vinna allt, så kanske det inte är överallt i Sverige.

Vad det jobbigt när du kom dit?

– Alltså, man fick ju kämpa väldigt mycket för att få status i gruppen. Man fick kämpa för att bli den där som de inte gnällde på så enkelt. Men det är ju så, gör man saker bra så kommer man in i laget och då blir det lättare.

– I U18 gick det ganska snabbt att få respekt och bli en i gruppen. Jag kunde känna att man inte fick så mycket passningar de tre-fyra första matcherna. Sedan är det ju så i U18 att vissa inte vill passa, de vill skjuta själva och försöka göra mål i stället. I reserverna är spelarna tillräckligt bra för att de ska fatta vad som är bäst för laget.

Du är stark mentalt?

– Ja, absolut. Jag är inte den som gnäller om det är något sådant, det är bara att bita ihop och köra. Om man är bra och presterar så kommer man in i gruppen. I början gick det sådär för mig och då var det som man inte kom in lika bra. Men sedan gör det bra så kommer man in mycket lättare.

Hyllades av Jack Wilshere

I slutet av oktober blev Olsson hyllad av två av Arsenals talanger: Emmanuel Frimpong och Jack Wilshere. Båda har dragits med skador i år och spelade med reservlaget för att komma i form. Efter några matcher med Olsson lovordade duon svensken på Arsenals hemsida.

– Det var ni, media, som gjorde det stort. Det var mest att Frimpong hade sagt i en intervju att jag var jävligt bra. De hade sagt det och sedan blev det en grej av det. Det är kul att få beröm av såna spelare som spelar i A–laget och är framgångsrika.

Hur väl känner du dem?

– Frimpong och Wilshere är två av spelarna jag känner bäst i A–laget eftersom de har varit med reserverna mycket.

Är de sköna killar?

– Frimpong är lite pajas, han är väldigt skön. Han driver med sig själv. Jack är också väldigt trevlig.

Är det så överlag i Arsenal?

– Det blir lite så i och med att U18, reserverna och A–laget tränar på samma anläggning. Man ser alla hela tiden och då blir det som att ingen är större än den andra. Det blir ju en bra lagkemi i hela klubben.

Är det den mentaliteten som Wenger vill ha?

– Ja, det tror jag nog eftersom det var han som fixade så att alla är på samma träningsanläggning. Det är väldigt speciellt.

Hur är de andra spelarna i Arsenal?

– De flesta är väldigt trevlig och hälsar på en. Alla är verkligen sköna. Wojciech (Szczesny) är lite pajas. Han känner jag kanske bäst av alla eftersom han bodde här jag bor tidigare, han är här ofta. Podolski är lite pajas också. Vi var tvungna att sjunga för A–laget, det är en tradition, och då var Podolski med och sjöng.

Sjöng för Wenger

Vad sjöng ni?

– Jullåtar.

Wenger var nöjd...?

– Ja, absolut, haha. Han satt på första raden, kollade på och klappade med.

Hur är han som person?

– Wenger är lättsam. De gångerna jag har pratat med honom har han varit lättsam och skojat.

Vad tycker han om dig?

– Vi har inte snackat om fotbollen så. Det är liksom mer när man träffar på honom på gymmet till exempel. Han undrar om det är bra och om det går bra.

Har du fått beröm av Wenger?

– Om man gör en bra match kan han berömma en, absolut. Då när jag hade gjort en bra match mot Norwich sa han att jag hade spelat jättebra och det fattade jag ju när jag fick vara med och träna med A–laget.

Hur långt ifrån A–laget är du enligt dig själv?

– På försäsongen kände jag att det var en bit kvar, jag kände att det gick lite snabbt. Men ju mer jag har varit med har jag känt att jag inte är långt ifrån, i alla fall inte på träningarna. Sedan är det svårt att säga när man inte har fått chansen. Jag har ju sett andra som varit med ibland och hoppat in, och jag är inte sämre än dom. Jag skulle nog säga att jag är skapligt nära ändå.

Vilka platser slåss du om i Arsenal?

– Ja, det är väl (Santi) Cazorlas eller Wilsheres roll. Jag har spelat både som defensiv och offensiv spelare.

Det är rätt svåra spelare att peta?

– Ja, det är ju där de bästa spelarna lirar. Är man tillräckligt bra så får man ju chansen, så är det.

Så nu drömmer du bara om att bli inkallad på Wengers kontor?

– Ja, absolut. Det är ju det man drömmer om, det är det man kämpar för.

Påminner om Rosicky

Vilka spelare ser du upp till mest?

– Det är nog (Tomas) Rosicky och Wilshere. Jag älskar Rosickys spelstil och sedan första gången jag såg honom har jag alltid gillat honom. Sen är det många som har sagt att jag påminner om honom i spelstilen, men jag vet inte riktigt om jag gör det. Jag tycker att han är en av de bästa i Arsenal, även om han inte får spela så mycket nu.

– Wilshere, han är ju sjukt stor, han är den största. När jag har tränat och kört med honom så har jag sett vilka kvalitéer han har.

Vilka har sagt att du liknar Rosicky?

– Det är folk som har skrivit lite här och där. Det är lite fans som har skrivit på Twitter och sådana saker med.

Bästa minnet i Arsenal?

– Det är nog när jag blev uttagen till Southampton på försäsongen. Jag hade aldrig tränat med A–laget innan och så kom assisterande tränaren in och sa att jag skulle vara med. Så då blev jag sjukt nervös i början, men sedan fick jag hoppa in och spela, och sätta en straff.

Skulle du vara redo om Wenger tog med dig i truppen?

– Absolut, då skulle jag känna mig mer än redo. Det är ju många spelare som varit med på bänken och jag känner att kan de vara det så kan jag också vara med där. Sedan känner jag under träningen att jag är minst lika bra som vissa spelare. Sen är det klart att det är skillnad att sitta på bänken och starta tio raka matcher i Premier League.

Nu pratar jag inte om 90 minuter mot Chelsea på Stamford Bridge. Men skulle du klara tempot om du fick göra ett inhopp?

– Ja, absolut, det skulle jag mer än klara av.

Sportbladet intervjuar kända och okända svenska fotbollsproffs i Europa.

Vem vill du läsa om härnäst? Mejla Fredrik Jönsson & Patrik Sjögren