Många stjärnor på plan – men bara en världsstjärna

helskärm

ISTANBUL. Dom sa att det skulle låta som när en jumbojet lyfter.

Men det jag hörde var ingenting.

För aldrig har jag upplevt den totala tystnaden som på Ali Sami Yen Stadion när Helsingborgs IF sänkte Galatasaray.

Och sköt nytt liv i svensk klubbfotboll.

En, två, tre gånger infann den sig.

Jag såg i den lilla tv-skärmen på väggen att Henrik Larsson skrek ut sin glädje och att Christoffer Andersson vrålade av lycka.

Men det gick inte att höra dem.

Tystanden från läktarna på arenan som kallas för Helvetet var ogenomtränglig.

Turkiska ligaledarna Galatasaray kom till matchen utan att ha tappat poäng på hemmaplan den här säsongen. De gick därifrån som förlorare och i källaren under ”skräckarenan” satt klubbens 73-årige tränare Karl-Heinz Feldkamp och stred för sitt jobb.

Samtidigt klev en brett leende Henrik Larsson av HIF:s spelarbuss och förklarade varför det dom inte skulle kunna ske precis hade hänt.

– Vi visste att vi var tvungna att våga spela vårt eget spel för att lyckas, och det gjorde vi.

Bara en världsspelare

Helsingborg gjorde precis det som Elfsborg inte vågade på Mestalla mot Valencia i kvalet till Champions League. HIF var inne i Galatasarays straffområde redan i första minuten och Olafúr Skulason sköt matchens första skott.

Och så hade man en kille som höll i bollen, som drog på sig frisparkar och som stoppade Galatasarays anfall så tidigt att väckarklockan aldrig hann ringa.

Det fanns många så kallade stjärnor på Ali Sami Yens gräsmatta i går kväll.

Men bara en världsspelare – Henrik Larsson.

36 år gammal gör han fortfarande sanning av det omöjliga på allra högsta nivå.

Och alla de som utsett Johan Oremo eller César Sántin till årets anfallare i allsvenskan 2007 låg sömnlösa och vred sig i sin okunnighet i natt.

Men Larsson var så klart inte ensam om svensk klubbfotbolls största bragd under 2000-talet.

Turbotruten från Bjuv bjöd på veckans räddning i det europeiska cupspelet när han på handbollsmanér flaxade bort Turan Ardas volleykanon från sju meters håll och samme Daniel Andersson fick på något osannolikt sätt fingertopparna på Nondas sniperskott i upptakten av andra halvlek.

För det var där och då som Helsingborg var i gungning.

Men man gjorde det som Milan, Real Madrid, Barcelona och en lång rad andra storklubbar inte lyckats med de senaste åren. Helsingborgs IF reste sig och slog Galatasaray på Ali Sami Yen.

3–2 här är ett bättre resultat än 0–0 på San Siro 2000 mot ett Inter mitt i försäsongen. Det är bättre än 1–0 hemma på samma Inter och jämfört med matcherna AIK spelade i Champions League 1999 så finns det inget enskilt resultat som kan mäta sig med det Helsingborg gjorde i går.

Baxter förbannad för 3–2

Inte sedan Göteborg härjade i Champions League i mitten av 90-talet har ett svenskt klubblag stått för ett resultat som det i går (och ja, jag vet att Malmö FF slog Besiktas med 1–0 2005, men Besiktas var då inte ligaledare eller mitt uppe i en stark säsong).

Det har gått mer än tio år sedan sist och få av oss trodde väl ärligt talat att det skulle kunna hända igen, men det Helsingborg mäktade med visar att det inte är omöjligt för svenska klubblag att nå resultat i Europa. Det är inte lätt och inget vi kan räkna med att göra, men visst går det. Allt annat är skitsnack.

Och kanske, kanske gläntade Henrik Larsson en aning på dörren om ett ännu ett år i allsvenska när han sa.

– Förhoppningsvis kan vi ta några poäng till på vägen här, då vet man aldrig vad som kan hända.

När chocken släppt över Ali Sami Yen och trafikdånet åter svept in över arenan kunde Stuart Baxter trots allt inte låta bli att reta sig.

Han var förbannad för att HIF inte fick vinna med 3–1. Det var något resonemang om hur en 3–1-seger är imponerande men en 3–2-seger knapp och möjlig att ifrågasätta.

Kanske är det vinnarskalle?