Bank: Grönvita hjärtan slår den här natten
De har inte hittat sitt anfallsspel – men de letar & de har slagit ut både Dif & AIK
Blod, kramp, kamp, och tre timmar senare stod vi där med straffar.
Det såg ut som att vi skulle behöva defibrillatorer på Friends Arena, men tänka sig:
Hammarby kan vinna.
Grönvita hjärtan slår den här natten också.
Det hade gått en dryg halvtimme när vi passerade hundrastrecket för förlupna bollar på Friends Arena, och vi äntligen fick se en mjuk, kontrollerad bolltouch med tanke och riktning.
En enkel bredsida på volley, perfekt framsmekt till en tonårskille tjugo meter bort.
Jodå, Nebojsa Novakovic kan fortfarande.
Det är omöjligt att säga hur mycket man ska läsa ut ett skadepräglat derby där båda lagen fått ägna en halvtimme extra åt uppvärmning efter fria pyrolekar på läktarna, men cupderbyt visade i alla fall hur lagen tänkt sig sin fotboll.
AIK vill trycka sig framåt tidigt, med gammelengelsk ideologi – ”keep the ball where it belongs – up in the air”. Hur mycket det berodde på att Oforis playmakerfötter saknades eller att det svarta mittfältet hade en snittålder en bit under 20 vet jag inte, men här och nu är Andreas Alms grundidé lyfta sig till övertag snarare än att spela fram dem.
Tätt 4-4-2 defensivt, trebackslinje med Haukur Hauksson högre upp när de väl har bollen, en fritt vandrande Amin Affane på högerkanten och Niclas Eliasson i en traditionell ytterroll till vänster. Och så lyft mot Avdic-Brustad. Och lyft mot Avdic-Brustad. Och så lite lyft till. Brustad är fascinerande, på sitt sätt. Hans fart är mest till för andra, han har svårt att dra nytta av den för sig själv.
På snäll tränarsvenska hade man kunnat kalla AIK:s metod för ”direkt” eller ”rakt” spel. Jag tror att Jonas Thern hade kallat det något annat.
Till en början fungerade det i hur som helst hyfsat.
Hackigt, slarvigt, väldigt torftigt
Hammarby sprang, men utan passningsspel och utan att få övertag ens mot AIK:s mittfältsknattar. De raddade upp bollförlusterna, fick slåss mot Affanes vänsterfotsinlägg och var aldrig nära att hitta fram på den där fina kontringsytan som Hauksson lämnade ledig. Istället spelade de runt AIK:s två anfallare, gick fram och misslyckades med att hitta fram till fyra offensiva spelare på linje.
Det var hackigt, slarvigt, väldigt torftigt.
Men Nebojsa Novakovics volley var fin, och tio minuter senare omsatte Kennedy Bakircioglu det i praktik på planen.
En liten vårdad passning på offensiv planhalva, tio meters enkelt spel – och ett moment senare hade en glödhet Fredrik Torsteinbø skickat in ett inlägg som Arnór Smárason volleysmällde in i mål.
0–1, i första halvleks sista sekund.
Som derby var det väl okej, frenesin och temperamentet var det inget fel på. Men som fotboll… fattigt.
Det är inget fel på vare sig fartfotboll eller rak fotboll, men det måste blandas ut med temposkiften eller kontroll för att vara funktionellt.
Jag tror att AIK begrep det också, med två byten (Ahmed Yasin och, framför allt, Ofori) i paus visade de i alla fall spår av ambition att variera sitt spel.
Medan de försökte höll Bajen på att begrava matchen.
Torsteinbø – bäst på plan – snubblade fram Smárason till ett öppet läge och spelade fram honom till ett ännu öppnare läge. Islänningen missade båda, och så kunde AIK fortsätta trycka sig framåt, med Yasins teknik och Eero Markkanens fysik.
De spelade sig aldrig fram till en kvittering – de tryckte fram en istället.
Pervers beslutsordningen
Jos Hooiveld gick upp på en frisparkslyftning från Yasin och hängnickade in 1–1. Då hade det gått en timme, och AIK hade brottat ner (d e t hade Jonas Thern sagt) Hammarby tillräckligt långt för att se farligt ut.
De varierade lite mer, spelade sig lite längre fram, och det räckte både till att tippa över matchbilden och få en bild av hur de behöver utveckla sitt spel de kommande veckorna.
För Hammarbys del handlar det mindre om spring, mer om att hitta en länk fram till sina anfallare (Alex spelar med för små marginaler, men behöver mer att arbeta med för att bedömas rättvist).
Nu blev det nattmangling istället.
Läktarna bestämde att matchen skulle starta en halvtimme sent – i väntan på en tredje ståndpunkt i pyrodebatten, mellan totalkonflikt och total uppgivenhet, är det så det pervers beslutsordningen är i svensk fotboll – och spelarna spelade sig till en halvtimmes förlängning till.
Hauksson hade kramp, AIK hade gjort sina tre byten, det fick bli en krampkamp om den där sista platsen i semifinal. Fick vi vänta så här länge kunde vi väl lika gärna få straffar.
Lyfte bollen halvvägs till Jyväskylä
En sanning: Parik Carlgren gillar straffar. Philip Haglund missade sin.
En sanning till: Nederländerna har vunnit en av fem strafläggningar i EM och VM. Jos Hooiveld missade sin.
En sista sanning: Man ska inte låtsas vara glad när man slår en straff. Eero Markkanen lyfte bollen halvvägs till Jyväskylä.
Ögmundur Kristinsson dunkade Bajen till semifinal i cupen. De har inte hittat sitt anfallsspel under försäsongen, men medan de letar har de slagit ut både Djurgården och AIK.
De kunde må sämre.