Fagerlund: Efter sol kom regn för Chelsea
LONDON. Efter regn kommer solsken. Ibland återkommer regnet lika snabbt.
”Lita på processen”.
Vad annat går att säga efter ännu en resultatlös insats av Chelsea.
Brentford är ett makalöst litet gäng. Att lägga till ett ord som ”litet” framstår kanske som en klapp på huvudet på en klubb som förtjänar långt mer respekt, men det är sagt med kärlek.
Plånboken är betydligt tunnare jämfört med många av konkurrenternas.
Supporterbasen en av ligans mer blygsamma.
Klubbhjärtat är däremot minst lika stort – om inte större än majoritetens.
Av alla derbyn som Chelsea spelar under en säsong är mötet med lillebror från samma del av stan ett av de minst betydelsefulla.
Tottenham är troligtvis överst på hatlistan, tätt följt av Arsenal. West Ham. Fulham. Till och med QPR har ansetts vara en större fiende.
För Brentford är matcherna allt annat än betydelselösa.
När målvakten Robert Sanchez hjälplöst jagade efter Neal Maupay i slutsekunderna, varpå Bryan Mbeumo drog in sitt sjätte mål för säsongen, vågade sektionen med de ”tillresta” fansen jubla fullt.
Överlyckliga över att ännu en gång ha dräpt jätten på bortaplan.
Dansken börjar vänja sig
Himlen över Stamford Bridge skiftade mellan regn och solsken på ett närmast komiskt vis under matchen.
När Thomas Frank till slut stod som vinnare på arenan (för tredje gången!) var det sol och regn på samma gång, som om vädret speglade konstraten mellan de båda lägren.
Dansken börjar vänja sig vid att lämna Stamford Bridge med ett brett leende.
Mauricio Pochettino har möjligen vant sig vid en avsevärt mer komplicerad situation.
Argentinarens lag dryper av potential, anfallen klickar fram till den mest väsentliga delen av fotbollen: Målen.
Baserat på hur dominant Chelsea var under första halvleken (80 procent av tiden befann de sig på offensiv planhalva) borde åtminstone en fullträff ha genererats.
Brentford klev modigt upp i press emellanåt, vilket gynnade hemmalaget som kapitaliserade på motståndarnas slarv och – jo, faktiskt – avsaknad av aggressivitet.
Palmer drar i trådarna
Cole Palmer visar på veckolig basis att Pep Guardiola möjligen fattade fel beslut när han lät talangen lämna Man City (å andra sidan har Guardiola nu Jérémy Doku till sitt förfogande, som inte heller är fy skam).
21-årige Palmer påminner om Mason Mount på så vis att det är han som drar i trådarna i Chelseas offensiva spel. Om Axel Diasi – högerback för dagen – tittar sig frågande omkring, pekar Palmer honom rätt.
Den som verkade få allra mest vägledning var anfallaren Nicholas Jackson, om än utan lycka under lördagen.
Likt när Mount tappert försökte guida Timo Werner i rätt riktning. Eller Kai Havertz.
Chelseas brist på målskyttar är som bekant inget nytt problem.
PL:s största bråkstake
Det bör nämnas att Enzo Fernandez och Mykhailo Mudryk saknades, men hur stor skillnad duon hade gjort under lördagen går inte att hugga fast.
Särskilt inte med tanke på att Chelsea ofta har svårt att bryta ned just kompakta försvar.
Ju längre derbyt led, desto intensivare känslor hängde i luften. Regnet fortsatte att avlösa solskenet, Pochettinos assisterande rök ihop med Franks motsvarighet och synade det röda kortet.
En som lyckades dra på sig ett gult kort redan innan han klev in på planen var Neal Maupay, som föll för frestelsen att peta på Palmers boll som låg upplagd för en frispark.
Kan Maupay vara en av Premier Leagues största bråkstakar? Fast på ett retsamt snarare än aggressivt vis. Mål gör han fortfarande inte (mer än ett år har gått sedan det senast hände), men spelar överlag en viktig roll för Brentford.
Chelsea är mitt i den berömda processen, något som innebär att Pochettinos bygge ibland kommer se odugligt ut mot lågt stående försvar, för att i nästa stund glänsa mot en storklubb som lämnar större ytor.
Brentford? Det är en klubb som fortsätter åstadkomma ofattbart mycket av ytterst lite.
