Leifby: Bajens mest lojala genom tiderna
Publicerad 2021-10-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns bajare, ”bajare” – och så finns Ellen Gibson.
Spelarna inför publikrekordetSe rekordderbyt här på Sportbladet Play
Första gången jag såg Hammarby spela fotboll live var hösten 2001 då deras herrlag lyckades slå Örgryte hemma på Söderstadion och bli svenska mästare.
Det föll sig så att jag råkade vara i Stockholm just den helgen, och jag råkade ha biljetter till just den matchen, som jag också råkade använda eftersom jag aldrig förstod att det kanske fanns bajare som följt laget i hela sitt liv som säkert hade kapat en arm eller två för att få vara på plats.
När horderna efter matchen drog in till Söder för att fira guldet drog jag… hem.
Eftersom jag inte är bajare.
Sedan jag flyttade till huvudstaden för 15 år sedan har jag träffat många bajare.
Jag har druckit öl på Kvarnen med Stefan Löwstett, en av dem som på Söderstadion hösten 1970 ställde sig upp och började sjunga (!) vilket mycket väl kan ha varit det första lilla embryot till den fantastiska läktarkultur vi ser i dag.
Jag har suttit på Hammarby bandys kansli på Zinken och snackat skit med Stefan Magnusson som 1981 var med och grundade ”Bajen Fans”, ett stenkast därifrån har jag hängt på Zinkens krog med Katarina Kuick som följt Hammarby sedan hon gick i mellanstadiet för länge sen, hon har skrivit böcker om hur det är att följa Hammarby och hon var på plats i Karlstad 1989 och bevittnade ”Undret”.
Fantastiska människor hela bunten
Jag har pratat med Petter, en fantastisk kille som tillbringade hela den där söndagen (då Hammarby mötte Karlstad och mirakulöst tog sig tillbaka till allsvenskan via en 6-0-seger och två mål på övertid) i sitt badkar med Radiosporten som enda sällskap eftersom han på så vis trodde att han kunde påverka utgången av matchen.
En bit från Zinken bor Bajen-bohemen Micke Rönnberg och honom har jag suttit alldeles för länge hos någon kväll och rökt röda Prince och pratat strykning, Gibraltar och på grekisk mark odlade tomater.
Alla har jag träffat i min roll som journalist (nåja) och de är fantastiska människor hela bunten, varma, roliga, kärleksfulla och till bristningsgränsen fyllda av saltade, kryddade och i ättikslag inlagda anekdoter.
Gemensamt tillhör de också den äldre Bajen-stammen som jag upplever som aningen mer sorglösa än de yngre, och de som tillkommit genom åren.
För så är det, bestämt, och lika sant som att det har blivit trendigt att bo på Södermalm har det blivit trendigt att vara bajare, en så kallad ”bajare”.
Men så finns Ellen Gibson också.
Mest lojala spelare genom tiderna
Ellen spelar fotboll i Hammarby och har gjort så sedan hon var liten och följde med sin storasyster till träningarna på Kanalplan som ligger där uppe på krönet där Södermannagatan tar slut, eller kanske börjar.
Mer Hammarby än så blir det inte, det förstår den historiskt bevandrade.
”Svenne-Berka” bodde på Södermannagatan 74, han spelade fotboll på Kanalplan som på vintern förvandlades till isbana där Åke ”Plutten” Andersson höll till.
Ellen Gibson är född på Söder, uppvuxen på Söder, hon gick i skolan på Söder, jobbar nu på Söder och spelar fotboll i Hammarby och det har hon gjort sedan hon debuterade som 15-åring 2011.
Det blev en avstickare till college i USA men när hon flyttade hem igen, för att hon saknade att spela fotboll för Hammarby, kom hon förstås hem till Hammarby.
Tillsammans med Micke Hellström och Kenta Ohlsson är hon en av Hammarbys mest lojala spelare genom tiderna.
Hon är 25 år gammal och redan inne på sin elfte säsong i klubben.
Och hon spelar inte bara i Bajen, hon håller på Bajen, alltid, och det är en otroligt häftig legering.
Spela i och hålla på samma lag.
Jag vet att fler påstår att de gör det, tills de sticker i väg och spelar för någon annan klubb, och plötsligt håller de på den klubben också.
Men inte Ellen.
I dag, söndag, spelar Hammarby och AIK ett derby på Tele2 och samtidigt skrivs svensk fotbollshistoria.
16 000 biljetter är redan sålda när den här texten skrivs och det gamla publikrekordet i damallsvenskan (9 414 i Linköping 2008) har redan rykt all världens väg.
Känslan är att polletten har trillat ner hos många nu, fler börjar begripa att det är klubbemblemet som ska stöttas – oberoende vilka som bär det.
Utmanar Hammarbys damer om ett SM-guld inom, låt säga, tre år skulle deras avslutande matcher dra snudd på lika mycket publik som herrarna eftersom de ständigt misslyckas, bygger om, och misslyckas igen.
Ellen är Bajen, och om du nu är bajare krävs det tamejfan ett handskrivet brev med målsmans underskrift för giltig frånvaro.
För Ellen och alla spelare i Hammarby och AIK kommer det bli en oförglömlig eftermiddag.
De tränar på sin fritid och mellan träningarna jobbar, studerar och sliter de för att få det att gå runt, för att de ska kunna följa sin dröm att bli jävligt bra på fotboll och, förhoppningsvis någon gång, spela inför en packad och dånande läktare.
Nu får de äntligen göra det, och ingen har gjort sig mer förtjänt av en storpublik än dem.
