Lillebror Inzaghi har blivit bäst – till slut
Publicerad 2021-10-24
Han var yngre än brorsan, han sprang mindre än brorsan, han vann mindre än brorsan. Möjligen ville han lite mindre också.
Men i kväll leder Simone Inzaghi Inter i det italienska derbyt. Kanske hade Pippo rätt om lillebror trots allt:
”Jag lovar, han är bättre än mig”.
Sommaren 2021 var som varmast, Puglias stränder som allra mest inbjudande, när Giancarlo Inzaghi fick ett lätt desperat telefonsamtal från en av sina söner.
Det var Simone, minstingen, som skrattande bad honom ingripa för att rädda semestern.
– Du får säga till Filippo nu, för han sitter oavbrutet och testar olika laguppställningar!
Filippo Inzaghi hade precis skrivit på för att ta över tränarjobbet i klassiska Serie B-jätten Brescia, Simone Inzaghi var mitt inne i en ryktesflora om han skulle förlänga med sitt älskade Lazio eller ta steget till Inter, men just nu tyckte han att det fick vänta. Han satt bredvid och försökte få storebror att ägna en sekund eller två åt att släppa fotbollen och slappna av.
Det gick visst inte. Den här gången heller.
I dagarna är det åtta år sedan jag skumpade både långt och länge på Milanos metro för att ta mig ut till Sesto i stans norra utkanter. Jag var i Lombardiet för att bevaka Milans Champions League-match mot Barcelona, men bestämde mig för att ägna lunchen åt att se klubbarnas U19-lag mötas ett par timmar tidigare.
Eller, mer korrekt: Jag ville se Pippo Inzaghi vid sidlinjen.
Barcelona vann matchen med 6–2, men jag fick sitta ett par meter bakom bänken när min generations mest intensiva målgörare tuggade tuggummi, vevade med armarna, skrek och gjorde utfall mot spelare och domare.
Det var fascinerande. Han har alltid varit fascinerande.
Han vann VM för klubb och landslag, han avgjorde Champions League, han var en tunn, trippande skata som vräkte in mål. De mest bevingade orden om honom kom från Alex Ferguson:
– That lad must have been born offside. Grabben föddes offside.
”Kan inte leva utan fotboll”
Roligt, men fel. Filippo Inzaghi föddes i San Nicolò, ett par kilometer väst om Piacenza och ett par mil norr om Milano. Han var alltid i centrum, mitt i en kärleksfull och nära familj. Pappa Giancarlo följde dem till matcher och träningar, mamma Marina tvättade och lagade mat åt sina pojkar långt efter att de flyttat hemifrån. ”Pippo” var äldst, ”Mone” tre år yngre, båda visade tidigt sin talang. Snarlika på planen (Pippo mer bokstavligt målinriktad, Mone mer teknisk), ganska olika utanför.
– Pippo kan inte leva utan fotboll, Simone däremot har inte samma extrema passion, konstaterade Gigi Cagni, som tränade båda när de spelade i Piacenza.
För den ene var fotboll livet, för den andre var fotboll ett sätt att närma sig människor, att lära sig saker.
Kanske är det därför deras karriärer blivit så olika.
Jo, båda blev ju målkungar och landslagsmän, men ändå på helt olika nivåer. Där Simone blev en stor fisk i lite mindre dammar (Lazio i Serie A) så blev Filippo en haj som åt upp precis hela världen.
Hans eviga malande om att ”Mone är egentligen bättre än mig” ersattes så småningom av ”Mone kunde blivit bättre än mig”.
Efter spelarkarriären började båda om som ungdomstränare, fick chansen som A-tränare, vann titlar och erkännande, och efter ett årtiondes resa genom världens förmodligen främsta tränarskola har storebror fått rätt:
Mone är bättre än Pippo.
Att den fotbollsfanatiske Filippo skulle bli tränare var aldrig någon stor överraskning, med Simone var det annorlunda. I en intervju med Fotbollskanalen berättade Sven-Göran Eriksson om spelarna han hade i det där klassiska mästarlaget från säsongen 1999/2000, året då Lazio sensationellt vann scudetton efter att just Inzaghi inlett målskyttet i guldmatchen mot Reggina.
Det var ett lag fullt av vinnarskallar, menade Svennis. Att flera av spelarna skulle gå vidare till framgångsrika tränarkarriärer kunde man väl tänka sig. Roberto Mancini? Jo, det var väl självklart. Diego Simeone? Det också. Mihajlovic? Stankovic? Matías Almeyda? Inga konstigheter.
Men Simone Inzaghi? Nja.
– Han var en go’ och glad kille. Aldrig några problem, lätt att ha att göra med. Men jag trodde inte att han skulle vara så seriös som han sedan blev, sa Svennis.
– Men han växte väl till sig. Han var ung när jag hade honom.
Mone var ung, och han var en lillebror. Det gick förstås inte att undvika konstanta jämförelser med Pippo (du vann Serie A? Jo men Pippo avgjorde Champions League-finalen. Du spelar i landslaget? Visst, men Pippo blev ju världsmästare), och storebror var den ende som med en dåres envishet försökte ranka lillebror högre.
De tyckte ju om varandra så mycket, gör det fortfarande.
– De var så nära. Filippo har alltid stöttat honom. Alltid. Simone har aldrig lidit av sin brors framgångar, aldrig känt sig underlägsen. Han brydde sig inte, har mamma Marina sagt.
Slet sönder kavajen
När Pippo blev Serie A-skyttekung i Atalanta och Mone var utlånad till Lumezzane i fjärdeligan delade de lägenhet, när båda spelade i landslaget tyckte de att det kändes konstigt att inte få dela rum. Båda ringer fortfarande föräldrarna två gånger om dagen, och varandra lika ofta.
Den dynamiken ändras inte.
Karriärernas dynamik, däremot. Något har ju hänt sedan de tog steget över sidlinjen.
Ett halvår innan jag såg Pippo coacha Milan-juniorer mot Barcelona hade han coachat Milans allievi (U16) mot Lazios motsvarighet. Det var första gången bröderna Inzaghi möttes som tränare, lillebror vann med 2–0.
Simone Inzaghi hade börjat växa till sig.
Ganska tidigt förstod organisationen i Lazio att det faktiskt fanns ett tränarämne i honom. Han var strukturerad, han var ambitiös, och när det behövdes kunde han minsann använda ganska oortodoxa metoder också.
När 16-åringarna sovit sig igenom en förstahalvlek och låg under med 3–1 vände han sig till sin assistent och bad att få låna hans kavaj.
– Kolla nu, jag ska ordna så att vi vinner. Ge mig din kavaj, så kommer jag att göra kaos, sa han.
Sedan gick han in i omklädningsrummet och skrämde livet ur spelarna. Han rev och slet och vevade den där kavajen tills den gick sönder, och bad spelarna om två saker: att vända matchen, och betala för kavajen.
Sedan gick de ut och vann med 4–3.
Det blev ohållbart
De som spelade under honom då vittnar om en engagerad, strukturerad och omtänksam ledare som såg alla och formade en oerhört stark grupp. Simone Inzaghi arbetade mycket med positionsbyten, med praktiska instruktioner och en enorm passion.
Simone Inzaghi fick ta över primaveralaget, 2014 ledde han dem till Lazios första cuptitel på 35 år. Året efter gick de till final igen, mot den eviga rivalen Roma.
Medan de laddade för finalmatcherna hade vinden vänt för storebror Filippo. Han hade tagit över Milans a-lag, men säsongen hade gått i stå och våren 2015 gick det från illa till ohållbart.
Förlusterna avlöste varandra. 1–2 i Udine, 1–3 mot Genoa på San Siro, 0–3-förnedring i Neapel. Tre raka förluster, fem raka utan vinst. Pippo var dead man walking, Simone vände cupfinalen, Lazio försvarade titeln, och mindre än ett år senare skrev han på för sitt första stora jobb: A-tränare i Lazio.
Pippo skulle studsa tillbaka med en succésäsong där han ledde Benevento till Serie A, men där och då var det så det såg ut:
Storebror var arbetslös, lillebror ledde en Serie A-jätte.
Nya tider.
Det finns en enkel genväg för den som vill skaffa sig en grundförståelse för hur italienska tränare bottnar i sitt ledarskap. Oftast kan man med ett par knapptryck leta sig fram till deras examensarbeten från tränarkurserna på det mytomspunna Coverciano.
När Pippo Inzaghi lade fram sin uppsats vid kullarna i Florens var det svårt att inte läsa det som en direkt förlängning av den han var som spelare.
De 60 sidorna handlar om den psykologiska aspekten av spelet fotboll, under rubriken ”Vinnarmentalitet”. Han citerar Sokrates, konstaterar att man alltid kan vinna om man styrs av positiva känslor, och är öppen för nya metoder.
Simone Inzaghi skrev om ”tränaren som ledare och förmedlare”, en uppsats om hur man bygger kollektiv, om gruppdynamik och konflikthantering i ett fotbollslag.
Under fem säsonger – den längsta tränarperioden i klubben på nästan hundra år – drev han Lazio framåt, med 3-5-2, hög press och goda resultat. När han och Pippo badat klart i Puglia i somras åkte han hem till Rom för att förlänga sitt kontrakt.
– För ingen annan klubb hade jag accepterat att vänta över ett år på en förlängning, konstaterade han.
Kunde inte vara kvar
På gatan nedanför presidenten Claudio Lotitos hus hängde ultras upp en banderoll med en tydlig order: ”Inzaghi a vita”. Ge Simone ett livstidskontrakt.
Och Simone Inzaghi älskade Lazio. Han kunde bara inte vara kvar.
Inter jagade en efterträdare till Antonio Conte, och Inzaghi var på många sätt den logiska lösningen: Italienare, ung, snarlik i temperament och taktik.
Det Inter han tog över var inte samma mästarlag som Conte lämnade. Hakimi hade dragit till PSG, Lukaku till Chelsea. Christian Eriksen hade fallit ihop på Parken under EM och kom inte tillbaka. Det var upp till Inzaghi att bygga om och nytt.
Så här långt ser det lovande ut.
Grundformationen är samma, ett 5-3-2 som exploderar framåt med kollektivt passningsspel och fyra–fem spelare som störtar in i straffområdet. Brozović ser alltjämt ut som Serie A:s kanske främste spelmotor, Hakan Çalhanoğlus högerfot kan skada allt och alla på hörnor och frisparkar, och när man ser Edin Džeko ta defensiva 70-meterslöpningar är det väl ett tecken på att det finns moral i laget. När de går ut för att möta Juventus i kväll gör de det som trea, de läcker defensivt men skapar mycket framåt och har näst högst målsnitt av alla klubbar i de stora ligorna (bara FC Bayern gör fler mål).
Slutat röka – på vardagar
Mamma Marina och pappa Giancarlo kommer att följa matchen i varsitt rum hemma i San Nicolò. Giancarlo har slutat röka sedan ett par år, men det gäller bara på vardagar – när han följer grabbarnas helgmatcher finns det inte på kartan att låta bli. När slutsignalen går kommer det första Simone gör vara samma som alltid: på vägen ut mot omklädningsrummet tar han fram telefonen och slår en signal till pappa.
Och Pippo? Han har sitt Brescia att ta hand om, och vilken dag som helst kommer han att bli pappa för första gången, till en pojke. Men han blev glad när lillebror tog över Inter i somras. För att det var ett steg i karriären, förstås. Men också för att det bara är tio mil från Milano till Brescia.
– Det betyder att vi kommer att kunna träffas oftare.
Det är så det fungerar i familjen Inzaghi, det är så tätt deras band har tvinnats samman. Spelarna i Inter har förstås en annan relation till sin tränare. I en intervju inför kvällens match har Džeko, Inters bäste målskytt, beskrivit den så gott han kan.
Džeko valde ett ord det är lätt att le åt:
Simone Inzaghi? Han är som en storebror.
Källor: Il Messaggero, La Gazzetta dello Sport, Giornale di Brescia, Corriere dello Sport.