Leifby: Gör vad ni vill – bara ni lämnar trumjäveln hemma

Marcus Leifby

Jag åkte till Södertälje för att lära mig någonting om två av Superettans bästa lag.

Jag åkte därifrån vis som en profet – med huvudvärk och tinnitussymptom.

Jag har sett fotboll och hockey lite varstans här i världen.

Jag har njutit av de största och mest galna derbyna i Italien, hört Park Head koka under ett Old Firm, vrålat under New York Rangers ”opening night” och förbluffats över tystnaden som kan sänka sig över Camp Nou under ett Clásico.

Bara för att nämna ett par.

Kallt med trevligt

I tisdags åkte jag till Södertälje för att kika lite på Assyriska och Hammarby.

Jag fick se ett ställningskrig, tre mål, ett Bajenförsvar som höll tätt och 4? 112 åskådare som försökte paketera det hela så gott det gick.

Det var kallt men trevligt – med ett undantag. En glad gamäng i Assyriska-klacken hade släpat med sig Den Stora Trumman.

Och har man släpat med sig Den Stora Trumman, då ska den fan användas, resonerade han.

För som han matade.

Dunk-a-dunk-a-dunk-a-dunk. Om och om igen. Dunk-a-dunk-a-dunk-a-dunk.

Det var förskräckligt.

Vart jag vill komma?

Nja, inte så mycket längre än att Lars-Åke Lagrell borde anordna ett trumbål i mars varje år.

Trummor hör hemma ute på fronten eller i musikkåren, absolut inte på en fotbollsarena.

Och det av samma enkla anledning som varför föräldrar inte köper ett trumset till sina barn

i julklapp.

Förpestar mer än förgyller

Det är olidligt att lyssna på. Det förpestar mer än det förgyller. Ett evigt trummande är fantasilöst och som bensin på en vansinnesbrasa. Det är Stora Valla 1992. För så här är det: En bra klack behöver ingen puka.

Sjung, busvissla, vifta med flaggor eller tänd ett par bengaler, gör vad fasen ni vill.

Bara ni lämnar trumjäveln hemma.

För övrigt så är jag numera ganska ­säker på att Hammarby tar sig tillbaka till allsvenskan i år.

Trum... förlåt... tumme på det?