Gallra bland rötäggen

Kristina Kappelin: Låt barnen se fotboll

I går var det lugnt bland Romas supportrar på Olympia-stadion, trots att ärkefienden Juve var på besök.

Men i söndags var det hakkors, bilder av Mussolini och fascist­hälsningar.

Det har pratats mycket om tomma arenor i Italien den här fotbollssäsongen. Färre och färre tifosi går på match på stadion.

Beror det på tv-rättighetsbråken, på Skys direktsändningar eller på de höga biljettpriserna? ”Il calcios” proffstyckare bryr sina hjärnor.

Själv har jag tappat lusten att gå på Olympiastadion av helt andra skäl.

Det är fruktansvärt att se hur den charmiga arbetarklassklubben Roma, undan för undan har förvandlats till ett näste av nyfascister och nynazister, som klubbledningen tillåter härja fritt.

I samma ugn

I söndags, när Roma spelade mot Livorno, halade några tifosi upp en flera meter lång banderoll, som syftade på nazisternas illdåd mot judarna under andra världskriget. ”Lazio -Livorno, stessa iniziale stesso forno (Lazio-Livorno, samma initial, samma ugn).

Som om det inte räckte, hängde samma grupp ut flaggor med hakkors och fascistsymboler och ett stort porträtt av Mussolini. Sedan gjorde de fascisthälsning à la Di Canio mot Livornos supportrar.

Kul att gå på sådana matcher.

Kul att behöva känna sig som en del av något sådant, därför att man gillar fotboll.

Inte att undra på att så många tifosi flyr Olympia-stadion och andra arenor.

Den far som tar med sina barn på match i dag, riskerar att få socialtjänsten på sig för oansvarigt föräldrabeteende.

Den tifoso som klart och tydligt deklarerar vilken klubb han eller hon tillhör riskerar livet. Grabbarna med banderollen hade gömt sex molotov-cocktails under en bro i närheten av stadion, som de skulle kasta på Livornos fans.

Grattis!

Vilken idé. Vilken trivsam söndagssysselsättning att förödmjuka ett helt folk och sedan kasta brandbomber på unga människor som en själv, vars enda brott är att de kommer från en annan stad och följaktligen är tifosi i en annan klubb.

Fega uslingar

Vad är det för en ynklig klubbledning, som inte gallrar bland supportergrupperna, så de blir av med rötäggen?

Vad är det för fega uslingar till spelare, som inte ropar så högt de kan att de där skitstövlarna representerar inte oss?

Vad är det för en samling malätna fotbollspampar i förbundet, som tillåter att landets mest älskade sport blir skådeplats för politikens värsta avarter?

I november undertecknade 250 EU-parlamentarier en resolution mot rasism i idrott i Europaparlamentet.

Inte en enda av dem var italienare.

Därmed vill jag inte ha sagt att italienska politiker inte bryr sig. Men de inte bryr sig tillräckligt.

Italien har så många problem att nyfascisterna på stadion hamnar längst ner i korgen.

Kryllar av tidningar i kiosken

Extremhögern på arenorna är delvis en konsekvens av de senaste fem åren av högerstyre. Framförallt fascismens symboler är inte tabubelagda längre. Sakta men säkert kryper revisionismen på oss.

Plötsligt kryllar tidningskiosken av böcker, filmer och tidskrifter om Italien under fascismen.

Plötsligt kan man köpa vinflaskor med Mussolini på etiketten som en?kul grej. Plötsligt vajar historiens mardrömsfanor på Olympiastadion och ingen vill låtsas om att de visste att allt detta var i görningen, minst av allt de inblandade klubbarna.

Det känns som ett knytnävsslag i magen på varje normal calcio-supporter. Men den bittra sanningen är att många tifosi har samma desperata behov att syn som vissa spelare som ständigt överdriver på plan.

Ingenting är värre än att vara osynlig. Hellre ett monster, än ingen alls.

Kristina Kappelin (sport@aftonbladet.se)