EN ÄLSKAD REBELL

JOHANNESBURG. Diego Maradona ser honom som sin son, folket ute i de förfallna förorterna som en av sina egna.

Carlos Tévez är inte Argentinas bästa spelare – men han är Argentinas mest älskade spelare.

Förnuftet sa att Carlos Tévez inte skulle spela särskilt mycket alls i VM. Något inhopp här och där, kanske en start i en betydelselös sista gruppspelsmatch.

Han hade blivit något av syndabock för det misslyckade kvalspelet, marginaliserats allt mer i takt med att Gonzalo Higuaín och Ángel di María kommit in och lyft Argentina.

Tévez själv var nernött, desillusionerad, men hade ändå bestämt sig för att göra en sista uppoffring för det fotbollslag han älskar mer än något annat.

Han åkte till Sydafrika, beredd på en undanskymd biroll.

Men en kväll knackade förbundskaptenen på dörren till hans hotellrum. Diego Maradona kom in, satte sig på sängen och deklarerade att Carlos Tévez naturligtvis skulle starta i hans landslag.

– Och jag vet att du kommer att vara briljant.

Det finns ju flera andra spelare i det här argentinska landslaget som målats upp som ”Den Nye Maradona” – Messi för att han är bäst, Agüero för att han är förlovad med Diegos dotter – men det finns bara en kille som har en relation till det argentinska folket som går att jämföra med den som Maradona en gång hade.

– Carlitos kan inte lämnas utanför laget. Han är en större idol för folket än både jag och Leo Messi, motiverade sig Maradona på presskonferensen inför VM-premiären.

”Skapats i slummen”

Journalisten Sonia Budassi har nyss publicerat boken ”Apache” om Carlos Tévez.

– Han är inte bara en fotbollsspelare, utan ett massfenomen, en populäridol, en kulturell konstruktion som sträcker sig utanför fotbollsplanens linjer, utanför arenan till och med bortom hela VM.

Budassi förklarar:

– Känslan i Argentina är att Tévez har skapats i slummen, medan Messi är framställd i ett laboratorium i Barcelona.

Normalt sett håller jag alltid fotbollen som den mest effektiva genvägen för att förstå en plats eller en människa, men när det gäller Carlos Tévez är det faktiskt enklare att gå genom musiken.

I samband med att den ekonomiska krisen fick grepp om Argentina i slutet av 1990-talet exploderade en musikstil som kallas cumbia villera, kåkstadscumbia.

Genren kan sammanfattas som en sorts argentinsk gangstarap, som de senaste tio åren vuxit sig ofantligt populär bland den argentinska ungdomen.

Den musikaliska grunden är visserligen hämtad från traditionell sydamerikansk folksångscumbia, men den har nu korsats med förortsslummens dansrytmer och fått ett helt annat budskap.

– Cumbia villera kommer ur den sociala krisen, polisbrutalitet, tjuvaktiga politiker, folk som dör av hunger, de marginaliserades liv – och faktumet att ingen lyssnar på dem, säger producentpionjären Juan Costas.

Argentina har sina egna miljonprogramsområden, stadsdelar som smälldes upp på nolltid när kåkstäderna skulle byggas bort på 1960-talet.

Effekten kom aldrig. En del av trä-skjulen må ha ersatts av sterila betongkolosser, men livet på fälten utanför Buenos Aires förblev lika utsiktslöst som någonsin tidigare.

Här spolades drömmarna bort av avloppsvattnet som forsar fram efter varje skyfall, här dövar man vardagssmärtan med droger och sjunger sedan cumbia om det.

Och härifrån kommer Carlos Tévez.

I första hand är han givetvis fotbollsspelaren från landslaget och Manchester City – men i Argentina är han nästan lika känd som sångaren i cumbiabandet Piola Vago.

”Hunger & misär”

Även om det är lätt att bli avtrubbad av alla historier om fotbollsspelare från bistra bakgrundsförhållanden så sticker Carlos Tévez ut med sin berättelse.

Han kommer från Fuerte Apache, ett slumområde som brukar räknas som ett av de allra farligaste i hela Argentina.

– Det låg ofta döda kroppar på gatorna när jag var på väg till skolan på morgnarna. På kvällarna var det som Beirut. Vi kunde höra skottlossning, folk som skrek, grät. Ibland slog kulorna in genom fönstren eller väggarna till vårt hus. Man fick kasta sig på golvet och ta skydd.

Tévez fortsätter:

– När jag var liten trodde jag verkligen att min framtid låg i att samla ihop skräp från gatan och försöka sälja det vidare. Hunger och misär... Jag vet hur det är, och jag önskar ingen annan att göra det. När jag ser hur de hemlösa knuffar runt sina kundvagnar gör det mig galen – jag vet att det hade kunnat vara jag.

Av alla fotbollsklyschor tillhör den om sporten som utväg ur fattigdom en av de mest nötta. Det gör den inte mindre sann.

– Vi spelade i praktiken på en soptipp. Vi var tvungna att dribbla runt glasbitar och sprutor för att inte dra på oss stelkramp. En av de kompisar som brukade vara med och spela finns inte bland oss längre. Han var ute på en stöldraid när polisen sköt ihjäl honom.

För ett par år sedan tvingades Piola Vago till ett uppehåll som för en gångs skull inte var kopplat till Carlos Tévez fotbollsschema. Istället berodde det på att hans lillebror Diego – som spelar keyboard i bandet – satt inlåst efter att polisen hittat vapen och ammunition i hans bil.

Något senare greps hans andra bror och hans svåger för ett värdetransportrån.

Maradonas själsfrände

Snart tio år har nu gått sedan en då 16-årig Carlos Tévez debuterade för Boca Juniors. Under hela den tiden – från den allra första dagen – har Diego Maradona tillhört hans mest högljudda beundrare.

– Carlitos känns som en son för mig, och jag har känt så ända sedan vi träffades för första gången. Jag såg omedelbart att han skulle gå långt. Han påminde mig väldigt mycket om mig själv. Samma bakgrund, samma syn på livet – samma hunger och passion för sporten. Varje sekund han hade bollen var han lycklig.

I många fall fungerar Diego Maradona som ett språkrör som leder rätt ner i nationens folkhjärta. Han säger det som de argentinska massorna känner.

Carlos Tévez som en son, som en i den egna familjen? Precis.

För några dagar sedan arrangerade tidningen Olé ett förstasidesfotografi på Tévez: ”Utklädd till supporter, eftersom han spelar som en supporter. Fotbollsspelaren från byn, klädd som en av folket”.

Intervjun som följde på den specialtagna bilden följde samma tematik.

– Jag vet att alla är väldigt entusiastiska hemma i Argentina. När jag skriker efter att ha gjort mål är det som att jag ropar till alla dem. Det är som kramar till fansen. När jag kysser märket på min tröja är det mitt sätt att säga att jag älskar mitt land. Varje gång jag går ut på planen tänker jag på det. När jag gör mål i den argentinska tröjan blir jag helt knäsvag.

För Tévez finns det något rituellt – nästan religiöst – över förhållandet till sin landslagströja. Rubriken över den där artikeln löd: ”Jag vill bevisa för folket att jag ger mitt liv för den här tröjan”.

När han spelade för West Ham lämnade han en gång arenan i vredesmod efter att ha blivit utbytt. Han skulle bestraffas internt, och som en kul grej bestämde hans lagkamrater att han skulle tvingas träna i den brasilianska landslagströjan under en vecka.

Tévez tvärvägrade.

– De kan ta ifrån mig hela min lön istället. Jag tar aldrig på mig den tröjan.