Slaget om Manchester
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-10
Dags för förändringarnas fotbollsderby
Nya ägare
Nya arenor
Nya supportrar
Nya förutsättningar
Manchesters derby är också de förändrade fotbollstidernas derby.
Arenorna är nya, ägarna är nya, spelarna är nya, supportrarna är nya och förutsättningarna är nya.
En enda sak förblir sig lik jämfört med hur det var här för snart 35 år sedan – det faktum som Manchester City allra helst vill ändra på.
De guidade rundturerna på Old Trafford brukar locka ungefär samma brokiga skara besökare varje gång.
En grupp asiatiska turister med smattrande kameror. Några skandinaver. Ett par skolklasser, och rätt många föräldrar med sina glitterögda barn.
Men en dag i våras var det något som inte stämde.
Med på turen var ett gäng buttert tystlåtna grabbar i 20-årsåldern som pratade den lokala Mancunian-dialekten, killar som inte visade minsta intresse av Manchester Uniteds imponerande pokalsamling.
En av guiderna kände obehag, och varskodde säkerhetsvakterna.
Misstanken visade sig vara riktig.
När rundvandringen var på väg från omklädningsrummen mot spelartunneln bröt sig några loss från klungan, försökte ta sig upp på den klassiska kortsidesläktaren Stretford End.
Sambandet klarnade.
I ena hörnet av Stretford End har det länge hängt en banderoll som skadeglatt uppdaterar åren som gått sedan Manchester City senast vann en buckla, ett tygskynke som symboliserar alla ljusblå misslyckaden.
Den här lilla gruppen av City-fans hade bestämt sig för att ta saken i egna händer.
Planen var att stjäla banderollen, för att sedan bränna upp den framför United-klacken på nästa derby.
Den höll inte. Vakter gick emellan, avbröt kuppförsöket efter lite tumult.
Även de ljusblå supportrarna hade lärt sig den läxa som klubbens spelare tvingats tugga i sig i årtionden – det är inte alldeles enkelt att storma den största borgen i Manchester.
Klasskillnaden mellan Manchester United och Manchester City nådde sin kulmen en majvecka för drygt tio år sedan.
På onsdagen petade Ole Gunnar Solskjaer upp en boll i nättaket på Camp Nou. Manchester United placerade Champions League-bucklan på toppen av sin trofétrippel.
På söndagen skulle Manchester City möta Gillingham i en avgörande kvalmatch för att komma ut ur tredjedivisionen.
Medan en halv miljon United-fans firade på stadens gator tvingades City-managern Joe Royle hålla presskonferens om hur i hela friden hans skakiga försvar skulle kunna få stopp på Carl Asaba.
– Det är tufft att behöva möta lag som Colchester och Chesterfield. Jag hatar den här jävla divisionen.
Och hur kände han för att – bokstavligen – behöva höja rösten för att höras ovanför United-jublet.
– Jag kan inte ens känna avundsjuka. Vi är inget problem för United. Inget över huvud taget. När vi en dag blir det igen så kanske det börjar kännas annorlunda. Nu kan jag bara säga ”Bra gjort, United” – men nu kommer vi.
Journalisterna som lyssnade förstod inte ens om Royle skämtade eller inte. Han fick lov att upprepa sig.
– Det kanske tar några år – men nu kommer vi.
Det tog faktiskt inte ens två år innan Manchester City var tillbaka i Premier League, men det var inget som räckte särskilt långt i skryttävlingen.
Den 25 februari 2001 hade en partysugen grupp bokat ”The Silver Lounge” på Citys dåvarande hemmaarena Maine Road.
En liten sak hade de struntat i att berätta – att de egentligen var Man United-fans som tänkte fira ”Silverbröllop” på stadion, skratta åt att det nu gått ett kvarts- sekel sedan City vann något.
Ytterligare ett par månader därefter var det dags för ännu ett derby, matchen då Roy Keane skulle sparka sönder knät på Citys lagkapten Alf Inge Håland.
Strax före avspark cirklade ett flygplan runt i luften ovanför Old Trafford, med ett tydligt budskap fladdrande i aktern.
– MCFC – Real Club, Real Fans.
Nere på arenan pekade City-sektionen mot United-läktarna och sjöng:
– Do you come from Manchester?
Sedan Alex Ferguson fick ny fart på Manchester United har det varit komplett omöjligt för Manchester City att konkurrera med framgång.
I stället har de hävdat sig genom att framhäva en annan sida av sin identitet; Man City har lanserat sig själva som antitesen till Man United.
Där United-supportern porträtterades som en ointresserad medgångssupporter från andra sidan jordklotet skulle City-fansen vara äkta, lojala, lokala.
Där de röda pratade om att erövra världen och skrävlade med hundratals miljoner fans i östra Asien riktade de blå fokus mot sina samhällsinsatser i Manchcesters fattiga Moss Side-område.
Raka parallellen de själva gillade att dra var den som jämförde en charmlös multinationell företagsjätte med den trevliga lilla kvartersbutiken på hörnet.
– Vi ska fortsätta vara en fotbollsklubb för lokalsamhället, djupt rotad i Manchester. Vi är fast beslutna att inte bli en medelklassklubb, formulerade förra vd:n Chris Bird sin vision för klubben.
En administrativ omgörning i början av 1970-talet har fört med sig att Old Trafford numera ligger utanför Manchesters formella stadsgräns, vilket givetvis inneburit ett trumfkort i den här autencitetsstriden.
– Ooh, Man City. The only football team to come from Manchester, heter det i en annan av de ljusblå supportersångerna.
När en extern reklambyrå anlitades för att marknadsföra klubben 2005 var det också de här strängarna det knäpptes på. ”This is our City”, lydde en paroll. ”Pure Manchester”, en annan.
Bemötandet och tonen var fortfarande bekant när Carlos Tévez förra sommaren bytte sida och hälsades ”Welcome To Manchester” på en gigantisk reklamtavla – men Manchester City hade vid det laget förvandlats till en helt annan fotbollsklubb.
Ägarna var numera en shejkfamilj från Abu Dhabi. Vd:n var en strömlinjeformad affärsman som pratade om idrott på amerikanska, slängde sig med begrepp som ”varumärkespotentialens globala marknadsföringsmöjligheter”.
– Sitter man och ser våra matcher på en bar i Peking eller Bangkok så ser man reklamen: ”Rörmokare Fred Smith – ring det här Manchester-numret”. Det är något som inte stämmer där.
Nya vd:n Garry Cook är symbolen för ett nytt Manchester City med en ny attityd. Vid en supporterträff i New York pratade han om hur rivaliteten framöver bara skulle handla om när hans klubb skulle växa om sin konkurrent.
– Den här fotbollsklubben kommer utan tvivel att bli den största och bästa i världen. Jag ber inte om ursäkt för att säga det.
Sir Alex Ferguson vad inte road av Cook och hans utspel, det han beskrev som ”väsnande grannar”.
– Det är City, eller hur?! Det är en liten klubb med småklubbsmentalitet. Allt de kan prata om är Manchester United, de kan inte komma bort från det. Större än Manchester United? Aldrig. Aldrig.
Inför matchen i kväll kommer Man Citys fans att hylla sina stormrika shejker från Abu Dhabi, medan Man Uniteds fans återigen kommer att demonstrera mot sina avskydda ägare från Texas.
City kommer att ha en enda spelare från den egna akademin på planen – Micah Richards från Leeds – medan sju, åtta stycken egna United-produkter har en rimlig chans till speltid.
Gamla klichébilder gäller inte längre i den här fotbollsstaden.
Ingen kan längre påstå att Man City skulle vara något sorts lokalförankrat alternativ till Man United – nu är frågan ifall Man United kommer att kunna försvara sin position som stadens solklart mest framgångsrika klubb.
Ytterligare ett Manchester-derby spelas i kväll – det 157:e derbyt på Eastlands. Tvärs över stan hänger fortfarande en banderoll orörd kvar på Old Trafford.
Känslan i den ljusblå delen av staden är att den ska ner nu, till vilket oljepris som helst. Men vinner inte Manchester City i kväll kommer dess räkneverk ta ytterligare ett skutt framåt, från 34 år fram mot 35.