Bohman: Räcker tyvärr inte till något guld AIK

Per Bohman

... och varför får inte Alexander Isak starta?

SOLNA. Sportbladets Per Bohman, på plats på Friends Arena, levererar här sina analyser från AIK-Gefle (1–0) i fempunkter.

1. Skulle AIK komma ur Friends-dvalan?

Man får leta ganska djupt i gömmorna för att kunna fiska upp lite kritik mot Rikard Norlings inledande tid som nygammal AIK-tränare.

Men om man ändå ska agera surgubbe är det tacksamt att peka på hur laget har agerat hemma på Friends Arena. Bara en gång, mot Falkenberg, har laget lyckats spela ut en motståndare. Utöver det har spelarna allt som oftast fallit ner i någon slags oinspirerad gyttja av sövande passningstempo, obefintlig kreativitet och en rörelse som lämpar sig bättre på ett äldreboende.

Man får intrycket av att matchplanerna följs hårdare, att spelarna får tydligare och enklare regler att följa när AIK spelar utanför Solna. På Friends kan de inte vara reaktiva, eftersom motståndarna helt enkelt sjunker djupt och låter ett stelbent AIK sätta matchbilden.

2. Nä, AIK verkade slumrade vidare...

Det kanske lät som att jag menade att det är enkelt att ledigt luckra upp ett lågt sittande Helsingborg, FC Europa, Hammarby eller Gefle. Så är det förstås inte. Det ställer höga krav på att spelarna – utan lämplig sparring – själva kan piska upp tempot i matcherna.

Det lyckades AIK inte särskilt bra med i den här hemmamatchen heller. Mittfältstrion Johan Blomberg (mattades av), Ebenezer Ofori (för ensam) och Amin Affane (överambitiös) försökte gnugga, skruva upp farten, byta kant och etablera kombinationer – men varvade lovande aktioner med ofokuserat slarv. Ju längre halvleken led resignerade AIK – då de inte var skickliga nog att spela sig igenom Gefle – till att allt oftare skyffla effektivt enkelspåriga lyror mot Eero Markkanen och Denni Avdic. Längs kanterna rann Patrick Kpozo och Daniel Sundgren knappast fram som vatten och hamnade fel i balansen ytterback/yttermittfältare.

3. Gefle förtjänade ett ledningsmål

Gefle hade bara en spillra av bollinnehavet, men vårdade bollen med den vördnad ett bortalag ska göra när de får chansen att hota AIK.

De 45 första minuterna bjöd matchen på tre vassa chanser. Den gemensamma nämnaren var oväntad: Gefle. För det var Thomas Anderssons väloljade manskap (Kwame Bonsu är värd ett särskilt omnämnande) som, när tillfälle gavs, stack fram i välkoordinerade och koncisa attacker. Det märktes att laget tagit poäng i fyra av sina fem senaste matcher inför AIK-fajten, för tron på den egna förmågan var mångdubblad jämfört med under vårens misär. Gefle förtjänade helt enkelt att leda matchen i paus.

4. Varför får inte Isak starta?

Att AIK hanterar Alexander Isak varsamt är i grunden något vettigt. 16-åringen tvingades ta ett för stort ansvar under våren, och i somras kom det tydliga signaler om att hans unga kropp kanske inte hanterade slitet som en vuxens elitspelares spelschema innebär.

Men... nu har inte Isak startat en allsvensk match sedan mitten av juli. Visst: Eero Markkanen har spelat upp sig rejält de senaste månaderna och var vass även mot Gefle, men med tanke på Denni Avdics beskedliga form och Chinedu Obasis ideliga skadefrånvaro är det märkligt att Isak inte fått fler startchanser.

Det är uppenbart för och envar att Isak bidrar med en dynamisk kombination av hurtigt djupledslöpande, kvicktänkt länkspel och lurigt targetspel som vare sig Denni Avdic eller Eero Markkanen är kapabla att reproducera.

Kanske ville Norling vila ett par spelare till derbyt?

Det gick vägen, men med tanke på att Gefle-matchen var minst lika viktig som derbyt är det ett högt spel att inleda med Isak, Ishizaki och Chibuike på bänken.

5. AIK har en inneboende styrka, men spelet räcker inte för guld

Hur ska man värdera den här – i stora stycken – undermåliga insatsen från AIK?

Naturligtvis finns det en gedigen inneboende styrka i att hela tiden plocka poäng i en takt som prestationerna ofta inte är i paritet med.

AIK har en förmåga att trycka ner motståndarna så långt ner i skolsulorna att chansen att avgöra till slut dyker upp. Men bortsett från poängskörden och den uppenbara vinnarmentaliteten finns det i spelet inte mycket som tyder på att klubben kan äta in avståndet till Malmö FF och Norrköping.

Det är knappast en revolutionerande eller originell slutsats, men jag bjuder på den ändå.