”Vet inte hur allvarligt det är än”

Daniel Sundgren om ovissheten för framtiden

Per Bohman

När kan Daniel Sundgren spela fotboll igen?

Det vet han inte.

Ovissheten är svår att hantera.

– Men jag har också fått en annan syn på livet. Min kusin har ett funktionshinder och har inte kunnat röra sina armar men ändå landslagssimmat i Paralympics. Om han kan simma utan armar... varför skulle inte jag kunna åstadkomma det jag vill? säger AIK:aren.

helskärm

Daniel Sundgren kan träna igen. En daglig rutin har utkristalliserat sig. Han tar sig ner till träningsanläggningen Karlberg och äter frukost. Sedan går han promenader, cyklar och försöker även jogga lätt. Ofta åker han in på läkarundersökningar.

– Jag kör olika typer av träning. Försöker rehabilitera mig så fort jag kan, men tar bara en dag i taget.

Det är drygt en månad sedan Daniel Sundgren fick akuta andningsproblem och fördes in till akuten. Väl på sjukhuset konstaterades det efter en röntgen att AIK:s högerbacken hade blodproppar i lungorna. Om flickvännen Elin Söderholm inte övertalat Sundgren att åka in till akuten hade det kunnat sluta... illa.

– Hon tvingade in mig till sjukhuset och de (läkarna) sa att om hon inte hade tvingat in mig så hade jag kunnat dö, har 27-åringen berättat i AIK:s mediekanal Sportlib.

”Fatta hur mycket jag kunde ha sprungit”

Det är osäkert om eller när Daniel Sundgren kan spela fotboll igen. Utredningen fortgår och spelaren tar för tillfället mediciner som inte lämpar sig för en idrott där närkamper, dueller och smällar är ett givet inslag.

– Jag är i en stege där vi tar det långsamt. Jag kontrolleras fortfarande. Men jag vet faktiskt inte hur allvarligt det är än, eller när jag kan komma tillbaka. Men jag tränar för att komma tillbaka, säger han och fortsätter:

– Jag vet verkligen inte när jag kan spela fotboll igen. Det är upp till doktorerna – som för övrigt behandlat mig väldigt bra. Det är läkarna som kommer ha svaren på hur hårt jag kan köra eller om jag kan gå in i dueller. Men inte än.

Hur mår du just nu?

– Jag försöker inte fundera för mycket. Jag vill bara hålla mig frisk, inte dra på mig någon feber eller annan sjukdom. Vill liksom inte ha vinterkräksjukan på det jag redan har. Sen gör jag den rehab som arbetsgivaren ger mig.

Jag har funderat på en sak: Hur i helvete har du kunnat vara en av allsvenskans mest löpstarka spelare, trots att du haft de här problemen?

– Fattar då hur mycket jag hade sprungit utan det här! säger Sundgren och skrattar till.

– Jag ställer samma frågor till läkarna. Det är märkligt. Men jag har alltid varit mentalt stark och fotbollen sitter mycket i huvudet. Jag viker inte ner mig och springer även om jag är trött. Det är väl därför som jag fått spela i den största klubben...

Tufft med känd pappa

Hur är det att – för tillfället – inte vara fotbollsspelaren Daniel Sundgren?

– Jag kommer alltid se mig som fotbollsspelaren Daniel Sundgren, i alla fall till jag får något annat besked. Men visst saknar jag grabbarna från laget varje dag. De är en del av min familj.

Osäkerheten inför framtiden tär samtidigt på honom. Han vet ju inte om eller när han kan springa ut på Friends Arenas gräsmatta igen.

– Ovissheten är jobbig. Det är tufft. Samtidigt har jag fantastiska människor runt omkring mig. Stödet och kärleken från klubben, familjen och vännerna har betytt enormt mycket. Man tar människor för givet ibland – att familjen och AIK alltid bara ska finnas där – men i den här situationen stannar man upp och uppskattar alla människor på ett annat vis.

Sundgren räknar upp allt han är tacksam för.

– Jag är bara glad över att ha de föräldrar, syskon, flickvän och lagkamrat som jag faktiskt har. Det får mig att kämpa vidare.

Han är den typen av fotbollsspelare vars personlighet smittar av sig på själva spelstilen. Daniel Sundgren kämpar, han sliter, han är envis, han ger inte upp, han överlever. Ibland har man nästan fått intrycket att 27-åringen nästan söker upp tvivlare bara för att få motbevisa dem.

– Jag jobbar hårt. Det var tufft att ha en känd pappa som fotbollsspelare (Gary Sundgren), även om många andra påstod att man glidit in på en räkmacka. Man har blivit hånad: du spelar bara där eller där för att din farsa är känd. Jag har alltid fått bevisa för folk vad jag kan och det har gjort mig stark. Jag har alltid velat motbevisa snacket om att allt är min farsas förtjänst. Visa att jag förtjänar att spela för AIK.

Inspireras av kusinen: ”Simmar utan armar”

Det beteendet har bara förstärkts av höstens motgång. Han befinner sig i en oviss, mörk plats i livet, men försöker hela tiden tänka konstruktivt och framåt. Han inspireras särskilt av nära och kära.

– Jag har fått en annan syn på livet. Min kusin Mikael Fredriksson är handikappidrottare och simmar. Han är funktionsnedsatt, kan inte röra sina armar men har ändå simmat för Sverige i Paralympics. Trots att han haft det kämpigt simmar han i OS, VM och tar SM-guld. Att tänka på det gör mig stark. Om han kan simma utan armar... varför skulle inte jag då kunna åstadkomma det jag vill? Hela min släkt består av idrottare och vi har alltid tävlat. Mitt mål är att vara en sån som kämpar in i det sista.

AIK:s planering inför nästa säsong är i full fart. Eftersom det är högst osäkert, kanske till och med osannolikt att Sundgren är redo för fotboll lagom till den allsvenska starten så kommer AIK behöva hitta en ersättare för högerbacken.

Hur känns det?

– Jag kan inte vara arg över det. Jag förstår att klubben sitter i en tuff sits. De behöver ju veta om jag kan spela eller inte. AIK är också en storklubb som går för guld. Då måste laget också ha de bästa spelarna på varje position. Oavsett hur utgången blir för mig så kommer jag alltid stötta AIK till hundra procent. Jag är rätt säker på att AIK hade tagit in ytterligare en spelare på min position i vilket fall, även om jag inte blivit sjuk. Det behövs nog.

Framöver då?

Daniel Sundgren kommer utföra sina övningar och invänta besked från läkarna. Under tiden åker han kanske ner till Simon Thern i Värnamo och fiskar. Eller så träffar han ytterbackskollegan och nära vännen Rasmus Lindkvist och filar på deras gemensamma – och fortfarande hemliga – projekt.

– Och du. Jag vill också hälsa till alla människor som hört av sig. Jag får massa sms, brev och hälsningar. Jag är så oerhört tacksam. Det är svårt att hinna svara alla, men jag tar åt mig av allt folk skriver och vill verkligen att de ska veta det. Folk har också gett mig lugn och ro och smälta det här, vilket jag uppskattat och är tacksam för.